2009/02/19

SOSSAR, SAMBA OCH SKATTEBETALARE...


Visst är det underbart att slå upp ögonen när klockan har passerat tre på eftermiddagen och känna sig utvilad och utdrömd efter en natt på en kaostisk arbetsplats. Just mina drömmar har fått folk att reagera, och det är väl trevligt att folk bryr sig om min mentala hälsa och de uppenbarelser som dyker upp i mitt inre. Det har handlat om allt från journalister till vänsterpartiets egen lilla politiska sekreterare som tar min blogg och sig själv på alldeles för stort allvar... Och nu är det dags igen, jag vaknade upp med tårfyllda ögon - besviken och upprörd över ett svek jag inte kommer glömma bort i första taget.

Vår föreningsordförande hemma i Sundbyberg, Ramsay Brufer, har undrat mycket om min psykiska hälsa och anledningarna till att jag drömmer mer om sossar än mina egna själsfränder och han blir nog inte mindre orolig när han nås av denna dröm. Och är det så konstigt att just sossarnas KSO och Ordföranden i Kultur- och Fritid "ploppar" upp i mina drömmar hela tiden? Nej, först och främst är de mer "drömbara" än Ramsay Brufer och Carl Grufman, och sedan finns det ju en klok mening som på engelska lyder "Opposites attract", hur den lyder på portugisiska har jag dessvärre ingen aning om...

Mellan andra och tredje blåstömningen så befann jag mig i kronologisk ordning i en limousin mellan Sundbyberg och Arlanda, på ett plan till Brasilien, i den vackra staden Taboao da Serras och sedan på en ljuvlig sandstrand någonstans längs den brasilianska kusten. Av anledningar som jag ännu inte har förstått så var jag resesällskap åt kommunstyrelsens ordförande Helene Hellmark-Knutsson när hon och jag reste till det varma, behagligt och det ljuvt sensuella Brasilien, och det var underbart av flera anledningar... Först och främst är det ju skönt att slippa vinterkylan, sedan känns det ju bra att man klättrat så pass i den kommunala hierarkin att jag kan resa över halva världen på skattebetalarnas bekostnad och slutligen så var det underbart att i ett sambatåg längs en strand i palmernas skugga visa upp tvålfagra, solbrända och fjantiga brasilianare hur en riktig, välbyggd, albinoaktig och på alla sätt attraktiv man ser ut och beter sig. Inte undra på att Helene i drömmarnas värld lämnade sin ställföreträdande politruck Siyamak Sajadian Sasanpour hemma och tog med mig istället, Guds gåva till kvinnorna...

Det var trevligt, och ännu trevligare blev det av att jag inte betalade en sekin för kalaset utan att Sundbybergarna solidariskt ställde upp och bidrog med sina skattekronor för mig och min resekamrat. Maten smakar ju bättre, hotellsängen känns ju skönare och solen bränner lite mer när man själv känner att allt är gratis. Och hur mysigt är det då inte att sitta på en sandstrand med en paraplydrink i handen och en politisk antagonist vid sidan och se solen gå ner i havet... Och just där märkte jag i min egenskap av geografi-nörd av att det var en dröm eftersom solen inte går ned i söder eller öster utan i väster, men i drömmarnas värld rättar till och med solen in sig för att allt skall bli perfekt.

Men perfektionen tog slut när jag solbadade, och Helene började fnittra på samma sätt som när hon läser min blogg under fullmäktigemötena. När jag frågade vad som stod på så berättade hon frankt och uppriktigt att jag inte var så snygg som jag trodde, att till och med Michael Spira utstrålade mer manlighet än lilla jag. Jag började gråta och sprang med tårarna sprutandes iväg från stranden... När jag vände mig om så såg jag Siyamak i Borat-baddräkt komma lunkande i riktning mot den elaka Helene. Siyamak mötte mig med ett elakt flin på läpparna, akut nedflugen på skattebetalarnas bekostnad.

Men så vaknade jag upp och befann mig i min säng och inte i Brasilien. Men någonstans så kändes drömmen verklig, och efter ett gediget grävande i det kommunala diariet så upptäckte jag att Saida och jag måste vara avlägsna släktingar. Helene skall minsann ut och flyga utan mig, och med Siyamak Sajadian Sasanpour samt någon politisk tjänsteman, till det soliga Brasilien och en ny vänort, på skattebetalarnas bekostnad.

Frågan man ställer sig, förmodligen av ren avund är varför just Brasilien och en stad där väljs ut till vänort? Varför inte en engelsk industristad, en förort till Düsseldorf, Grozny eller vår demokratiska jämlike Pyongyang? Nej då, sol och samba för sosseriet... Jag är så bitter över att inte få följa med på andra resor än de jag företar mina innersta fantasier och drömmar. När jag blir bitter så unnar jag ingen annan något kul, och defintivt inte på skattebetalarnas bekostnad.

Om nu Brasilien är så tilltalande kan väl Helene, Siyamak och den politiska tjänstemannen ta T-banan från Rissne till T-Centralen, för att där byta till tåget mot Skärholmen. I det nyrenoverade köpcentret SKHLM har man nu brasilianska dagar med samba-tema och en tävling där man vinner en resa till Brasilien. Kunde ju vara ett bättre sätt att ta sig dit än att snylta på de förslavade skattebetalarna. Kommunen kan stå för SL-biljetterna och en lunch på McDonalds, gott så - om nu inte jag får följa med...

2 kommentarer:

Erica Lejonroos sa...

Instämmer till fullo i det du skriver om att det räcker med att de åker till SKHLM. Vi har budgettunderskott i nämnder och en finanskris som faktiskt också berör kommunerna att ta hand om. Då ska inte en enda extra krona av sundbybergarnas skattepengar spenderas på lyxresor. Skäms på dom!

Mattias sa...

Vänortssamarbeten har säkert poänger ibland, men det är några saker som förbryllar mig:

1. Det verkar som om initiativet till att ha en vänort i Brasilien har initierats från Sundbybergs sida. Varför just Brasilien och vem har initierat frågan?

2. Varför behöver man skicka två kommunalråd? Borde det inte räcka med ett?

3. Är det en politisk fråga eller en tjänstemannafråga; eftersom man skickar både politiker och tjänstemän.

4. Vad får Sundbyberg eller Sundbybergarna ut av det?