För vilken gång i ordningen under det där arbetspasset i bergrummet under Johannes brandstation jag upprepar standardfrasen för ett nödsamtal hade jag tappat räkningen på. Men det här samtalet skulle till skillnad mot alla de där tomma anropen från en mobil i fickan eller de där samtalen som bara innehöll ett framvrålat könsord etsa sig fast så till den milda grad att skeendet lever kvar ännu 8-9 år efter min tid som 112-operatör på SOS-A i Stockholm...
"SOS 112, vad har inträffat?" och jag möts av ett avgrundsvrål i hörsnäckan. Det är en man som skriker, han eller någon i hans närhet är i nöd. Det första begripliga ordet jag uppfattar är "vi behöver en ambulans!" och per automatik skapar jag ett ambulansärende medan jag försöker få ner honom på jorden lite snabbt. Vilket nummer ringer du ifrån, var befinner ni er - och eftersom samtalet kommer från en fast telefon så är det lätt att konstatera att adressen stämmer överens med telefonnumret som stämmer överens med den man som jag pratar med.
"Ni behöver en ambulans till adressen i byn, och vad är det som har hänt?" frågar jag samtidigt som jag börjar fylla i mallen på datorn med A1, prio 1 för ambulans samtidigt som jag kontrollerar att ambulansområdet stämmer med adressen. Fingrarna söker sig mot knappen för medlyssning, för att kollegan på ambulansdirigeringen skall kunna larma ut en ambulans medan jag fortsätter samtalet med inringaren. "Fy fan, det är blod över hela golvet!" skriker mannen på andra sidan, fortfarande i ett hysteriskt tillstånd. Tankarna flyger genom huvudet - Artärblödning? En kraftig blödning i slutskedet av en graviditet? En djup sårskada i en muskel? Att jag varit så förutseende att jag redan har fyllt i en A1 på ärendet känns med alla de bilder som snabbt passerar mitt undermedvetna helt korrekt. "Är den som blöder vid medvetande? Andas han eller hon? Vad är det som blöder?" blir mina följdfrågor, och de två första besvaras till min lättnad med ett "Ja!"...
Den tredje frågan däremot, vänder samtalet på några sekunder. "Det är min fru! Jag råkade slänga igen badrumsdörren när hon var på väg ut, och hon klämde sin stortå. Gud så den blöder! Den ser ut som en utsprungen ros, och nageln är borta. Fy fan, det ser illa ut...". En blödande stortå som ser ut som en ros, där nageln är borta. Tanten andas och är vaken, men blöder och gubben är hysterisk. "Sitter tån kvar på foten?" frågar jag och får återigen ett "Ja!" till svar. Men hallå? Vad är det som är livshotande i den här situationen frågar jag mig och plockar bort prioriteringen A1, och låter fältet stå tomt.
"Tar din hustru några blodförtunnande mediciner?" och den här gången blir svaret "Nej!". Det börjar mer och mer likna ett fall som för några meningar sedan lät som en solklar prio etta men som nu inte ens borde få ambulans. "Vad gör din fru nu, ligger hon ner?" frågar jag och svaret blir "Ja, hon ligger i soffan. Fan vad stortån ser ut!". "Har du en förbandslåda hemma, ett första förband? Har ni en bil?" frågar jag då och det har han - både förband och bil. "Linda då in tån med ett hårt tryck med förbandet, lägg upp foten i högläge och vänta tills blödningen verkar upphöra. Sedan kan ni väl ta bilen in till akuten så får vi se om de sätter några stygn och röntgar tån" blir mina råd...
"Men vad fan. Jag jobbar i en bransch där man får se mycket elände och det här är det äckligaste jag har sett! Varför kan vi inte få en ambulans?" frågar han häpet. "Det är klart det ser äckligt ut, det är ju på din fru du ser skadan. Men din hustru kommer fortare till sjukhus om du kör henne själv till akuten" berättar jag uppriktigt eftersom jag med den simultanförmåga jag har lyckats se att närmaste lediga ambulans är 5 mil bort, och att den knappast kommer att åka med blåljus och sirener för en blödande stortå som ser ut som en ros och där nageln har lossnat.
