Den 6 juni, det som var den Svenska Flaggans dag och som har kommit att bli vår Nationaldag är här och där jag är skiner en gul sol över en blå himmel på ett sätt som i kombination med Alf Robertssons tolkning ovan av vår nationalsång faktiskt får mina sömndruckna ögon att tåras.
Det är en dag då vi på olika sätt dag firar vårt Fosterland och vår frihet. Det är en dag då man kan sitta på Solliden och njuta av ett tillgjort spektakel, vara på Golfängarna i Sundbyberg eller på någon annan plats där vi försöker komma varandra lite närmare just den här dagen. Det viktiga är inte hur man firar, eller var man gör det - utan att man den här dagen sätter sig och funderar på varför vi borde vara stolta över vårt land, vårt sätt att leva och vår frihet. Det är en dag för kärlek till vårt gemensamma kärleksbarn Svea, en ständigt växande kvinna som ibland har PMS, som ibland är som en trotsig tonåring men som oftast är lika skön att se på som en Victoria Silvstedt på ett båtdäck med sin korta franska älskare.
Vi firar ett land som vi älskar på lite olika sätt, men där kärleken trots allt förenar alla som har glädjen att bo i ett land som inte är som alla andra. Det är en kärlek som måste vårdas, det är en kärlek som inte behöver balanseras upp med hat - det är en kärlek och en stolthet som idag borde ena ett land som inte behöver splittring...
Vi svenskar kanske firar lite tystare än våra småsyskon i väster, men vi skall för tusan se till att fira glädjerikt och skönt i ett land i Norden där vi vill leva och där vi vill dö.
Bloggar: Röda Berget, Böhlmark
Inlägg
3 kommentarer:
Vackert! Tack!
Jag dör hellre. Vill inte leva här längre. Jag spyr.
Och i dag 7/6 är vi nationalister och nazister om vi uttrycker samma glädje som i går, om vi ställer oss upp och sjunger vår nationalsång och viftar med vår gul-blåa flagga. En dag om året är det tillåtet, resten av året får människor smyga med sin känsla för sitt land för att inte kallas för xenofob och rasist.
Skicka en kommentar