ÅSIKTER FRÅN EN ÅHÖRARLÄKTARE

Att vara för tidigt ute innebär att man kan bli varse vilket kallt land Sverige kan vara även en dag då det borde vara somrigt och varmt i det Alliansstyrda Sverige. Riksbron var ett blåshål av kalla vindar imorse, den monumentala vindtunneln vid Riksgatan likaså. Men där Riksgatan övergick i Stallbron, mot Mynttorget till fanns det en liten plats där jag i lä kunde vänta på att väktarna skulle släppa upp mig på åhörarläktaren inför dagens stora begivenhet - partiledardebatten. Jag var där alldeles för tidigt...

Först ut av landets politiska celebriteter att passera framför mina ögon var ingen mindre än de våldshetsande Vänsterpartisternas ledare, Lars Ohly. Ohly kom gående - möjligtvis från Gamla Stans T-bana. Med raska steg och en fokuserad tågmästarblick sökte han sig förbi mig, förbi den väktare som hälsade glatt men som inte fick mer än en frågande blick som svar innan den gamle kommunisten sökte sig in i maktens boning.

Därefter kom den tredje statsmakten i form av TV4:s politiska kommentator Ulf Kristofferson, i taxi så nära entrén taxi bara kunde köra utan att köra över väktaren som lekte trafikpolis i brist på annat. "TV-journalister och rundlagda MP-kvinnor, det är alltså de som åker taxi till Riksdagen..." var tanken som flög förbi ungefär samtidigt som jag på andra sidan Stallbron såg en man med en gångstil som påminde om kejsarpingvinens, med en knallröd slips och det sedvanliga flinet i plytet. Debutanten Juholt var på ingång, omringad av Ulf Kristoffersons icke-taxiåkande kollegor med mikrofonerna slickandes Juholts ansade mustasch samt några överåriga SÄPO-gubbar som såg rätt trötta ut...

Medan spektaklet fortsatte så tog jag kurs in i blåshålet, mot dörren där väktarna börjat släppa in de så kallade åhörarna till den så kallade åhörarläktaren - platsen för mild träsmak och hemoroijdodlande för oss som är tillräckligt sjuka för att tycka att en partiledardebatt är höjden av skoj. Då kom de där, över Riksbron i samlad tropp men med betydligt färre journalister kring sig men desto fler och desto yngre livvakter i släptåg - de fyras gäng, Alliansens partiledare. De såg lugna, avslappnade ut och inte alls lika ADHD-speedade som mannen som närmast hoppade jämnfota av excaltering lite längre in på Riksgatan, med röd slips och en ansad mustasch inför ett pressuppbåd som hänförda lyssnade på Åsa Nisse-dialekten som ekade mellan Riksdaghusets tvenne huskroppar.

Säkerhetskontroll, frustrationen över att mobilens batteri har ungefär samma uthållighet som jag har i sängen och lättnaden då av att inte få twittra från åhörarläktaren enligt förmaningar från de barska väktarna på plan 7. Jag hade tänkt twittra, jag hade tänkt direktrapportera men av det blev det inget och mobilens batteri räckte till mot alla odds eftersom mobilen skulle vara avstängd, inte ljudlös enligt påbud från översteväktaren i dörren.

Jag förbannade det faktum att jag inte hade med mig papper och penna för att skriva ner lite punkter som jag kunde använda som minneshjälp när jag nu sitter ner och skall försöka få ner mina åsikter från en åhörarläktare. Inget papper, ingen penna - bara till att förlita sig på minnet som ibland kan svikta...

Men jag minns det som är minnesvärt från min upphöjda position, ovanför sosseriets före detta gruppledare Sven-Erik Österberg som satt på en bänk bredvid en blond kvinna alldeles nedanför mig. Sven-Erik var trött för innan de åtta partiledarna inledde sitt debatterande så gäspade Sven-Erik rakt i kvinnans ansikte, utan en tillstymmelse till att vilja dölja sin gäspning med handen. Sven-Erik gäspade så länge och så djupt att den blonda kvinnan med rätt vinkel på sitt synande med största sannolikhet skulle kunna identifiera Österbergs frukostintag. Sven-Erik gäspade en gång och följde upp med en andra gäspning rakt i kvinnans plyte, även denna gång utan att bekymra sig om att dölja magsäcksinnehållet eller bronkerna för kvinnan, en kvinna vars reaktioner jag ej kunde se eftersom hon satt där med ryggen mot mig - stel av skräck, chockad?

