NÄR ROLIGA HÅKAN KAN GE ETT OROLIGT SAP...

SvD:s underbara ledarskribent Sanna Rayman tycker i sin partsinlaga från idag att sosseriets ledare Håkan Juholt är en "trevlig fyr" - och det är han säkert. Sanna satt höggravid och förmodligen så där lagom emotionellt förvirrad som man är i nedräkningen inför framfödandet och snackade med Juholt på Korseld med den ännu inte känt pregnanta Katrine Kielos som side-kick och Juholt framstod som en kul kuf, en man vill ta en öl med och så vidare. Av vad jag har förstått så var det på de bevekelsegrunderna Berit Andnor kastade fram Juholts namn som ny partiordförande inför ett förvånat Sverige när vintern var på väg att bli vår...

Håkan Juholt skulle bli partiledare för att han var rolig, folklig, gränslös, skojig och allt det där som satte bilden av den glade gamängen som senare har förstärkt bilden genom att sitta på krogen i Istanbul i piratbyxor och gnälla på priset på en Dry Martini - precis som vilken Svensson som helst liksom. Håkan Juholt blev partiledare för att han var den enda som alla andra kunde leva med, om inte lyckligt för alla år framöver men iallafall på ett anständigt men platoniskt sätt. Juholt enade och han skojade, och det var kanske precis det som den allt annat än roliga Berit Andnor och hennes gedigna valberedning ville se.

För är det inte så som det är sagt - att den som har roligast vinner? Att den som är skojigast segrar i det långa loppet? I sådana fall kan vi nog redan nu gratulera sosseriet till alla segrar så länge som Juholt är partiordförande och så länge vi i moderaterna sitter med den utåt sett gravallvarliga, kroniskt djupsinniga och allt annat än skojfriske statsministerna Fredrik Reinfeldt. Handlar det om humor så bör man redan nu börja värma upp mig som ny partiledare och statsminister, men är det roliga personer folket skriker om i politiken?

Själv skulle jag gärna se att Fredrik Reinfeldt någon gång drog på smilbanden och kom med något oralt läte som inte kändes inlärt och tvångsmässigt utstött inför en hord av journalister som redan innan svaret på deras frågor kommer har räknat ut vad det kommer att bli för snömos. Själv skulle jag vilja se en statsminister som bjuder lite mer på sig själv, vars främsta fruktan inte kan vara att säga fel saker till en journalist vid fel tillfälle och som inte är rädd för att bjuda på sig själv...

Men, vem kan låta bli att ha förtroende för Fredrik Reinfeldt i hanses yrkesroll och ämbetsutövande? Vem kan låta bli att tro på att det är en man som är född för sitt uppdrag som tar sitt jobb på stort allvar att allt blir gravallvarligt? Förtroendematchen kommer Fredrik Reinfeldt att vinna, om han nu inte går över den gränsen som Göran Persson gjorde mot den då något mer spontana och halvroliga pojkspolingen från Täby inför valet 2006. Börjar Reinfeldt mästra Juholt, vara dryg och överlägsen så kommer den folkliga och roliga men töntiga stollen från Oskarshamn frå folkets sympatier oavsett vad han säger eller gör. Det är en svår balansgång, där politiken ännu inte spelar någon roll i kampen om väljarna - dels för att inget av alternativen har några lösningar inför framtiden och dels för att man sitter och klurar i Gamla Stan och på Sveavägen 68 vad det är väljarna vill höra om tre år.

Vi politiska motståndare kommer säkert att uppskatta Juholts rolighet betydligt mer än hans utåt sett lojala partilakejer. För varje gång Juholt gör bort sig i mediabruset, så kan väljarna köpa ytterligare 10 minuter surgubbe Reinfeldt på Rapport eller Agenda och känna det där förtroendet som det folk som går bredvid honom gett till honom för att bära. Juholt kommer att göra bort sig, många gånger framöver - och när han slutar vara kul och rolig så är han inte längre relevant som politiker med sin allt annat än gedigna bakgrund och sina låtsas-experter till talespersoner.

Juholt måste vara kul och folklig, men gränsen är hårfin när det handlar om en hyvens man av folket som är kul eller en patetisk pajas som ingen kan ta på allvar längre. Reinfeldt har inte samma problem, alls. Där handlar det om att inte ta sig själv på så blodigt allvar i varenda situation - att släppa på kontrollbehovet och visa att bakom begravningsanletet ryms en man som förstår sitt folk och folkets behov. När det gäller politik så kan det tack och lov vara så att det är den enda arenan där det inte är den som har roligast som vinner - tack och lov. Annars hade vi redan nu kunnat festa upp vår valbudget inför 2014 på gravöl och glassbomber...

Länkar: SvD, AB Korseld,
Bloggar: Kent, Moberg,