Färgstarka politiker som tar plats är sådana politiker jag brukar uppskatta, sådana som är sig själva och inte grottar ner sig i en formstöpt mall över hur en folkvald politiker skall agera och se ut för att kännas som en i gänget, inte den där som sitter och tittar ner på folket från ett ovanifrån-perspektiv. Sossarna sade att Juholt var allt det där när man valde honom som den ultimata nödlösningen till kompromisskandidat. Håkan Juholt saknade rätt bakgrund och rätt erfarenheter men han var ju iallafall folklig, rolig, gillade Elvis och hade en mustasch som kunde förtrolla nästan vem som helst - fick vi veta.
Det är måhända folkligt att springa omkring i munkjacka, piratbyxor och gnälla över drinkpriser i en hotellbar på ett turistmål, men knappast roligt. En som däremot framstår som milt galen och rolig i sin roll som heltidspolitiker är kommunalrådet Ulla-Maj Andersson i Nordmaling. Det räcker att söka på hennes namn på google och göra en bildsökning så radar bilderna upp sig en efter en. Ulla-Maj Andersson verkade vara en politiker som vågade vara och bjuda på sig själv. Någon som inbillar sig att vi någonsin skulle få se Leif Gripestam i Täbys kommunhus utspökad på samma sätt framför en häpen fotograf? Eller Anders Lago på gågatan i Södertälje knappt igenkänd av en enda förbipasserande skattebetalare...?
Knappast, men Ulla-Maj Andersson har en faiblesse för att spöka ut sig och det kunde ju ha slutat där. Men när hon samtidigt tvingas flytta ut från kommunhuset för att var och varannan av de anställda upplever henne som farlig, kränkande och obehaglig i sin roll som det högsta politiska hönset i kommunen i Nordmaling så är det en annan bild som målas upp. Den illröda hårfärgen och den påskkärringliknande framtoningen ger i kombination med de anställdas berättelser inifrån kommunhuset en annan bild - långt ifrån de där bilderna av en mysig tant som gärna spökar ut sig framför kameran som en del i propaganda-arbetet...
Hade Ulla-Maj Andersson varit en anställd chef tjänsteman i samma kommunalhus så hade hon med största sannolikhet suttit väldigt löst på jobbet, åtminstone varnad eller kanske till och med avskedad. Bilden som återberättas i media är en bild där det inte är en utan de flesta som jobbar i samma lokaler som Ulla-Maj Andersson som upplever samma situation - samarbetssvårigheter. Men Ulla-Maj Andersson är folkvald och kan bara avsättas av väljarna i Nordmaling eller av det parti som satt henne där. Hoppet står uppenbarligen till väljarna eftersom partiet, Socialdemokraterna, inte alls kan förstå att Ulla-Maj Andersson är ett arbetsmiljöproblem trots att nästan alla anställda i kommunhuset har gett uttryck för just det motsatta.
Det handlar om ett parti i Nordmaling som struntar i signalerna som nu når riksmedia om ett kommunalråd som tvingas flytta ut från sitt kontor, ut från kommunhuset och till en plats där hon inte kan kränka, skrämma eller bete sig illa mot sina underhuggare. Det känns rätt ruttet när man inte kan förstå att om flera källor uppger samma sak så finns det en substans i nyheterna som man borde ta på allvar och inte vifta bort som något som bara är en masspsykos bland kommunhusets anställda. Det är så man förstärker politikerföraktet, till och med mot fritidspolitiker och heltidsditon i en svensk landsortskommun...
Länkar: AB,
Bloggar:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar