ATT BÖRJA GÅ ENSAM ELLER INTE...?

En både otroligt klok och otroligt vacker kvinna mailade mig när hon såg att jag funderade på att ta livet att min blogg, den du nu läser. Andemeningen var att inte ge upp, att fortsätta med det jag gör men kanske att göra det lite annorlunda framöver...

"Politik är ett maratonlopp. När man tror att man inte orkar mer orkar man minst lika länge till. Fyra gånger ungefär.

Konsten att överleva i politiken bygger på att aldrig, aldrig bli bitter. Politiken gör människor befogat och berättigat bittram men ögonblicket man blir det är man slut. Man måste hitta sim drivkraft i något annat, något som gör det meningsfullt trots allt det som gör dig arg. Partiet älskar en aldrig tillbaka, man måste hitta drivkraften i något större."

Detta skrivet till mig, som under de skov då jag känner mig missförstådd, åsidosatt och utnyttjad klär mig i bitterhet från topp till tå och i så många lager att till och med en pompös och bastant man som undertecknad blir ostadig - både psykiskt och fysiskt. Den här veckan har varit så, och jag har grubblat mycket över vad jag gör, varför jag gör det och för vem jag gör det för. De pusselbitar som dessa funderingar är har ännu inte format en bild jag kan förstå.

Nya pusselbitar trillar in, och alla säger samma sak. "Gör det inte enkelt för 'Dom'!"."'Dom' skulle säkert jubla ifall du lade ner!"."'Dom' förstår inte styrkan i det du gör!" och ungefär där fick jag tillbaka lite hybris igen...

Så jag fortsätter tillsvidare, jag fortsätter mot nya mål och med nya måltavlor och nya utmaningar framför mig. Som avslutning vill jag klistra in texten till  Green Days "Boulevard of Broken Dreams", av den enkla anledningen att den sätter ord på mina känslor i detta nu med en närmast kirurgisk precision.

 "I walk a lonely road,

the only one that I have ever known.

Don't know where it goes,

But it's home to me and I walk alone...

I walk this empty street,

on the Boulevard of Broken Dreams.

Where the city sleeps,

and I'm the only one and I walk alone...

I walk alone

I walk alone

I walk alone

I walk a...

My shadow's the only one that walks beside me.

My shallow heart's the only thing that's beating.

Sometimes I wish someone out there will find me,

'Til then I walk alone...

Ah-ah, Ah-ah, Ah-ah, Aaah-ah,

Ah-ah, Ah-ah, Ah-ah

I'm walking down the line,

That divides me somewhere in my mind.

On the border line,

Of the edge and where I walk alone...

Read between the lines,

What's f*cked up when everything's alright.

Check my vital signs,

To know I'm still alive and I walk alone...

I walk alone...

I walk alone!"

Mars har blivit april, och försöker glömma bitterheten och hitta ny inspiration. För även om känslan är att jag går ensam, med endast min skugga som sällskap så vet jag att jag på en nätverkskabels avstånd har de som faktiskt går bredvid mig och vars förtroende jag bär. Jag fortsätter, och om någon vill komma fram ur skuggorna för att gå bredvid mig när jag söker hitta lösningar på de problem som uppstår när jag skall försöka ta den här bloggen vidare i utvecklingen så är ni alltid mer än välkomna!