Det är så man som SOS-operatör skall svara på de samtal som kommer in som 112-anrop, det som innebär att den som ringer är i nöd på ett eller annat sätt.
"SOS 112, vad har inträffat?" var en mening som efter några månader som SOS-operatör i Stockholm hade etsat sig fast så till den milda grad att det faktiskt hände att man utan att tänka sig för svarade så i hemtelefonen eller i mobilen. Det var ett monotont rabblande i början på varje samtal, där varje samtal sedan gick från en standardfras till att bli ett unikt samtal - där man inte hade en aning om hur samtalet skulle avslutas när man för femtioelfte gången avslutat frågan med "...vad har inträffat?"
Det fall som nu lever sitt eget liv i media, i TV:s morgonsoffor och i de sociala medierna är vidrigt. Emil Linnells död är en katastrof, ett misslyckande och en tragedi av gigantiska mått. Inte nog med att en ung man i början av sitt liv med största sannolikhet fick plikta med sitt liv för att det satt en sjuksköterska på andra sidan telefonlinjen som drog fel slutsatser, som tänkte fel och som gick på sin egen felaktiga magkänsla när allt han/hon skulle ha gjort var att följa beslutsstödet - på min tid en pärm som kallades "Medicinskt index". Det är ett tjänstefel, det är ett antal felbeslut som får de enda konsekvenserna de skall få när man inte följer rutinerna och det handlar nu om att en person som tidigare ansetts vara väl lämpad för att hjälpa sina medmänniskor i nöd får se sig om efter något annat att pyssla med...
Naturligtvis får även jag tårar i ögonen och en klump i halsen när jag får höra på Emils mamma och bror i morgon-TV. Det finns ingen ursäkt, och kanske hade Emil varit vid liv om ambulansen hade larmats ut enligt alla de rutiner som måste följas hade följts. Ingen kan veta säkert, men det är troligt att en snabb transport till sjukhus och ett optimalt omhändertagande på en akutmottagning hade varit skillnaden mellan liv och död.
Men varför gick det då så fruktansvärt fel? Varför struntade sjuksköterskan på SOS-centralen i berget under Johannes Brandstation i sina rutiner, varför valde han/hon att inte tro på den verklighet som Emil upplevde? Var det för att sjuksköterskan ville plåga Emil till döds? Var det för att han/hon var en elak person som såg som sin främsta uppgift i livet att orsaka onödiga dödsfall? Var det för att han/hon i andra änden ville få sparken för tjänstefel och bli omtalad i media som totalt inkompetent och känslokall...?
Den nyktre bedömaren förstår naturligtvis att detta inte var något som någon önskade, att katastrofen för Emil faktiskt är en katastrof även för den sjuksköterska som nu får leva med ett liv på sitt samvete för resten av sitt liv. För trots alla dessa idiotiska felbeslut finns det två sidor av myntet, där Emils verklighet inte alltid är den verklighet som andra som ringer 112 för att få en ambulans lever i - där skillnaden mellan ambulans eller inte är liv och död.
Detta är inget ursäktande av det som har hänt, utan bara ett sätt att från min synvinkel och med de erfarenheter jag fick under mina år i "berget" som SOS-operatör på 112-funktionen. Det handlade om en arbetsmiljö som var otroligt spännande, givande och rena rama drömmen för den som ville göra skillnad för folk i nöd. Men samtidigt handlade det om samtal efter samtal där det skreks könsord, svordomar och annat i örat på mig och kollegorna bara för att det var roligt, det handlade om folk som ringde 112 för att fråga när passexpeditionen på polishuset i Sollentuna stängde eller hur mycket klockan var.
