Har Du en inget att göra? Känner du dig rastlös och har inget nyårsfirande att "rodda". Ta då och ägna min krönika över ett snart svunnet 2010 den tid det tar att läsa. Det kan faktiskt ta rätt så lång tid att läsa denna tillbakablick på ett händelserikt år - både på bloggen, i livet och i politiken. Följer du varenda länk bakåt i texten så tar det sin tid men jag hoppas att Du tycker att det var värt den investerade tiden. Sedan är naturligtvis min önskan att det skall vara precis lika givande och roligt för dig som det har varit för mig att leta i gömmorna av lite drygt 560 inlägg - av skiftande kvalitet...
År 2010 har jag i mångt och mycket levt genom bloggen som medium, precis som under 2009. Jag njuter som mest när en dräpande kommentar eller en pricksäker elakhet knappats ned i ett inlägg. Den här krönikan kommer handla om bloggaren Tokmoderatens 2010 - i med- och motgång.
Mitt bloggande handlar fortfarande om tre saker: Att beskriva samhället från min synvinkel - Att bli bekräftad - Att få ha skoj i ett medium där jag känner mig hemma. När det gäller mina samhällsbeskrivningar så tror jag att det finns minst lika många som sätter skumtomten i vrångstrupen av ilska som de som skrattar igenkännande. Väcker jag inga känslor med det mitt skrivande så är det inte längre värt att lägga ner energi - det är mitt motto. Om sedan känslan är avsky eller kärlek, det betyder inte så mycket...
De som känner mig lite mer än ytligt vet att jag faktiskt är en människa, och en människa med ett enormt bekräftelsebehov. Det här året har jag blivit sedd och läst av historiskt många läsare, runt 180.000 unika läsare har besökt den här bloggen tillsammans med de dryga 3.000 prenumeranterna av mitt RSS-flöde. Men om jag ifjol syntes massor i media, med tidningar som citerade mig så fick jag det här året nöja mig med insatser i TV - i en morgonsoffa och på en gågata i Sundbyberg. I morgonsoffan handlade det förvisso bara om att man använde min blogg som
illustration till ett inlägg om sociala medier, medan jag utanför sossarnas valstuga dokumenterades av ABC när jag försökte gnida mig mot sossen Jonas Nygren - men det klippet är väck från SVT Play...
Det återstår nu bara några timmar av valåret 2010, ett på många sätt omtumlande och speciellt år. År 2010 kommer många minnas då det var året då det räckte med att hata och generalisera grovt för att ta sig in i Sveriges Riksdag, som Sverigedemokraterna lyckades med den där valdagen i september. Men det är ju väljarna och bara väljarna som säger sitt, och vi har bara att förhålla oss till att det finns en hel del människor i det här landet som köper Jimmie Åkessons världsbild.
År 2010 var ett år då socialdemokratin blev ett parti precis som alla andra. Väljarna sparkade bort piedestalen de suttit på sedan den allmänna rösträtten infördes, och nu kravlar ett före detta statsbärande parti i ett sargat tillstånd - utan ledning, utan politik och tillsynes utan framtid. Falangstriderna har tagit fart och inget kan nog vara så smutsigt som när sosse-adeln positionerar sig för att gå segrande ur maktkampen...
Jag skrev många inlägg under valrörelsen som vevade rätt vilt mot våra politiska meningsmotståndare, och flera av dem tillhör de mest lästa och uppskattade under året som gick. Frågan om det var den riktiga
Mona vi fick se i TV eller en väldresserad dubbelgångare tillhörde de mest lästa, tillsammans med ett inlägg om
Bodströms ambivalenta inställning till drogtester de två mest lästa under en tid då krutröken låg tät över den politiska bloggosfären och då alla, precis alla, gick in i olika grader av megafånerier.
Valnatten kom och riksdagsvalet blev både en mardröm och önskedröm samtidigt. Alliansen kunde sitta kvar, dock i en ny roll som minoritetsregering. Sossarna föll fritt, och Ohly uppmanade redan på valnatten vänsterpatrasket att ta kampen ut på gatorna - något som fick den underbare guten och riksdagsmannen
Johnny Munkhammar att skriva ett fantastiskt gästblogginlägg som blev historiskt framgångsrikt.
Om valrörelsen och valnatten var höjdpunkten för mig som politisk bloggare så fanns det ju en hel del annat att förvånas över under året som gick. Ett av mina mest lästa inlägg handlade om hur det började storma kring moderatern Edvard Unsgaard för att han kommenterade bajsstädning på Facebook. Själv anade jag ugglor i mossen, och såg en konspiration från bajsfetischisterna i SSU i det Unsgaardska trapphuset. Det
inlägget blev väldigt läst, och jag r själv stolt över att som enda medie berätta sanningen...
Men redan innan valrörelsen tog fart så slipades knivarna som fick Thomas Östros att skrika som en stucken gris. Mats Odell och Sven-Otto Littorin var så fyndiga att de på en och samma dag använde ett ord som blivit ett begrepp i svensk politik - Tobleronepolitik. Naturligtvis handlade det om hur Mona med sin historia formade sin nya politik, en politik som hon såhär i efterhand inte vill kännas vid. Hursomhelst, Mats Odell skapade ett ord som etsade sig fast och som gav mig många nya läsare genom det här
inlägget.
