BAJAMAJAN - ÅNGEST, RÄDSLA, SKRÄCK...

Framför TV:n i soffan, med några tomma ölburkar på soffbordet och en halvfull halvljummen pilsner i näven. På TV.n ser jag tjugo inte alltför snygga kvinnor jaga en boll på ett sätt som de är mycket bättre på än att vara bildsköna, innanför målramarna står två andra kvinns och hoppar effektfullt när någon lyckas sparka bollen i deras riktning. På läktarna sitter nästan 80.000 hänförda åskådare som publik, folk som har betalat för att se på Tyskland mot Kanada i damfotbolls-VM...

Jag visste att det var något jag skulle blogga om, men vad det handlade om sjönk allt djupare in bland grumliga minnen i takt med att ölen släckte min törst. Men så gjorde tyskorna ett byte och en av spelarna gick av planen och ersattes av en ny - och polletten trillade ner. När Fatmire Bajramaj klev in på Hitlers gamla OS-arena för Tyskland så kom jag på att varna er alla för bajamajorna.

Häromdagen kunde man läsa om en man som tyckte att utsikten från en bajamajas mörkaste innandömen var bland det mysigaste som fanns. Medan oskyldiga kissare och bajsare uträttade sina behov satt den numera ökända kiss- å bajsfetischisten Luke Chrisco och beundrade skådespelet ifrån ett extremt underifrån-perspektiv - inuti bajamajorna på en Yoga-träff i Boulder, Colorado, USA.

Luke Chrisco avslöjades när en skarpsynt kvinna såg en skugga som rörde sig där nere där ingen frisk människa skulle fundera på att ligga inlindad i presenning och andas in luft som inte ens med bästa välvilja skulle kunna kallas för frisk eller fräsch. Men Luke Chrisco är inte finkänslig, och var villig att offra sig för njutningen av att se akterpartier i full frihet och full aktion...

Bajsmarodören i Boulder jagades och greps efter ett tag, men frågan är vad hans tilltag har fått för konsekvenser för oss som ibland är tillräckligt desperata för att lätta på trycket i en bajamaja? Vågar vi? Kan man vara säker på att ingen finns där nere, med fuktig blick och en pervers personlighet utöver det vanliga? Jag kommer iallafall titta ner både en och två gånger med de vanliga ögonen innan brunögat får blicka ner i avgrunden.

Bajamajor känns inte trygga längre. Inte alls. Långt därifrån...

Idag kunde vi läsa i ett mediabrus - där kompetensen tycks ha gått på semester - att man i en bajamaja på den engelska landsbygden har hittat en brittisk politiker avliden. I en brittisk bajamaja på Glastonbury-festivalen hittades Christopher Shale, i en miljö där det knappast är hjältemodigt eller ärorikt att vinka farväl till livet. Det var enligt de första nyheterna från den brittiska bajamajan inget som hade med Shales besök på bajamajan som ändade den brittiska toppolitikerns liv. Nej, det var hjärtat som slutade slå.

Christopher Shale hade haft synpunkter på sitt parti, våra ideologiska vänner i Tories - och han slutade kort därefter sitt liv på en bajamaja. Men varför måste media lyfta fram platsen för avlidandet så som man gör? Varför är det faktum att Shale dog i en smutsig miljö, där urinånga och skitdoft var det sista han fick uppleva i jordelivet viktigare än vad han dog av eller varför han kritiserade sitt parti? Rubriksättarna gned sina händer innan de började skapa rubriker om en toppolitikers död på ett modernt utedass...

Bajamajan framkallar numera ännu mer ångest än vad jag kände innan nyheterna om smygtittaren och den döda toppolitikern påträffades i den miljön. Jag är rädd för bajamajan nuförtiden, jag har också kritiserat mitt parti och ibland har jag ont i hjärtat när jag krystar som mest intensivt. Bajamajor är otrygga miljöer och läskiga, synonyma med död och perversioner nuförtiden.

Allt detta hade jag glömt bort att blogga om, minnet sviktade när den tyska damfotbollsspelaren Bajramaj klev in på planen och löste min minnesmässiga förstoppning. Det blev ett totalt intetsägande inlägg om min senaste rädsla - rädslan för bajamajorna..,