BLOGGRECENSION 6: JOHAN WESTERHOLM

Det här skall bli ett sant nöje att ta sig an, den vedervärdige ordvrängaren från Furusunds framgångsrika blogg. Mitt i steget är undertiteln, och någonstans mitt i steget så tappade den inte alltför gode herr Westerholm all vett och sans och blev den där upproriska sossen med palestinasjal enbart för att störa sin folkpartistiska moder Barbro. Där har vi något gemensamt, eftersom även jag revolterade mot min socialdemokratiska moder i unga år - men det är ungefär det enda som vi har gemensamt också...

Den minnesgode kan förvisso hävda att vi båda har haft våra inkomster som anställda i Försvarsmakten, men eftersom Westerholm är socialdemokrat och var flottist så var han en paria i den försvarsmakt som hade till uppgift att skydda landet. Att vara sosse och samtidigt försöka leva upp till en yrkesroll som officer under det kalla kriget var ju ungefär lika kompatibelt som att vara pyroman samtidigt som man var brandman.

Jag upptäckte Westerholms blogg sent förra sommaren, och gillade vad jag läste och vad jag såg. Westerholm skrev bra, träffande och ofta på ett sätt som fängslade mig trots att jag tyckte att texterna mest var sosse-floskler lite förskönade och lite upp-piffade. Från början så hade vi en rätt trevlig relation, jag och Westerholm, men någonstans på vägen gick det fel, väldigt fel. Westerholm fick den stora äran att författa det tusende inlägget på denna blogg, och det gjorde han med den äran genom att ta ära och heder av mig som person. Jag skrattade åt det jag trodde var ironier, men nu förstår jag att det var där och då som Johan måste ha fått en mindre blödning i lillhjärnan.

Efterhand har vi inlett ett skyttegravskrig där platser som Verdun, Somme och Marne för cirka 95 år sedan skulle ha framstått som idylliska kindergartens. Nu är det hat, och det är orgier i spydigheter - främst från Westerholms sida med mig som måltavla. Men jag gillar att ha fiender som man vet var man har, och Westerholm är i detta nu precis lika tilltalande som en sönderskjuten pappfigur vid strandkanten på Bungenäs. Man vill få in den där sista kulkärven som bryter plankan som den håliga figuren sitter på, knäcka ryggraden på målet om man så vill eller ta sig an det närmast heliga uppdraget att fälla puckot mitt i steget.

Nu skall jag alltså recensera fanskapet, och det är ju svår att vara objektiv när man helst av allt vill bajsa löst på mannen men jag gör ett tappert försök. Betygssättning av Westerholms präktigheter och ordskiterier enligt nedan:

Politisk korrekthet: Det finns små ögonblick när Westerholms liberala sidor dyker upp som ett u-båtsperiskop på Mysingen, det finns stunder när han faktiskt ifrågasätter sitt eget partis ställningstaganden eller ger regeringen beröm. Det händer, men inte ofta. På senare tid så har Westerholm drabbats av någon extrem form av hybris, då han i all sin självgodhet tror att han är hela rörelsens språkrör i bloggosfären. Han svänger ihop egna uttryck, tar ledartröjan i varje tänkbar debatt mot Alliansen och svingar rätt vilt emellanåt. Jag gillar hans stil, trots att jag ogillar det han skriver allt som oftast. Det går inte att jämföra de framgångsrika sossebloggarna Westerholm med line-dansaren Peter Andersson i samma mening, ty så mycket skiljer dessa herrar åt i fråga om förmågan att se politiken som en gråskala där inget är svart eller vitt. Betyg: 3 Kommentar: Skulle ha varit en fyra om han bara hade haft ryggrad att erkänna att han faktiskt är kidnappad av ett i grunden försvarsfientligt parti. Man kan inte säga att man skall spara 2 miljarder kronor på försvaret och sedan påstå att man vill öka försvarsförmågan - sånt dravel kan bara en sosse koka ihop.

Humor: Jag tog mycket av det Westerholm skrev om mig i tidiga dagar för humor, idag vet jag att det var oförskämdheter. Men ibland så skiner även någon rolig sarkasm igenom den totala smoggen av ordvrängande, det finns även här tillfällen då den gravallvarlige mannen visar att han har en portion humor kvar. Att sedan humorn ibland bär spår av den sjuka formen av roligheter som man odlade med konstgödsel på Marinens Officershögskola är ju också det tilltalande. Men för lite, för sällan... Betyg: 3 Kommentar: Inte sämre än någon annan politisk förstå-sig-påare, men inte heller bättre.

Språkbruk: På gränsen till klockrent. Hela tiden flyter orden på som i en vacker lite bäck under vårfloden, sällan några felstavningar och varierat. Uppenbart är att hans malfunktionella hjärna fortfarande klarar av att skapa väl sammansatta ordslingor på ett klanderfritt sätt. Betyg: 4 Kommentar: Inte så mycket att kommentera egentligen, på gränsen till en femma.

Skönhet: Usch är det första jag tänker på. Sedan förstår jag att det måste vara Ibrahim Baylan som slitit åt sig en bit av tapeten på herrklubben Chat Noir och gett i present åt den kroniskt bugande Westerholm. Titta på sidhuvudet, bordelltapet i bakgrunden och ett antal självgoda självporträtt där viktigpettern skall se statsmannamässig ut. Löjligt och självgott enligt den självgoda mall som hela bloggen är byggd omkring. Sedan är själva textytan och sidebaren alldeles för smal på bredden, kanske som en kompensation för att Westerholm själv enligt rykten är nästan lika bred som undertecknad. Typsnitt och bildsättning duger, några gravallvarliga filmklipp som används för att bryta texterna är ett bra grepp. Betyg: 2 Kommentar: Kan bli bättre. Sossarna må vara i täten på bloggosfären, men de saknar den fulländade utformningen av sina bloggar.

Sammanlagt så når Westerholm sålunda upp i ett totalbetyg om 12 poäng. Efter Alliansfritt, knappt före Marys karameller och betydligt före Falkvinge, Peter A samt Ledarbloggen. Se så snäll jag kan vara trots att ögonen glöder medan fingrarna spelar över tangentbordet. På onsdag tar jag mig an Opassande, ettan på Politometerns lista och om en vecka den professionella Politikerbloggen under ny ledning.

Tack och Bock, Stupstock!