Vad hände då omkring oss, det som inte handlade om svensk politik? På sätt och viss så handlar ju allt som händer i världen i förlängningen om svensk politik så även en israelisk blodig bordning av ett par fartyg på väg till Gaza. Ombord fanns ju en riksdagmsan vid namn Mehmet Kaplan, en kommunist-sionist vid namn Dror Feiler och Jonas Gardells mörkröda brorsa. Bordningen var avskyvärd, övervåld och övertramp men vi hade en MUF-ordförande vid namn Wykman som hyllade blodbadet på Medelhavet. I sådana fall kan jag inte hålla tand för tunga, lika lite som när MUF:s utrikespolitiska taleskvinna Rola Brentlin året innan tyckte att Ryssland gjorde rätt när de angrepp den suveräna staten Georgien. Många blev inläggen om "Ships to Gaza" men det om
Wykman var mest läst och mest länkat.
Mycket av det som händer i Mellanöstern tycktes dagen efter Nobel-ceremonierna i Stadshuset komma alltför nära inpå oss i Svedala. En osedvanligt klantig
självmordsbombare hade ambitionen att flytta en bilbomb modell Sadr City till Olof Palmes gata för att sedan köra ett självmordsattentat på Drottninggatan.
Tokskallen lyckades bara tömma sina tarmar över Bryggargatan, och Sverige hade tur samtidigt som vi blev plågsamt medvetna om att vi lever i en värld där gränserna mellan det goda och det onda inte längre kan försvaras fullt ut.
Min hjälpskribent
Högerspöket har tyvärr varit totalt frånvarande under det gångna året, trots att jag flera gånger har framfört de önskemål som förts fram från läsekretsen om nya postningar. Det har varit valår, det har varit mycket - och Högerspöket har dessutom kännt sig jagad av både sossar och moderater som varit på jakt efter den hemliga personens verkliga identitet. Min förhoppning är att Högerspöket kommer tillbaka några gånger under 2011, med lite fler och lite mer insatta berättelser inifrån det som är vår politiska administration...
Mona Sahlin har ju varit sosseriets partiledare under den tid som jag har bloggat, och jag kan väl erkänna att just Mona har varit en av de största inspirationskällorna för mitt skapande. Nu skall hon avgå, fullt naturligt och inte en dag för tidigt - och jag vet inte vad som väntar. Känslan av att inte veta vem jag skall skjuta in mig på är att likna vid absolut tomhet. Jag hoppas på Sve-Erik Österberg, då kan jag ha kul igen, men jag är precis lika osäker som alla andra om vad sosseriet lyfter upp ur sin hatt när Mona har sågats itu. Mina mest lästa inlägg om Mona detta år har naturligtvis varit de som handlat om hennes praktfiasko som partiledare - det
här,
här,
här och det
här inlägget.
Mina utsvävningar under året har varit mina egna
valaffischer, en
tävling där man skulle fylla i pratbubblor på företrädesvis sossar och min egen rankinglista
Tokometern. Allt har varit uppskattat, även om tävlingen gick i graven lite för tidigt då antalet tävlande sjönk rejält på slutet. Valaffischerna är idag ett bevis på att politik inte behöver vara tråkigt, och Tokometern kommer leva vidare under 2011, på kvartalsbasis...
Om man jag nu skall fortsätta lyfta mina verk så vill jag lyfta ett till, och det handlar om ett alternativt tal jag skrev åt Lasse Ohly, som han hade kunnat använda om den dagen hade kommit då han blev utrikesminister i en rödgrönröd regering. Det handlar om Ohlys syn på Nordkorea och landets missförstådda umgänge med sina grannar - läs talet
här.
Året 2010 lider mot sitt slut, nästa år är det 2011 och ett politiskt mellanår i den mån det kan vara ett sådant med minoritetsregering och en pågående dödsdans hos sosseriet. Till och från har inspiration varit som bortblåst under året som gått, mer sån än under 2008 och 2009. Är det en begynnande trötthet som kommer krypande? Är min egen förnyelse bara en chimär? Står jag still och stampar utan att längre vara så där bra som jag måste vara för att orka vidare? Årets julkalender Jimmie Jul gav mig många frågetecken, det blev inte bra, inte kul och definitivt inte bra. En nytändning är ett måste, och under våren kommer jag iallafall att ändra utseende på bloggen igen...
Min ambition är att oförtrutet fortsätta kasta bajs på de politiska motståndarna på mitt högst personliga sätt. Frågan är om det räcker med att bara fortsätta vara den bloggare som jag har jag har blivit...? Har jag fortfarande anledning att vara stolt över allt det arbete som jag lägger ner på mitte neda skapande? Eller skall jag egentligen lägga ner skiten och tänka tillbaka på de högtidsstunder jag hade och då media använde mina citat på ett sätt som de inte längre vill? Tyck gärna till genom att skicka ett mail till
tokmoderaten@gmail.com.
Med dessa ord vill jag önsla Dig och de dina ett riktigt Gott Nytt 2011. Jag hoppas att Du orkar följa med på min resa även framöver, trots dikeskörningar och motorhaverier. Väl mött det nya året!
Krönikörer:
Peter Andersson,
Peter Högberg,
Johan Westerholm
Inlägg