Det handlade om folk som hade mobilen i fickan när knapplåset släppte igenom siffrorna 1,1 och 2 följt av knappen för att ringa upp - samtal som man inte bara kunde koppla ner direkt eftersom man inte visste om det fanns något riktigt viktigt bakom de där ljuden som var svåra att tolka. Det kunde ju faktiskt vara en medmänniska som tappat talförmågan efter en stroke, eller något annat än en mobil som bara låg i fickan och ringde upp nödnumret. Men så kom de där skarpa samtalen, då man gick från att bara vara en telefonist som tog skit, hänvisade medborgarna att ringa till polisens icke-akuta nummer eller på lämpligt sätt be inringaren att leta rätt på en klocka själv.
De var de där riktiga nödsamtalen man ville ha, även om det då fanns en allt annat än tilltalande verklighet på andra sidan linjen. Emils samtal var ett sådant samtal, som borde fått sjuksköterskan på SOS upp på tå i sina bedömningar. Det var då man genom att följa index skulle avgöra vårdbehovet hos den inringande med några frågor, följdfrågor och ännu lite mer frågor. Det var då man skulle konstatera att det handlade om pågående brottslighet och släppa igenom samtalet toll polisens LKC på en prioriterad linje. Det var då man skulle avgöra platsen för den trafikolyckan för att se till att rätt räddningstjänst och närmaste ambulans skulle larmas ut. Det var de samtalen som gjorde att man kände sig värdefull, nyttig och det var ett samtal som kunde lindra nöden hos den inringande.
Emils tre samtal till SOS var två för många. På min tid i "berget" fick jag som undersköterska göra mer än vad man får idag med samma bakgrund. Jag fick prioritera sjukvårdsärenden där ambulans behövdes i fyra olika nivåer - Prio 1: närmaste bil med blåljus och sirener. Prio 2: närmaste bil omgående men utan blåljus och sirener. Prio 3: någon bil när inga prio 1 eller prio 2-uppdrag finns att skicka bilarna på men där vårdtagaren behöver vård under resan. Prio 4: liggande transport i annat fordon än ambulans, utan vårdbehov under transport. Genom att ställa frågorna som man skulle ställa frågorna fick man facit i hand och en klar prioritet. Emil hade jobbigt att andas, det både sade han och det hördes tydligen också. Emil svimmade när han försökte resa sig upp och kombinationen borde ha varit en solklar prio 1...
Jag fick prioritera mina samtal och lägga upp dom för kollegan bakom ambulansbordet att hantera, men jag fick som undersköterska aldrig någonsin, någongång, någonstans neka en inringande person en ambulans. Var jag övertygad om att den där inringaren inte behövde åka med en av länets alldeles för få ambulanser så fick jag koppla över samtalet till en sjuksköterska för att hon skulle säga ja eller nej. Det var rätt skönt att slippa det ansvaret faktiskt. Jag ställde mina frågor, jag lyssnade av läget och jag gjorde mina bedömningar men jag kunde inte vägra någon en ambulans.
Sköterskan som ryker nu vägrade att skicka en ambulans, av skäl som förmodligen bara han/hon kan se som naturliga idag, skäl som alla vi andra bara skakar på huvudet åt. Kan det ha varit en natt med massor av "skitsamtal", kan det ha varit ett arbetspass som fick omdömet att brista när det inte fick? Förmodligen, för man söker jobb hos SOS för att hjälpa - inte stjälpa.
Jag minns ett mediadrev som gick när jag jobbade på SOS. Den gången handlade det om en man som ringt in på 112 och berättat att han hade ont i bröstet, en varningssignal som heter duga. Kollegan frågade sin frågor, och slutsatsen blev att det inte var jätteakut och det blev en prio 2:a av det hela. Mannen dog innan ambulansen fått in honom på sjukhus, och drevet var detsamma då som nu. Det var en felbedömning, men man hade följt mallen och svaren tillsammans gav en prioritet som i efterhand visade sig vara fel.