"Men ni har ju en helikopter?" konstaterar han helt korrekt när jag berättar om den tid det lär ta att få en ambulans till hans breddgrader. Skall jag skratta eller gråta? Visst, varje enskild händelse upplevs helt olika beroende på relation, på erfarenhet, på vad man tycker sig uppleva men ändå - en ambulanshelikopter för en stortå!? När de är på fastlandet och inte på någon avlägsen ö utan båtförbindelse? Min rekommendation till honom för att få in frugan till sjukan blir alltså - "Ta bilen om du är i skick att köra, lägg frugan i baksätet med foten högt och ta med mobilen så att du kan ringa ifall hennes tillstånd skulle förändras."
Men mannen på andra sidan fortsätter insistera på att få en ambulans, och eftersom jag som underskötare inte får neka någon hjälpsökande ambulans väljer jag att snabbt rapportera över ärendet till en av kollegorna som kallas HMK - Högre Medicinsk Kompetens - en sjuksköterska som får fälla avgörandet. Jag kopplar över och passar på att slinka ut för en snabb kopp kaffe som blir en lite längre kopp kaffe på tio minuter...
Kaffesmaken sitter kvar i gommen när jag kommer ut i trafikrummet igen, och kollegan HMK skakar på huvudet och jag går fram för att kolla hur det gick och vad som hände. Det slutade med en ambulans, han gav inte efter och fattade inte att hans fruk skulle komma snabbare under vård om han körde själv. Nu sitter och ligger de två och väntar på en ambulans som i sakta mak jobbar sig fram mot adressen, en adress som en helt annan ambulans når en timme och fyrtio minuter senare eftersom den första fick vända mot en Prio 1:a på vägen. Körtiden från bostaden till akuten var 20-25 minuter om man följer trafikreglerna.
Mannen i fråga var blockerad, han trodde att en sårskada på frugans stortå var presumtivt dödlig och att det minsann behövdes en ambulans eller en helikopter. Att jag ändå pedagogisk hade förklarat att det inte var någon fara spelade ingen roll. Det finns andra som inbillar sig att man får en gräddfil förbi de kroniska köerna på akuten om man kommer med ambulans - något som inte stämmer eftersom det bara är allvarlighetsgraden av sjukdomen eller skadan som avgör hur länge man får vänta när man väl kommer in på sjukan...
Men gjorde jag fel som tyckte att han och hon kunde åka in själva till sjukhuset med den blodiga stortån? Gjorde sjuksköterskan fel när hon till slut lade upp en beställning på en ambulanstransport med prioritet 3? Fattade inte vi hur jobbigt detta var för den vårdsökande? Jo, det gjorde vi men det betyder inte att behovet av ambulans förelåg i mina ögon - men ett behov som senare fastställdes av en kollega med högre medicinsk kompetens. Kommentera gärna, men lägg också märke till att det är min bild jag målar upp. Mannen på andra sidan tråden hade en helt annan bild framför sina ögon.
Fotnot: På min tid på SOS fick jag som undersköterska ge råd, prioritera ambulansfall som prio 1,2 eller 3 - men jag fick inte neka någon ambulans - då krävdes det att en sjuksköterska gjorde sin egen bedömning. Det här fallet har inträffat och ändå inte. Stortån kan vara ett pekfinger, en tumme eller en lilltå, badrumsdörren en stålgrind, en bildörr eller något annat som kan klämma. Platsen kan ligga både längre eller närmare sjukhuset - men fallet är relevant eftersom något liknande ändå hände mig. Fel eller inte, jag följde mitt medicinska index och fick det inte till något ambulansbehov.
Länkar: SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Expr1, Expr2, Expr3, AB
Inlägg
6 kommentarer:
Det rä sant folk inom vården får ta mycket skit, och det är aldrig någon som säger tack. Om en person gör ett misstag svartmålas alla.
