2011/04/22

MITT LIV SOM 112-OPERATÖR - FALL 1


"SOS 112, vad har inträffat?"

För vilken gång i ordningen under det där arbetspasset i bergrummet under Johannes brandstation jag upprepar standardfrasen för ett nödsamtal hade jag tappat räkningen på. Men det här samtalet skulle till skillnad mot alla de där tomma anropen från en mobil i fickan eller de där samtalen som bara innehöll ett framvrålat könsord etsa sig fast så till den milda grad att skeendet lever kvar ännu 8-9 år efter min tid som 112-operatör på SOS-A i Stockholm...

"SOS 112, vad har inträffat?" och jag möts av ett avgrundsvrål i hörsnäckan. Det är en ung kvinna som skriker, hon eller någon i hennes närhet behöver hjälp. Rösten i andra ändan av telefonlinjen skriker på ett främmande språk jag gissar på är arabiska, men helt plötsligt kommer några ord på svenska som får mig att rycka till. "Min son, blöder huvud. Mycket, mycket!" Där och då skapar jag ett ambulansärende medan jag mot regelverket självsvådligt plockar fram telefonnumret och adressen som det rings i från. Det känns rätt när kaoset och språkförbistringen är så nära total man kan komma. Jag frågar om de bor på den gatan och om det står det namnet på dörren - och de ledande frågorna svaras det ja på. Gott så, då vet jag iallafall vart vi skall skicka hjälpen.

"Vad är det som har hänt? Varför blöder din son?" frågar jag samtidigt som jag börjar fylla i mallen på datorn med A1, prio 1 för ambulans samtidigt som jag kontrollerar att ambulansområdet stämmer med adressen. Fingrarna söker sig mot knappen för medlyssning, för att kollegan på ambulansdirigeringen skall kunna larma ut en ambulans medan jag fortsätter samtalet med inringaren. "Ramlat från bordet! Rakt i hårt golv. Blöder från huvudet!" skriker mamman på andra sidan linjen, och jag oroar mig över att jag inte hör något skrikande barn i bakgrunden. "Hur gammal är han? Går det att prata med honom? Är han vaken?" frågar jag snabbt. "2 år, 2 år! Nej, inte prata - bara tyst. Inte vaken! Bara skakar!" Aj fan, knappen till medlyssning trycks ner och kollegan får upp ärendet på sin skärm för omedelbar utalarmering.

Texten jag skrivit är kort och koncis: Pojke 2 år. Skalltrauma. Fall fr bord. Blöder fr skalle. Ej pratbar. MVL? och det blir närmaste ambulans 8 minuter bort som får uppdraget tillsammans med en av länets dåförtiden 4 akutbilar som råkar stå på samma brandstation och enkelt kan hänga på mot olycksplatsen.

Jag ligger kvar i samtalet, försöker lugna mamman med att hjälp är på väg och det fungerar faktiskt. Jag får reda på att sonen ligger i hennes knä, och jag hör iallafall en andning om än stånkande i bakgrunden. "Ambulansen är snart framme. Finns det någon där som kan möta ambulansen?" frågar jag och mamman svara "Storebror! Han åker ner!" och storebror åker ner medan vi fortsätter prata. Barnet andas, och det känns som om jag har gjort vad jag har kunnat när ljuden från en ambulans och en akutbil som närmar sig hörs i  min hörlur. Allt gick som det skulle, barnet andades och hjälpen kom fram precis så snabbt som den skulle kunna vara där. Barnet krampade inte våldsamt, skakade litegrann var den beskrivning jag fick av mamman på den lilla svenska hon kunde. Det sista jag hör i hörluren är hur en ambulansjukvårdare hörs ropa "Hej, vi är från ambulansen..." och vi bryter samtalet.

Jag fortsätter jobba på med mina 112-anrop där 9 av 10 inte alls är lika skarpa som det där samtalet jag hanterade nyss. Det handlar om numret till Polisens växel, det handlar om en understimulerad snorhyvel som sitter och återuppringer 112 hela tiden från samma telefonkiosk på torget vid Sandsborg, det handlar om någon som tror att grannen är besatt av onda andar och faktiskt någon tror sig följa efter ett rattfyllo med bilden och som därför får gräddfilen in till polisen ledningscentral. Plötsligt tjoar kollegan på ambulansdirigeringen och visar att jag har ett samtal från ambulansen på plats hos det där barnet. Bra, lite feedback och återkoppling tänker jag - fast övertygad om att det snart kommer en förvarning till KSB, det vill säga Astrid Lindgrens barnsjukhus...

"Vad i helvete håller ni på med där nere i berget?" hör jag en upprörd narkossköterska skrika till mig innan jag ens har hunnit hälsa klart. "Var det du som skickade iväg en ambulans och en akutbil på en näsblödning? Var det du?" och jag stammade fram ett "Ja...? Men jag trodde att det var..." innan jag fick "Det var en näsblödning! Han satt i mammas knä och blödde näsblod! Det har vi åtgärdat på plats, och vi lämnar nu platsen för andra uppdrag, hälsa kollegan det!"

