MITT LIV SOM 112-OPERATÖR, DEL 2...

Man vet inte om man skall nöja sig med att gråta eller ta och bryta ihop när nu textmassan från Emils tre samtal till SOS Alarm delvis offentliggörs. Emils död är förmodligen ett resultat av ett antal grova felbedömningar, åsidosatta rutiner och något som borde klassas som ren och skär inkompetens från den sjuksköterska som vägrade förstå att det var något allvarligt som höll på att hända i Emils lägenhet ute i Bagarmossen...

Det är riktigt jobbigt att läsa den utskrivna texten, så fruktansvärt jobbigt att det är svårt att ta till sig vad som egentligen hände den där olycksaliga natten. Det är för mig helt obegripligt hur man kunde låta bli att skicka iväg en av länets ambulanser till Bagarmossen när jag läser texten och där det framkommer att sjuksköterskan uppenbarligen är så blockerad av sin egen bild om vad som finns på andra sidan telefonlinjen att han struntar i att ta till sig nödropen i kombination med en flämtande andning. Men varför blev det så fel, så katastrofalt?

Ingen kan få mig att tro att den där sjuksköterskan i berått mod tog livet av Emil genom att vägra gå med på att en ambulans borde skickas till platsen. Den förutfattade bilden satt där den inte skulle och Emil var precis som alla de där andra inringande unga killarna som fick jobbigt med andningen på grund av panikångest. För så ser verkligheten ut, där 9 samtal av 10 inte handlar om det som var lika akut som Emils situation. Hade Emil varit allergisk, haft astma eller haft någon annan känd lungsjukdom hade han förmodligen fått sin ambulans eftersom sjuksköterskan då hade haft lättare att lägga sitt pussel. Hade det hela inträffat när svininfluensan var som mest omskriven hade Emil säkert också fått åka med "sjukvagnen" till akuten illa kvickt. Nu var det inte så, och resultatet är lika vidrigt som förödande för tilltron till de på SOS Alarm som trots allt är vardagshjältar mest hela tiden...

Emils familj skriver ett öppet brev till politikerna, ett brev som berör och som gör nästan lika ont att läsa som den textmassa som är orden från Emils nödsamtal. Det är ett balanserat brev, med en nykter syn på vad som har hänt och som inte borde ha fått hända. Det finns bara en fråga där önskedrömmandet om hur vi skall förhindra att det som hände Emil händer igen dyker upp- och det är önskemålet om att alla som i telefonen begär hjälp av sjukvården också skall få det. Det blir motsägelsefullt när man rabblar upp ett antal skäl till varför SOS Alarm i de allra flesta fallen lyckas hjälpa den hjälpsökande och hitta rätt prioritering.

"Krav på ambulans för nageltrång" nämns, och det var inte en unik situation på min tid tillsammans med en hel del andra diagnoser där Svensson tycker att ambulansen vore ett lämpligt transportsätt. Några meningar längre ner svävar man ut i "Enda sättet att förhindra att detta upprepas är enligt oss att flytta beslutet om adekvat hjälp till EFTER att sjukvårdspersonal på plats har undersökt den hjälpsökande. Vi kräver att de ansvariga lanstingspolitikerna svarar oss på följande fråga: Vad hindrar en förändring av larmrutinerna som innebär att varje inkommande samtal med begäran om hjälp resulterar i att någon form av sjukvårdsresurs skickas ut?"

Man har förstått arbetssituationen men ändå inte, eftersom det skulle krävas ett hundratal "sjukvårdsresurser" bara i Stockholms län för att kunna hantera ett arbetssätt i linje med det som Emils familj önskar - och det vid sidan av de runt 60 ambulanserna, 2 akutbilarna, akutläkarbilen och 1 till 2 helikoptrar som redan finns och som knappt räcker till. Även om det vore drömmen att skicka hem en sjuksköterska eller en läkare till varje person där det fanns grubblerier om vad som kan komma att krävas så blir det helt ogörligt, för att det är så pass många som vill ha den där hjälpen som Emil felaktigt inte fick och som många andra med rätta inte skulle få.

Nej, A och O är att förlita sig på sitt beslutsstöd, det som på min tid kallades index där man genom ett antal frågor inte kunde låta bli att sätta rätt prioritet på ambulansen. Visst, man är beroende på att man fattar vad personen på andra sidan vill säga med sina svar också - språkförbistring, fyllesnack eller afasi i spåren av en stroke kan ju göra bedömningen svårare. Men likväl, går man på den information som man får och drar sina slutsatser av vad som sägs och inte på sina förutfattade meningar så kan man inte göra fel. Däri ligger problemet, att inte låta sig övertygas om att man vet bättre än de rutiner som måste fungera - då skulle Emil med största sannolikhet ha levt idag...

Filippa Reinfeldt svarar i sin roll som ansvarig landstingspolitiker på familjens öppna brev, och det är bra att hon gör det. Jag tror att Filippa är precis lika övertygad om att en välfungerande ambulanssjukvård tillsammans med en likadan räddningstjänst och polisorganisation är den innersta kärnan i välfärdens kärna. Det är där och då folk behöver hjälp som samhället måste finnas till hands och inte svika. Problemet är bara att resurserna i Stockholms län redan idag är för få och att det kan få konsekvenser för medborgarna.

Som 112-operatör prioriterar man sina ärenden efter det som sägs i samtalet, inte efter hur det ser för kollegan på andra sidan bordet som försöker hitta rätt ambulans till rätt larm. Det är sedan upp till ambulansdirigenten att trolla med knäna, och vara problemlösare ut i fingerspetsarna. För trots att Stockholms län växer med i snitt en medelstor landsortsstad per år så tillförs inga ambulanser, inte på min tid iallafall. Den medelstora landsortsstaden har i de allra flesta fallen 2 eller 3 ambulanser, Stockholms län runt 60 stycken. När folkmängden ökar borde antalet ambulanser öka, precis som antalet vårdplatser på sjukhusen - om man inte har hittat den där formeln som innebär att alla nyfödda och nyinflyttade är friska som nötkärnor...

På min tid i "Berget" fanns det 4 akutbilar som kunde stötta ambulanserna, idag finns det två och länets befolkning har ökat med nästan ett Göteborg. Är det okej? Hur påverkar det tryggheten? På min tid under headsetet fanns det cirka 50 ambulanser, idag är det 7 ambulanser till och befolkningen har ökat med i runda slängar 350.000 personer i "lenet". Räcker det för att hålla jämna steg med de krav som ställs? Nej, och det är faktiskt upp till Filippa Reinfeldt precis som det borde ha varit upp till hennes föregångare - sossen med snedluggen - att hänga med och balansera resurser mot behov.

Jag tänkte ta påskdagarna till att koppla bort mitt politiska bloggande, om inget oförutsatt och häpnadsväckane inträffar, för att istället delge er några fall från min verklighet som 112-operatör under de första åren av 2000-talet. Det kommer att vara fall som är helt avpersonifierade, milt förändrade och avgeografiserade för att ingen någonsin skall kunna känna i sitt elände i min text. Jag gör det för att visa på hur jag upplevde min tid som 112-operatör - det både bästa och jobbigaste arbete jag någonsin har haft...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, Expr5
Bloggar: Radikalen, Andersson