Passen efter det att kvällspressen slagit upp nyheten var riktigt tunga, både för oss vid telefonen och för folket i ambulanserna. Expressen hade nämligen det goda omdömet att skriva en spalt om att "vill du ambulans direkt så skall du ha bröstsmärtor, jobbigt med andningen och en smärta som strålar ut i armar eller mot ryggen". Tack för den passningen, helt plötsligt hade betydligt fler av de som ville ha ambulans bröstsmärtor, utstrålande smärtor och jobbigt med andningen - och eftersom man skulle följa sitt index så blev det väldigt glest med ambulanser till annat än dessa med bröstmärtor som strålade ut och som hade jobbigt att andas...
Emil Linnells död är fruktansvärd, men det kan aldrig någonsin bli så som hans mamma satt och önskade för i TV denna morgon. Det kan aldrig få vara så att det skall räcka med att säga "snälla" för att få en ambulans. Det handlar om medicinska prioriteringar, inget annat. Det handlar om att använda de resurser som finns i ambulanssjukvården på det bästa sättet. Ifallet med Emil var det inte så, det var ingenting som var bra i den hanteringen - precis tvärtom, en katastrof.
Men den dagen det räcker med att säga "snälla" för att få en ambulans så måste vi skaffa oss minst 100 gånger så många ambulanser som vi har idag - och det funkar inte. "Snälla" i kombination med rätt svar på de frågor som ställs, och naturligtvis skall hjälpen komma. Det hoppas jag att den mor och bror jag lider med idag också kommer att förstå när chockfasen är över.
Jag har lämnat SOS bakom mig, det var den mest stimulerande arbetsplatsen jag haft förmånen att jobba på. Men det fanns dagar då jag satt på pendeltåget på väg hem efter ett nattpass då jag satt och blängde surt på mina medpassagerare eftersom jag fick för mig att var och varannan Svensson ringde till mig bara för att ljuga mig rakt i örat för att få en ambulans eller för att få prata med polisen lite snabbare. Det tärde då, det tär säkert fortfarande - men de som sitter kvar därnere vill dig faktiskt väl. De har tagit jobbet för att göra skillnad och hjälpa - inte för att jävlas eller ta livet av folk. Problemet är bara att en dålig dag på jobbet kan få den yttersta konsekvensen. Tyvärr...
Länkar: AB1, AB2, SvD, Nyhetskanalen, DN1, DN2,
Bloggar:
Inlägg
10 kommentarer:
Tackar för ett bra, intressant och initierat inlägg. Tendensen att hitta syndabockar och anledningar får ibland överhanden i sådana här situationer. De flesta har någon gång gjort en felbedömning på jobbet, men tanken att de som sköter 112 är lika mänskliga som man själv är är svår att ta till sig.
Informativt och välskrivet. Lätt att läsa och ta in. Korrekt stavat. - Ett mycket intressant inlägg.
Att man frångår regler och riktlinjer händer varje dag, och inte bara inom SOS. Det intressanta är varför någon bryr sig just denna gång. Orsaken stavas förstås media. Hade det inte kommit ut i media så hade felet hanterats på ett helt annat sätt - saken hade snabbt varit ur världen och ingen behövt känna sig obekväm.
Jag vet. Jag har liknande erfarenheter av hur det går till när när samhällets skyddssystem brister. När det visar sig att vården inte på en enda punkt följt sina riktlinjer, men ingen bryr sig. När polisen i ett akut skede blev påkallad för att förhindra katastrofen men inte hade "tid". Och som i efterhand inte visat det minsta intresse för förstås om man kunnat handla annorlunda. (En brand i en soptunna gick i detta fall tydligen före den livräddande utryckningen.)
Problemet är alltså att medias rapportering tydligen krävs för att få till meningsfulla utredningar. Det är alldeles säkert hemskt för den stackars sköterskan, som fattade de fatalt felaktiga besluten, att bli uthängd på det sätt som nu sker. Likväl uppfattar jag för framtida patienters säkerhet att detta är ett nödvändigt ont. Så länge som våra polisen, vården och andra skyddande samhällsfunktioner annars inte förmår att utreda sina brister och bättra sig.