Men jag kunde inte förlika mig med att ta skit för något som jag absolut inte kunde ha fått min intervju med den skadades mamma till att vara - en näsblödning. Jag berättade vad som hade sagts, vilka frågor jag ställt och vilka svar jag hade fått. Jag berättade om att mamma sade att sonen ej var vaken, skakade, inte pratade och att jag inte hade hört någon gråt under samtalets gång. Jag drog mina slutsatser på det jag trodde mig veta, men som jag trots allt inte hade en aning om. Den arga narkossköterskan föll till föga och accepterade min förklaring innan hon knäppte av mobilen ungefär samtidigt som de fick ett nytt jobb med en trafikolycka på motorvägen norrut.

Jag spolade tillbaka bandet, lyssnade på min insats och kom fram till att jag nog ändå hade gjort rätt när jag drog igång ett pådrag som aldrig skulle ha blivit av om jag bara hade vetat att det handlade om en näsblödning och bara det.

Men gjorde jag fel när jag tyckte att det var självklart att skicka både ambulans och akutbil på ett ärende där jag bara gissade vad som väntade, gissningar grundade på något som hade berättats för mig på svag svenska?  Kommentera gärna inlägget, men lägg också märke till att det är min bild jag målar upp. Mamman på andra sidan tråden hade en helt annan bild framför sina ögon, precis som ambulans- och akutbilspersonalen förmodligen idiotförklarade mig rakt av i sin verkliga verklighet.


Fotnot: På min tid på SOS fick jag som undersköterska ge råd, prioritera ambulansfall som prio 1,2 eller 3. Det här fallet har inträffat och ändå inte. Bordet kan vara ett skötbord, en näsa kan vara en tunga - men fallet är relevant eftersom något liknande ändå hände mig. Fel eller inte, jag följde mitt medicinska index och fick det till en solklar prio etta - något det inte alls var...

Länkar: SvD, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, Expr3, AB,

3 kommentarer:

Jan Roostal sa...

Hej, tack för ett mycket spännande, intresseväckande och oerhört lärorikt blogginlägg! Du skriver bra också! Jag blev starkt berörd av det Du skriver, vad underbart tänker jag, här är det inte bara en mycket engagerad, för att inte säga passionerad människa som gör sitt jobb, utan hjärtat finns med också. Arbetet utförs inte enkom för att Du ska få Din lön o få behålla jobbet, utan Du gör Ditt absolut bästa. Sen, sens moralen är kanske det allra bästa med blogginlägget. Händelsen visar att det som intellektet kan omfamna, är bara en litet fragment av sanningen, eller verkligheten. Allt vi ser, är en tolkning, som vår hjärna, vårt sinne o nervsystem, uppfattar, vilket i sin tur filtreras genom vårt "raster av betingningar". Det finns med andra ord lika många sanningar, som det finns människor. Jag tycker att Du gjorde helt rätt. Narkossköterskan, lite väl snabb med att döma. Innan hon vräkte ur sig sin ilska, borde hon frågat Dig vilken information Du baserade beslutet på. Jag blev också så glad, när Du berättar att Du bröt mot regelverket. Åh, äntligen en svensk, som har lite ryggrad o civilkurage, som inser att man som människa har ett moraliskt ansvar, som är mycket större än all världens lagar. Kommer att tänka på ett alarm-fall från nyheterna för många år sen. En kvinna ligger svårt skadad efter en trafikolycka som inträffat på "fel" sida av länsgränsen. Operatören följer regelverket o beställer en ambulans från "rätt" län. Det innebär att kvinnan får vänta i 30/45 minuter på ambulansen, i stället för kanske tio minuter, om larmoperatören tagit sitt moraliska ansvar och brutit mot regelverket, som jag förstår att Du på ett föredömligt sätt gjorde. Han försvarade sig efteråt med, att om han hade brutit mot regelverket, kunde han "fått krtitk". M a o, den egna komforten är viktigare än ett människoliv! Var stolt över Dig själv! Hittade Ditt inlägg, via Niklas på FB. Jag var själv medlem i M, några år på 90-talet, nu har jag tyvärr inte mycket till övers för dem, skrotat försvar, uselt rättsväsende, järnvägar i albansk klass. Men det är bra att det är lönsammare att jobba o att man rensat i Sjukförsäkringen. Men var finns framtidsidéerna? Jag har förlåtit Fredrik "Sosse light", vi har sluppit sossarna ett tag, men vad finns nu, förutom budgetdisciplin o önskan att sitta på taburetterna? Lika ideologilösa som en gång Göran Persson! Tack för ett härligt asgarv Du bjöd mig på, med Juholt-tröjan. Får jag planka den? mvh Janne

sLars sa...

Du gjorde rätt. Så ini helvete rätt. Hellre skicka en gång för mycket än en gång för lite. Så klart. Kritiken, den interna, tar man som ett belägg för att en del tänker endast dit näsan räcker. Det måste vara oerhört svårt att idka triage via telefon, och speciellt just i det fall du beskriver.

Sedan kan jag tycka att den person som ringde och frågade efter numret till polisen borde sansa sig...och faktiskt borde du sagt " ring nummerupplysningen". Service oljan har faktiskt en gräns just för 112. Det tycker jag.

Anonym sa...

Rätt gjort med den information du hade. Jag vet inte om du hade kunnat få fram mera av mamman (oavsett språkkunskaper). Bra att det fanns en ambulans i närheten som kunde kolla hur det var.

Din anekdot om den blödande stortån är också bra om folk som inte förstår när ambulans ska användas.