2011/04/26

DET MODERNA KORSTÅGET SPÅRAR UR...?


"Herre, förlåt mig ty jag har syndat. Gör mig ren igen, hela det som jag har förstört Gud..."

Det moderna korståget har nått vägs ände, de beväpnade prästerna avväpnas från de lite tyngre vapnen som de fått hantera bland Afghanistans berg och kullar. Kvar står de där, värnlösa - redo att vända andra kinden till med en liten ynklig pistol som enda skydd mot de där skäggiga stollarna vars respekt för andra religioner manifesterades när samma skäggiga stollar sprände Buddha-statyerna i Bamiyan i samma Afghanistan.

Den svenska kyrkan har redan lagt sig i den inrikespolitiska debatten vid ett flertal tillfällen, senast om sjukförsäkringarna. Nu är det dags att sätta stopp för de svenska prästernas bidrag i kampen för ett tryggare, säkrare och bättre Afghanistan - och nu är kyrkan inne och klampar i försvarspolitiken. Vill en präst använda en kulspruta när baslägret angrips av skäggiga män så låt gå. Vill prästen i Gud den allsmäktiges namn låta granatsprutan sprida evangeliet bland de som inte kommer ha några moraliska grubblerier efter att ha skickat en otrogen hund till evigheten så låt gå...

Det är krig, soldaterna kan behöva ett religiöst bollplank men det religiösa bollplanket kan även behöva hjälpa soldaterna att freda sig. Då duger inte en pistol, men kanske en kulspruta eller ett välsignat Stridsfordon 90 med sin allsmäktiga 40 millimeters automatkanon. Att bara bry sig om sig själv när döden springer emot dig - oavsett om du är präst eller skyttesoldat - borde vara tabu. En bibel stoppar ingen Taliban, det gör bara kulor och granater. En präst som bara skyddar sig själv, och inte andra, är en belastning för truppen.

Vår insats i Afghanistan är inte ett modernt korståg i religionens namn, men väl ett korståg för att ge afghanerna en drägligare tillvaro - en verklighet där religiösa fanatiker jagas bort av andra icke fullt så fanatiska religiösa, däribland en och annan svensk fältpräst. Vår insats i Afghanistan, i trakterna kring Mazar-e-Sharif, är ett korståg för en bättre framtid, där även flickor får gå i skolan och där tryggheten ökar med vår närvaro.

Då ingår det att möta eld med eld, för att Gud vill det. Då borde inte den svenska kyrkan i sin trygga tillvaro i ett land som varit förskonat från krigets elände i över tvåhundra år sitta med moraliska pekpinnar när det framkommer att en präst har bemannat en kulspruta. Visst är fältprästens huvuduppgift själavård, samtal och bara att finnas till hands. Men verkligheten kan förändras snabbt i en krigssituation, där våldet finns runt hörnet. Att då sitta i det fridfulla Sverige, i ett tryggt församlingshem eller i stiftets kontor och bestämma hur verkligheten skall se ut när väl helvetet bryter ut på andra sidan jorden är det sedvanliga svenska hyckleriet när det luktar som mest - oavsett hur man tolkar religionens regelverk.

Romarbrevet 15:1: "Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag. Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till fromma och honom till uppbyggelse."

Länkar: SvD,
Bloggar:

1 kommentar:

Henke sa...

Amen! Det kan komma en tid då en kulspruta är ett självförsvarsvapen, det är fel att bestämma vad som är ett vapen för självförsvar när man sitter bänkad trygg 10 000 kilometer från platsen och den situation som den aktuelle prästen står mitt i. Nu får kyrkan dämpa sig, det är sant som det är sagt: Tungan är ett ont och oroligt ting, full av etter och dödande gift!