OPINIONSMÄTNINGEN & EN OBESLUTSAM LEDARE

Tänk så mycket som kan hända i politiken en oskyldig onsdag som denna. SCB slänger fram sin gedigna undersökning som visar att Håkan Juholts tydliga ledarskap har fått de sociala demokraterna att lyfta med hela 5 procentenheter sedan kaoset i november. Samma undersökning visar också att den rödgröna oppositionen, i den mån man är en samlad röd och grön opposition, leder över Alliansen - och efter en en lång Golgata-vandring för sosseriet så känns det som om man läst historien en gång förut. Det är likt 2007, 2008, 2009 och början av 2010 faktiskt - en tid då Alliansregeringen var rökt, avsågad och bortom räddning i det kommande valet...

Men då var då och nu är nu, och det finns en väsentlig skillnad mellan dåtid och nutid - under mellanvalsåren 2006-10 straffades vi i opinionsmätningarna för att vi gjorde för mycket och gjorde det för snabbt. Våren 2011 straffad vi för att vi inte gör någonting alls, visioner och reformer har övergått i ett förvaltande där det enda man mäktar med från Rosenbad är att slå sig själva för bröstet medan man med högburet huvud talar i tungor om den egna förträffligheten. Just så lät det i en morgonsoffa på en reklamfinansierad TV-kanal i helgen när självaste statsministern var på besök. Allt var frid och fröjd, Sverige var det landet i Europa som hade mest reformer på gång - problemet i mina ögon är att dessa i så fall kommuniceras uruselt eller att folk inte lägger märke till det som sker.

Socialdemokraterna under sin tydliga och konsekventa ledare Håkan Juholt leder debatten i de flesta frågorna, och det är väl om möjligt ett PR-mässigt genidrag från en regering som annars inte lyckas med att berätta något själva. Ju mer utrymme vi kommer att ge Juholt i mediabruset framöver, desto större är chansen att vi trots allt skall kunna vinna ytterligare ett val - och då genom att bara slå oss för bröster medans vi berättar om vilket elände Juholt den talföre kan ställa till med när all politik kommer att passera samma mallar och mönster som Juholts hantering av Libyen-frågan...

Idag säger Juholt att han kanske inte spelat sina kort helt rätt, att hans parti har varit otydligt och att budskapens innebörd har berott på vem som har levererat budskapen. Har det varit Urban Ahlin så har det låtit på ett sätt, har det varit Peter Hultqvist har det låtit på ett annat sätt medan allt dessa två har sagt sedan har bringats i totalt kaos när Juholt har gett sin version av verkligheten. Idag säger Juholt att SAP kunde ha skött Libyen-frågan bättre - och det behöver man inte vara sosse-antagonist för att instämma i. Den massmediala bredsidan mot Juholts bordningsstyrka kommer både från babord och styrbord, där partiorganet Aftonbladet inte sparar på krutet när man inkompetensförklarar Juholt.

Men Juholt förnekar sig inte, och innan Carl Bildt och Urban Ahlin tillsammans med Åsa Romson hade avslutat sin pressträff om den nya Libyen-insatsen så började det läcka från Sveavägen 68, Juholts kontor och den klarröda kristallkulan med vilken Håkan ser in i framtiden. Juholt började förbereda Sverige på marktrupp till Libyen, militära expeditioner till såväl Syrien som Sudan - och allt utfört av ett försvar som redan idag har svårt att klara av sina uppdrag inom given budget - en budget som Juholt vill skära i med motorsåg...

Men om varför stanna vid Syrien och Sudan? Varför inte Jemen också? Eller Sri Lanka? Kanske Tibet och Kashmir? Sydossetien? Somalia? Varför inte överallt dit sär det låter fint att skicka svenska fredsframtvingare och fredsbevarare? För så funkar tydligen Juholt, först skriker han sig hes för att vinna inrikespolitiska poänger - sedan vill han backa ur innan man hunnit bli varma kläderna för att sedan cirkulera några varv i media med otydligheter som vapen. Det vi sett i socialdemokratiska beslutsfattande och i politisk tydlighet ger vid handen att svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik kommer att bli snarlikt 'Hela Havet Stormar' under Juholts ledarskap med en minoritetsregering på andra sidan förhandlingsbordet.

Det var en bred överenskommelse som levererades idag av sex av åtta partier i Riksdagen, men när man tittar i backspegeln så kan denna överenskommelse trots allt inte vara något att jubla över från någon sida. Socialdemokratin är en driftkucku ledda av en virrpanna, och minoritetsregeringen kan inte annat än att tvinga sig till att faktiskt hångla upp ett parti som inte vet vad dom vill från ena sekunden till den andra. Frågan är om man skall skratta eller gråta åt ett spektakel som alla intressenter hade tjänat på att hålla så långt bort från media som man bara kunde...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: Wiseman, Westerholm, Högberg, Andersson, Moberg