DEN STÄNDIGT IFRÅGASATTA MONA SAHLIN...

Så sitter man framför en Sidewalk Express-dator, på en Pressbyråbutik - på en pall, framför en skärm, bland kreti och pleti men tack och lov i dofterna av nygräddade kanelbullar och toscasnäckor. Alldeles till höger om mig så finns ett ställ med kvällstidningar, och dagens löpsedel från Aftonbladet skriker ut med stora, svarta bokstäver "Avgå Mona!" och de som tycker så är enligt SIFO varannan sosse...

Själv är jag fly förbannad över att tre av mina datorer, och en som jag lånat av vännen Mattias, nu befinner sig på olika platser för att lagas just nu. Den här dagen verkar det ju som om alla politiska nyheter som tänkas kan skulle behöva analyseras av min makfunktionella hjärna när de bubblar upp till ytan i mediabruset. Runt 15-tiden lär vi få veta om det blir en förundersökning eller inte mot Fia Arkelsten, och redan nu vet vi att en överenskommelse kring vår militära närvaro i Afghanistan blev möjlig så fort Lasse Ohly tackade för sig och gick hem för att masturbera till en filmsnutt där det eldas upp amerikanska flaggor. Men det här inlägget handlar om Aftonbladets löpsedel, om sosseriets partiledare - den ständigt ifrågasatta Mona Sahlin.

När SIFO idag har frågat alla dessa sossar, de som faktiskt och trots allt fortfarande finns kvar, om vad orsaken till sosseriets valdebacle hade sina rötter så är inte det entydiga svaret samarbetet med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet, utan partiets partiledare - ordförande Sahlin. Nu är det ju förvisso så att inte ens utpekandet av Mona Sahlin som hon som låg bakom valfiaskot är entydigt, men när man tänker ett varv till så blir ju det den uppenbara slutsatsen ändå...

Mona Sahlin var ju kvinnan som skapade den rödgröna koalitionen med Miljöpartiet för nästan exakt två år sedan. Då hette det att man skulle leva i symbios i tolv år - minst - men så grinade Ohly in sig i gänget från sin position som icke-önskvärd och utmobbad, med benäget bistånd från sosseriets vänsterfalang i rollen som professionella gråterskor. Mona Sahlin hade kunnat säga ifrån, visa sig vara stark men hon föll till föga och bilden av en svag ledare späddes på rejält. Så när sossar idag säger att man förlorade valet på grund av att man samarbetade med MP och V så säger man ju egentligen att man förlorade för att Mona Sahlin drog fel slutsatser och var en svag ledare utan ryggrad. Att det sedan finns ännu några fler som säger rakt ut att man tycker att Mona Sahlins ledarskap eller person var orsaken till allt det onda är ju ett tecken på en ärlighet som inte jag har märkt av när jag pratar valanalyser med mina sosse-vänner.

Skall man tro på SIFO och Aftonbladet så vill ju 42 procent av sossarna att Mona skall packa och dra dit pepparn växer, precis lika många som tycker att hon skall stanna kvar och styra partiet vidare på sitt framgångsrika sätt. Det är två jämnstora fraktioner i ett partiet som hade behövt stå enade för att ta sig ur en situation som inte ens jag som politisk motståndare avundas dem. Men bland de jag bollar idéer med finns inga tvivel, utåt sett iallafall, att Mona Sahlin är rätt person att leda SAP ur en kris som samma person har drivit ner dom ännu lite djupare i. Men de vet väl bäst vad som är bäst för ett parti som de fortfarande tror är bäst...

Medan Ibrahim Baylan återigen visar att hans Bagdad Bob-syndrom fortfarande har Ibbes intellekt i ett hjärngrepp. Ibbe sågar de opinionsundersökningar som han hyllade när han själv konstruerade egna för att gjuta mod i sina valarbetare. Ibbe måste vara det största stolpskottet som SAP har i sina led, och att ha honom i rollen som partiesekreterare är förödande för ett parti som dessutom har en ständigt ifrågasatt Mona Sahlin som ledarfigur.

Själv sitter jag bland kanelbullsdoften och hostande kärringar som kryper in för att köpa en påse halstabletter och hoppas att sossarna faktiskt fortsätter på de spår man redan nu är inne på. Hoppet finns, för när Ilija Batljan säger att Mona Sahlin presterade bra de sista dagarna i valrörelsen så säger det att inte ens partiets nya stjärna förstår varför det gick som det gick. Det var nämligen då Mona Sahlin insåg att valet med allra största sannolikhet var förlorat, då nervositeten släppte och hon kunde bli avslappnad. Om man tittar på hur opinionen utvecklat sig efter valet 2006 och nu så kan det ju mycket väl vara så att man går in i valrörelsen 2014 redan avsågade - utan en trovärdig ledare, utan en politik, utan ett regeringsalternativ men med en krisstämpel som lyser rött i pannan på alla SAP-valarbetare...

Länkar: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, SvD,