Mycket välskrivet inlägg, jag har förmånen att jobba där nere i bergrummet, och som du skriver så är det ett jobb där man får ta mycket skit, sen är det ingen ursäkt för det som hände Emil, men det kan vara en förklaring.
Alla vi som jobbar där nere idag, känner oss precis lika utpekade som den specifika sjuksköterskan, och dom hot som inkommit till centralen sedan mediadrevet startade har lett till en rad åtgärder som tex vakter vi ingångarna.
En önskan skulle ju vara att media kunde skriva om det hela på ett mer omdömesfullt sätt, kanske lite mer obejktivt.
Väldigt bra och nyanserat inlägg i den här debatten!
På många ställen har man läst kommentarer om att det är klart att man ska få en ambulans när man ringer, för man ju ringer ju inte till 112 om det inte är akut. Om dom bara visste....Man önskar att media någon gång kunde fokusera på detta. Och precis som du skriver, som sosoperatör ska man tåla att hotas, kallas för div könsord utan att det leder till åtgärder
Det finns ett sätt att minimera risken för sådana kortslutningar som den ansvarige operatören på 112 uppenbarligen fått - att alltid skicka ut ambulans eller akutbil och låta personalen EFTERÅT göra bedömningen om begäran varit befogat. Visar det sig att det inte fanns några medicinska grunder för nödsamtalet ska personen debiteras kostnaden för detta. Det skulle förmodligen avskräcka de värsta idioterna och finansiera en del av de extra resurser som skulle beövas. Men det skulle ju gudbevars även innebära att jobbet som larmoperatör skulle bli mindre spännande...
Du verkar vara en vettig och sansad människa – läs vad signaturen Anhörig har skrivit i kommentarfältet till Dagens Medicins artikel och berätta vilka av Emils svar varit fel. Berätta gärna också vad han borde ha svarat i stället – så att vi kan se till att våra barn, våra gamla föräldrar och vi själva vet hur facit ser ut. För du har väl sett till att din partner, dina barn och din gamla mamma kan de rätta svaren i händelse att du inte kan tillkalla hjälp om dem någonsin skulle behöva det? Och ursäkta för att jag låter så spydig, men INGEN ska behöva gå igenom det Emil fick sina sista minuter i livet.
Mycket välskriven och bra läsning, många tack för att du delar med dig!
Hej!
Min bättre hälft arbetar på en alarmcentral. Själv är jag mentalskötare, men arbetade på 90-talet som undersköterska på akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar, och liknande ställen.
Jag vill egentligen bara tacka dig för ett välbehövligt inlägg.
Massmedia gör kanske mera skada än nytta?
Sedan de kom på att de skulle förmedla nyheter dygnet runt, i etermedia och via internet, så har nyhetsförmedlingen bara blivit ytligare och mera hysterisk
- när jag tycker att medborgarna hade varit betjänta av motsatsen.
Läste alla delarna.
Jag förstår att det är ett problem med oseriösa som ringer, men jag hoppas ju ändå att man kan skicka fler ambulanser än idag, utan att man för den skull inte vet skillnad på sjukdom och "hihi vad är klockan".
Ingen menar väl att man ska skicka ambulans till ALLA som ringer, t.ex. den som frågar vad klockan är.
Hur är det med den där mallen och mannen som dog? Har man något sunt förnuft också, eller kan man, när man inser att det är allvar, skita i ambulans för att den som ringer inte svarar vettigt?
/Anonym som har vän som nekades ambulans vid andningskollaps. "Panikångest" sade SOS-operatören, som också sade åt personens sambo att INTE förvärra sjukdomen genom att köra till sjukhus. Sambon trotsade rådet, och därför lever personen idag. Andningskollaps orsakat av hostmedicin i kombination med astma.
Skicka en kommentar