KOREAKRISEN UR OHLYS PERSPEKTIV...?

Flera är de som har funderat över hur en eventuell rödgrön regering skulle ha hanterat gårdagens stora nyhet - den nordkoreanska artillerimattan över en lite sydkoreansk ö. Kristdemokraternas undersköna riksdagskvinna Caroline Szyber fick snabbt in en debattartikel i ämnet på SvD Brännpunkt där hon filosoferade kring ämnet. Efter att ha gjort en stuvning på hallucinogena svampar till kvällsmackorna igår så tror jag att jag i mitt inre såg precis hur de rödgröna skulle ha reagerat...

Att Lars Ohly var agendasättare när de rödgröna gänget satte sig ner för att forma sin utrikespolitik är det nog inte många nyktra människor som argumenterar emot, och just därför så såg jag i spåren av min svampstuvning hur Lars Ohly höll på att vädra ut Carl Bildts tjänsterum på Arvsfurstens palats när det ringde i mobilen. Något hade inträffat i det Gula Havet, det var fara och färde. Alla ville veta vad den svenska officiella linjen var till det som hade hänt.

Utrikesminister Ohly satte sig ner, kliade sig i huvudet och började skriva den rödgröna regeringens kommentar helt på sin egen magkänsla. Det gick fort, som det alltid gör när svart är svart och vitt är vitt. Lasse Ohly tog med sig sitt uttalande och stövlade iväg längs Strömgatan. Snart skulle Sverige och världen bli varse att det hade blivit ett kaxigare land av det gamla nickedocksriket Sverige.

Vi ansluter när Ohly har bufflat sig fram till talarstolen i Riksdagens Plenisal, en helt folktom plats om man bortser från Hans Linde som satt och drägglade vid sin bänk. Talmannen ger utrikesminister Ohly ordet...

"Tack fru Talman.

Det som inte fick ske har skett. En bräcklig fred hotas återigen av illasinnade krafter. Världsfreden är i fara och hotet om en eskalering av de inledda stridigheterna på den delade koreanska halvön kan inte negligeras. Sveriges rödrödgröna regering ser mycket allvarligt på det som vi nu ser spelas upp för våra ögon och det är med stor skärpa vi fördömer den sydkoreanska aggressionen mot det fredsälskande nordkoreanska folket.

Gång på gång har våra kamrater i Pyongyang provocerats av den amerikanska imperialismens soldater och deras lydiga lakejer i Seoul. Gång på gång har våra kamrater i Nordkorea, i all sin godhet och vilja att leva i fred och harmoni med sina grannar låtit provokationerna passera - men det finns en gräns för allt. Den gränsen har passerats flera gånger under de utmanande offensiva militärövningarna från kapitalistsvinen och deras skyddslingar, och nu tog tålamodet - fullt förtåeligt - slut. När Nordkorea denna dag slår tillbaka, i rent självförsvar, så står Sveriges rödrödgröna regering bakom varje briserande artillerigranat som landar på den lilla kobben som borde vara nordkoreansk.

Jag avser att kalla upp den sydkoreanska ambassadören till UD för att ge honom en verbal holmgång han sent lär glömma. Sverige kan aldrig, någonsin, acceptera att USA:s lydstater ger sig på sina fredsälskande grannländer. Sverige står upp för Nordkoreas rätt att värna sitt territorium med alla till buds stående medel. Sverige står upp för Nordkoreas rätt att styra sitt land som man själv behagar, utan att behöva ge efter för ständiga nålstick från en patetisk marionettregim i söder. Sverige står upp för Nordkorea - nu och för alltid!

Själv ser jag tecken på en repris av det som hände under Koreakriget, Som den minnesgode sanningssökaren kommer ihåg så gjorde USA-imperialisterna 1950 ett desperat försök att lägga under sig hela Koreahalvön. De sydkoreanska lakejernas patetiska militärmakt attackerade det stolta och frihetstörstande Nordkorea. Då som nu gjorde de en total felbedömning av Nordkoreas militära förmåga och då som nu blev svaret hårt och skoningslöst. Hade USA och Sydkorea bara lyssnat på vår regerings krav om att alla USA-imperialistiska soldater skall hem till USA så hade detta förmodligen aldrig inträffat. Så rätt låg vi i bedömningen om hur freden bäst värnas, så rätt kan bara vi med hjärtat på rätt ställe hitta...

I västvärldens dekadenta och förvridna historieskildring beskrivs det som att det skulle vara de fredsälskande Nordkorea som efter en respektingivande militär upprustning var de som startade kriget för Koreas återförenande, för bröders och systrars rätt att leva tillsammans i en enda stor familj under den evige landsfaderna Kim Il Sung. Ingenting kunde vara mer felaktigt, det nordkoreanska fredsälskarna skulle aldrig starta ett krig.

Imperialisterna i USA och kamraterna i det dåvarande Sovjetunionen hade i slutet av andra världskriget lyckats komma överens om att Korea med tiden skulle få återförenas i ett land och detta utan inblandning av fientliga yttre krafter. Året var 1948 när USA och Sovjetunionen av en folkkongress i nord uppmanades att dra lämna Korea. Naturligtvis lyssnade de fredsälskande kamraterna i Sovjetunionen och den Röda Armén lämnade Korea åt sina rättmätiga herrar.

Med USA-imperialisterna förhöll det sig helt annorlunda. Bara ett fåtal av aggressionsarméns trupper förflyttades och då till baser i lydriket Japan. Samtidigt så började USA rusta upp den sydkoreanska armén på ett sätt som bara kunde innebära aggressiva planer och strategier. Ivrigt påhejade av USA-imperialisterna så började den sydkoreanska militärmakten 1949 att systematiskt begå militära provokationer mot den fresälskande grannen i norr.

Flera miljoner provocerande angrepp utfördes med ett enda syfte - nämligen att få den koreanska folkarmén i norr att gå i fällan. Målet var solklart, att USA skulle kunna få ett dubiöst motiv att invadera och ockupera hela landet. År 1950 övergick en sådan provokation i ett regelrätt invasionsförsök från sydsidan. Precis som nu i dag, då våra kamrater slår tillbaka sydkoreanska angrepp vid den lilla kobben så visade sig den koreanska folkarmén 1950 att den trots sin vilja att verka i fredens och frihetens tjänst kan slå tillbaka när hotet just freden och friheten blir påtaglig.

Därför, och med Koreas historia i bakhuvudet, står Sverige vid Nordkoreas sida för första gången. Vi är stolta över vårt ställningstagande, vi tänker själva nuförtiden och bryter de kedjor som hållit oss fast i en roll som USA-imperialisternas knähund. Tack för ordet!"

Lars Ohly lämnar talarstolen. På sin plats i plenisalen sitter Hans Linde och applåderar lika exalterat som Nalin Pekgul under valnatten. Hans Lindes ögon är tårade. Hans Lindes minspel ger betraktaren bilden av en nöjd man som nyss haft en skön stund i sänghalmen. Hans Linde kan inte tro att det han hört är den rödrödgröna regeringens officiella linje.

Lars Ohly vandrar iväg, påtagligt nöjd med sig själv när mobilen ringer i fickan. Det är ännu fler jobbiga nyheter som når Ohlys öron. Urban Ahlin har hittats på sitt tjänsterum i ett halvt medvetslöst tillstånd med en massa tomma tablettburkar bredvid sig. Som om inte det var nog så har tydligen Jan Eliasson tagit sin tillflykt till den amerikanska ambassaden och ansökt om amerikanskt medborgarskap...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, Expr1, Expr2, AB1, AB2, DN1, DN2

Bloggar: Szyber,