Som leg.sjuksköterska samt att jag gått den 10p utbildning i telemedicin vid KS + arbetat med telerådgivning vid företaget Medhelp i Stockholm så hoppas jag att händelsen med Enil blir den nödvändiga VÄCKARKLOCKA, KRÄVER besked från våra lokalpolitiker inom SLL och utbildningsministern (fp), det borde alla VI skattebetalare göra såsom:
1. Filippa Reinfeldt, hur kommer det sig att SLL upphandling som slutit avtal med Medhelp AB att ni ställer KRAV och BETALAR för antal samtal som hanteras av företaget? Som konsekvens innebär det att sjuksköterskor vid företaget måste PRESTERA/PRODUCERA många samtal under en begränsad TID, dvs mellan 4-5 minuter/samtal! Ökar inte då riskerna för FEL i de medicinska bedömningarna och ska våra SKATTEPENGAR genererar VINSTER till riskkapitalister i Finland som äger Medhelp AB när det handlart om medicinska bedömningar om LIV eller DÖD? Ska dessa svåra medicinska bedömningar ske på ACKORD?
2. Utbildningsminstern, telemedicin har växt explosionsartad och är ett POLITISKT BESLUT att telerådgivning ska statsas på är ju "billigare" än att satsa på sjukvård där patienterna får träffa en läkare eller sjuksköterska, när kommer en NATIONELL UTBILDNING inom området TELEMEDICIN?
3. SOS Alarm AB (SOS Alarmering) bildas 1973 med staten 50 % kommuner 25% och landsting 25% som ägare.Så Göran Hägglund(kd), vilka ekonomiska förutsättningar, ramar har 112 till sin drift som främjar verksamheten på ett positivt sätt gällande både bemanning, metoder för kvalitetssäkring av verksamheten, vad har du gjort för att säkerställa att det som hönde EMIL oich alla andra liknande ANMÄLNINGSFALL inte ska upprepas?
Eller råder samma SNÄVA EKONOMISKA RAMAR som inom den övriga hälso-och sjukvården där Svertige bl.a. har en akut brist på sjukvårdsplatser och ligger på samma nivå som ALBANIEN om dom nu inte gått om oss?
4. Arbetsmarkandsministern (m) men ansvar för arbetsmiljöfrågorna, har du vid något tillfälle INITIERAT Arbetsmiljöverket att se över situationen vid 112? Arbetsmiljöfrågorna har ju inte varit högt pririterat inom denna regering för när arbetsmiljöverket gjorde en inspektion vid Regeringskanslitet för någar månader sedan riktades omfattande KRITIK kring regeringskansliets arbetsmiljöarbete och där dom anställda var utsatt för bl.a. stor STRESS i sin arbetsmiljö! Så hur ser situationen ut vid 112`
Kaj ssk. sthlm
Visst, det finns de som får panik så fort de ser blod. I fallet Emil gick det dock allt för fel. Jag vill se sjuksköterskan bakom galler. Då kanske vi slipper se att operatörerna leker gud i framtiden.
I det här fallet undrar jag om det inte hade gått att tala direkt med frun.
Själv har jag gjort köttfärs av ett finger, och då hade vårdpersonalen mer panik än vad jag hade. Det var akutröntgen, inte mindre än 4 kirurger och gud vet allt. I slutändan gjorde de inte mer än att ge mig ett plåster, två Alvedon och skicka hem mig med ett recept på penicillin.
Nej, du gjorde inte fel som nekade ambulans. Felet du gjorde var att bryta mot din tystnadsplikt genom att skriva detta inlägg. Vilket jag ser som mer upprörande än att en idiot ringer in om en blödande stortå och envisas om ambulans. Idioter kommer det alltid att finnas. Det får du som anställd betalt för att handskas med.
Anonym 02:04: Nej, tystnadsplikten gäller fall där jag återberättar ett specifikt fall så att det blir identifierbart för läsaren. Här har jag ändrat det mesta utan andemeningen i smatalet, som det står i fotnoten.
Detta fall har således inte ägt rum i exakt den tappning jag skriver, men på ett annat sätt där tankegångarna blev desamma...
Ovanligt tänkvärt! Tack för perspektivet! Det är nyttigt med olika synvinklar. I Emils fall
är sköterskan i telefonen den siste i en lång kedja av missbedömningar och inkompetens etc. och blir därför den som avslutar hela den tragiska processen. Och därmed också den siste som kunde ha gjort något - men räckte inte till.
Sköterskan anser sig inte skyldig.
Nej, han kan ju alltid skylla på mamma.
Skicka en kommentar