Debatten började med en för dagen rätt avspänd statsminister som hade 10 minuter på sig att berätta hur fruktansvärt bra regeringen har varit och tänker att vara i framtiden - med att skapa jobb, med att hålla en balans i budgeten och med att vara ett trovärdigt regeringsalternativ. Fredrik Reinfeldt slog sig för bröstet så att revbenen sviktade och ljudet av ett par rediga partiledarnävar i en brädhård bröstkorg ekade i plenisalen. Själv lyssnade jag på Reinfeldt, men tittade på Österberg som hade slutat gäspa för att istället ägna sig åt solo-cavity search i sin högra näsborre...

Som han petade i näsan, Sven-Erik Österberg. Som han utforskade näsborren med sitt nyfikna pekfinger, och som sjukvårdsanställd var jag ett tag rädd att han skulle skada framloben på hjärnan om han inte lugnade ner sig. Jag tittade till Österbergs letande medan jag samtidigt lyssnade på Reinfeldts röst i fjärran - en röst som lät precis som vanligt.

Reinfeldt slutade tala och tog istället och debattera med en Juholtare på sitt första framträdande som partiledare i en partiledardebatt, och när Juholtar'n klev fram slutade Österberg med sitt näspetande och jag var snabbt tvungen att hitta något annat att fokusera blicken på - och det blev på ett par välsvarvade spiror bredvid min gamla mentor från Sundbyberg, Kristoffer Tamsons. Det var Roberta Alenius, statsministerns presschef som hade en lagom lång kjol på sig och som i profil hade ett par ben som var mycket trevligare att titta på en hennes chef ansikte mot ansikte med en gläfsande kejsarpingvin på snedtjack med röd slips och en ansad mustasch...

Det finns de som bättre än mig redogör för vad som sades och dryftades i plenisalen idag, men jag tycker att Juholt var avsevärt mycket mer lyssningsbar än Mona Sahlin någonsin var - trots en jobbig dialekt, ett par ögon som när han sattes under press smalande och skulle se allvarliga ut med dialekten övergick i något löjeväckande väsande. Juholt var nervös till en början, gick vilse till och från talarstolen och den retoriska brottningsmattan framför talmannen Per Westerberg, Juholt var spänd och Juholt upprepade i mångt och mycket sitt linjetal från extrakongressen men i andra ord.

Det var två självgoda partiledare som idag representerade de två största partierna i Sveriges Riksdag, den ena självgod för det som händer nu över det som hänt de senaste fem åren i svensk politik - den andra självgod för ett folkhemsbygge som byggdes under ett 40-, 50-, 60- och 70-tal men som senare började raseras sakta men säkert av de egna byggherrarna som inte fattade sig på underhållsarbete. Detsamma är jag rädd för idag, av den nutidssjälvgode herren - där allt man gjort är felfritt och bäst, men där byggandet övergår i en sorts förvaltande som sakta men säkert underminerar allt bra som man har gjort men som behöver utvecklas...

Partiledardebatten vanns naturligvis av Fredrik Reinfeldt enligt mig, men det finns inget som säger att mina åsikter delas av den neutrala åskådaren på samma åhörarläktare. Sossarna tycker säkert att Håkan Juholt var bäst, en åsikt som kanske inte heller delas av den neutrala betraktaren. Sanningen ligger någonstans där mitt i smeten av floskler, om billiga politiska poänger och ett politiskt självförhärligande som ibland bara blir jobbigt att lyssna på. Det märks att det är tre år kvar till valrörelsen börjar röra på sig. Det är tur att det är tre år kvar till valdagarna börjar lösa av varandra - för alla inblandade i dagens debatt.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: Kent, Radikalen, MMK, Böhlmark, Västros, Krassman, Moberg, Jönsson,