Var det bara jag som inte riktigt kände igen Mona Sahlin i kvällens TV-debatt i SVT:s Agenda? Visst var något som gav känslan av att det inte alls var den "riktiga" Mona Sahlin som stod där i TV-studion och tog emot smäll efter smäll? I vanliga fall brukar ju den "riktiga" Mona Sahlin förnedras varje gång hon uppträder i TV-formatet, den här gången handlade det mer om förödmjukelse. Vad var det som hade hänt egentligen? Frågorna krävde sina svar och när svaren kom så kom förvirringen...
Att Ibrahim Baylan nuförtiden är en svensk karbonkopia av "Bagdad-Bob", den framlidne diktatorn Saddam Husseins legendariska informationsminister, är väl allmänt känt. Baylan ser aldrig de problem som alla andra ser, allt går så bra trots att alla tecken säger något helt annat. Precis som Bagdad-Bob verkar Baylan ha som livsuppgift att skydda chefen från dåliga nyheter och skönmåla den verklighet som måste vara overklig i sosseriets värld. Nu visar det sig att de irakiska influenserna i Baylans beteendemönster är ännu mer bisarra än att bara handla om propaganda-tics eller verklighetsflykt.
Idag träffades Baylan, Krogvig och alla andra sossar som misslyckats kapitalt med den här valrörelsen. De träffades i Socialdemokratins palats på Sveavägen 68 och enligt mina källor var det där och då som Mona Sahlin faktiskt blev varse att situationen verkligen var så illa som den är. Precis som Saddam Hussein chockades svårt när amerikanska M1A1 Abrams-stridsvagnar brummade förbi vardagsrumsfönstret trots att "Bob" sagt att alla var slaktade och förintade vid stadsportarna så blev Mona chockad över att höra att SIFO presenterade ett underläge på nästan 10%. När så nyheten kom att man kanske till och med skulle lyckas med bedriften att göra sitt sämsta resultat sedan 1911 så försvann Mona enligt mina enligt uppgift trovärdiga källor skrikande på väg ner i korridorerna...
Gott så tyckte Baylan, och öppnade dörren till en städskrubb - och där inne fanns... Mona Sahlin! Ja, inte den riktiga Mona utan en snarlik kopia som kunde ta stryk i TV när inte Mona orkade med mer. Det var en kopia som mediatränats intensivt på Bommersvik och som haft 2 månaders plågsamma logoped-seanser för att kunna lära sig prata på det där släpiga, infantila och löjliga sättet som orginalet alltid lyckas med närhelst TV-kamerans lampa skiftar från rött till grönt. Krogvig häpnade, alla andra inkallade media-experter i rörelsen tappade hakan när kopian klev ur städskrubben och visade sig vara en exakt kopia av den där kvinnan som skrek borta i hisshallen. Allt snack om Photoshopade Mona-bilder skulle tystna om man visste att det var kopian som hade fått jobba i fotoblixtarnas sken.
Ibrahim Baylan tyckte att han hade rätt att ta till kopierandet av ledare à la Saddam eftersom alla ändå kallade honom för en svensk Bagdad Bob, och ingen hade några invändningar - snarare tvärtom. Krogvig konstaterade att detta var det enda tillfället då det rent av var sannolikt att kopian var bättre än orginalet och okej:ade omedelbart Baylans förslag till lösning. Kopian skulle skickas till TV-huset medelst droska och ta sig an den pompöse statsministern. Alla applåderade samtidigt som den riktiga Monas livvakter lät meddela att den riktiga Mona satt på Monks några kvarter ner på Sveavägen och dränkte sin sorger med trappist-öl. Baylan och Krogvig beordrade SÄPO att se till att Mona kom utom synhåll lagom till 20:00 då programmet skulle direktsändas. Det hade ju varit något för konspirationsteoretikerna det, att se Mona på Monks samtidigt som kopian höll hov på monopol-TV...
Sagt och gjort, SÄPO transporterade hem den riktiga Mona - från Monks till Bosse i Nacka. Samtidigt gick transporten från Sveavägen 68 mot TV-huset borta på Gärdet med kopian - iallafall om man skall tro på de oftast trovärdiga källorna som tyckte att jag skulle få veta vad som händer i detta nu, i en TV-studio där Hillevi Engströms lika snygga syrra håller i trådarna.
Det som påstås vara en perfekt och förbättrad kopia av den riktiga Sahlin möter ett politiskt original i statsminister Reinfeldts kostym, och allt är precis som det alltid brukar vara. Det tjafsas och det bjäbbas, det gnälls och det misstänkliggörs och alla längtar efter den dag då det politiska hantverkandet går från ord till handling - den 20 september, dagen då vi alla vet vad som gäller de kommande fyra åren...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar