MORDET PÅ PALME - 3 DAGAR TILL 25 ÅR SEDAN

Nedräkningen fortsätter, redan nu och ännu mer om några dagar så kommer 25-årsdagen av mordet på Olof Palme att få uppmärksamhet i alla former av media - något som redan har börjat. Tråk-TV och kvällstidningen Expressen har båda låtit varsin begeistrad journalist följa en irriterande och flåsande Leif GW Persson längs de trottoarer och övergångsställen mellan biografen Grand och mordplatsen vid Tunnelgatan som makarna Palme tog den där ödesdigra natten. Efter GW-promenaden har man sedan gjort TV av densamma och låtit GW:s spekulationer och GW:s berättelser om vad han tror och inte tror strömma ut i mediabruset.

Det återstår bara 3 dagar till 25-årsdagen och jag fortsätter naturligtvis med att publicera del 3 i min "miniserie" om Palme-mordet. Det blir en postning om dagen där jag kommer att publicera en helt annan "lösning" på Palme-mordet än de som Leif GW Persson och polisen har kommit fram till. För medan herr Persson säger att Palmes baneman är någon ur polisens eller militärens lönerullor som är tillräckligt besatt och negativ till Palme som person så är polisen - och faktiskt även familjen Palme övertygade om att det var Rotebros enda kändis - Christer Pettersson - som var mördaren...

Det faktum att man inte löst mordet, och att man med största sannolikhet inte heller kommer att lyckas med att lösa mordet gör ju att kreti och pleti bland amatördetektiver och andra haverister börjar med sina privatspaningar. Med en belöning som ligger på 50 miljoner till den som klarar upp mordet så går de igång ännu lite mer och ännu lite mer ambitiöst. Det finns säkert kloka människor som också funderar på vad som hände den där natten och som försöker hitta den lösning som ingen annan har hittat, men detta handlar inte om de kloka.

När jag nu tassar in i de ännu lite sjukare funderingarna om mordet på Olof Palme så måste jag tydligt och klart deklarera att jag har inte vill vara respektlös mot Palmes person, dennes familj och den död som utvecklat sig till ett nationellt trauma. Tanken med dessa inlägg är bara att få berätta om några av de mest häpnadsväckande teorierna om mordet - och idag ber jag att få återberätta författaren Ernst Lindholms grubblerier och slutsatser om Palmemordet.

Enligt Lindholm så står det sedan länge klart att Palmes död inte var ett mord, inte ett vanligt mord iallafall. Så långt har Lindholm rätt eftersom det handlade om ett mord på en statsminister, på öppen gata i ett land där det politiska våldet var lika frånvarande som Lindholms förmåga att tänka klart. För skall man tro på Lindholm var mordet på Palme en form av aktiv dödshjälp, "ett finurligt planerat självmord" - beställt och beordrat av Olof Palme själv...

Men varför ville då Palme dö, och varför tog inte Palme livet av sig på ett sätt som alla andra dödliga självmördare? Lindholm har allt klart för sig och analyserna både skakar om och berör den som gillar att fly in i fantasins värld. Vapentillverkaren Bofors skumraskaffärer, en manisk rädsla för kärnkraften och ångesten över att ha varit med om att skapa linje 2 i kärnkraftsomröstningen tillsammans med ett missbruk av kokain låg Palme i fatet, enligt Palme själv om man väljer att tro på Lindholm.

Palme mördades alltså inte. Enligt Lindholm var det alltså på egen begäran och med en egen kravspecifikation som Palme lämnade den politiska scenen. "Palme ville inte gå till historien som en förlorare med alla de heliga idealen emot sig" och som om inte det räcker diagnostiserar Lindholm Olof Palme inte bara som kokainist utan också som sjuk i HIV/AIDS - något som Lindholm vagt antyder att Palme fått för att han var bisexuell och umgicks med Ebbe Carlsson.

Men vem var det då som hjälpte Palme att ta livet av sig? Naturligtvis fanns det folk i hans närhet som av ett eller annat skäl gärna ställde upp, och Lindholm namnger Hans Holmér och SÄPO:s PG Näss som hjälp-organisatörer. Vem som höll i vapnet framkommer inte, men precis som Leif GW Persson hittar Lindholm mördaren/självmördaren i polisens led men med en annan och mer human agenda av att stå till tjänst när det behövs...

Lindholm hade rätt i sin första slutsats om att mordet inte var ett mord som alla andra så snubblar han också hyfsat nära verkligheten när han konstaterar att Palme har blivit något av en martyr - en ikon - efter sin död. Men Lindholm tror att det var precis det Palme och hans hjälpredor var ute efter när man tog livet av huvudpersonen själv i korsningen Tunnelgatan och Sveavägen för snart 25 år sedan.

Vad beträffar trovärdigheten i dessa teorier överlämnar jag åt läsaren att fria eller döma, att skratta eller gråta. Vad vi vet är att Olof Palme sköts i ryggen av en gärningsman som också försökte skjuta Lisbet Palme innan han tog kurs på Malmskillnadsgatan och försvann. Tänk om det inte alls var en mördare som sprang uppför trapporna, utan en "självmördare", en person som utförde aktiv dödshjälp på en man som också råkade vara landets statsminister? Då har vi en annan verklighet att förhålla oss till - även om Lindholms verklighet känns helt overklig för de flesta av oss.

Så länge mordet är olöst så kommer vi få höra dessa teorier till leda, den ena galnare än den andra. Det är vårt svenska öde...

Vårt öde är att inte veta vad som hände efter det sista trappsteget i den där trappan upp mot Malmskillnadsgatan. Det blev ett kliv in i en orgie av spekulationer om vem som egentligen sköt Palme och varför. Ted Gärdestad, Carl-Erik Rosén, Lisbeth Palme eller en kvinna i en lägenhet som slagrutespanarna ringat in...

Jag ber att få återkomma med ännu ett uppslag imorgon. Väl mött!

Länkar: Expr, SvD, DN1, DN2,

Bloggar:

Källa: Leopold-rapporten