URMANNEN PÅ DEN KVINNLIGA ARBETSPLATSEN

Till och med mina små, homosexuella manliga kollegor jagar mig på vägen hem från jobbet i bland...

Det sägs att kvinnor som kommer till manligt dominerade arbetsplatser har det svårt, jobbigt och lider alla helvetets kval i den grabbiga jargongens miljöer. De kan inte ha det värre än vad vi män som av någon outgrundlig anledning sökt oss till en kvinnodominerad arbetsplats, i mitt fall vården och intensivvårdsavdelningen på SöS.

Hela tiden ses man som ett köttstycke, den stora och starka som bara skall finnas där och lösa alla de otaliga problem som en kvinnohjärna inte kan hantera. Det kan handla om att byta glödlampor, blanda dialysatpåsar, det kan vara datorarbete - det kan vara det mesta faktiskt. Förvisso är det ju rätt skönt att lik en tupp i höndsgården spatsera omkring och visa hur oumbärlig man är. När en tung patient måste förflyttas, ja då finns den stora, starka och alltid så entusiastiska Fredrik där och är det någon patient som börjar bete sig som om de kom från konstfack får jag i min egenskap av man ta smällarna och lägga min oansenliga kroppshydda över vårdtagaren. Men allt detta är ok, det stärker min självkänsla som man och bevisar mannens överlägsenhet.

Baksidan är att man förväntas finnas där på mer än ett sätt. Jag skall allt som oftast massera mina kvinnliga kollegor tills dom gnyr - vilket kan vara mysigt men allt som oftast känns som ett påtvingat förspel, för säg den kollegan som kan stå emot sina lustar när jag med mina vältränade fingrar och välsvarvade kropp ger mig i kast med att ge njutning? Men jag orkar inte längre vara detta köttstycke, den pokal som alla vill erövra och som gång på gång måste värja mig mot skamliga förslag och inviter...

Så här lät det för ungeför 22 timmar sedan när ett av mina värsta "häftplåster" gled upp med ett förföriskt leende på läpparna och tindrade med ögonen, "häftplåstret" vill nog vara anonym så vi ger henne det fiktiva namnet "Carita". "Carita" till oskyldiga mig: "Kan du köra in den?"!!! Vad svarar man på det när man lever som en eunuck trots sin fulländade kroppskonstituition? Tack och lov hade Carita händerna fulla av en bronkoskopivagn och kunde inte stoppa mig när jag i blixtens hastighet och pionröd i ansiktet flydde mot en annan kvinna med en lika stor förmåga att kränka män, sjuksköterskan med samma begynelsebostäver i sitt namn som det fiktiva "Carita" men där slutet "-ita" byts mot -"men". Sköterskan "Carmen" har en förkärlek att lyfta på okända mäns täcken för att undersöka deras, och detta är ett helt korrekt återgivet citat "lilla apparat".

Jag lyckades fly in på toaletten, skakandes, rödgråten och hulkandes av förtvivlan - varför skall just jag ställa upp? Varför inte den solbrända och vältränade sköterskan Kjell, eller den lönnfete men tvålfagre underskötaren Thomas...? Nej, det är jag som är utvald att vara driftkucku och sexobjekt på min arbetsplats, och alla som känner mig vet att jag mår dåligt, så dåligt av det...

Jourhavande medmänniska, var det 7021680??? Jo, det tutar - snart blir det min tur...

Länkar: AB1, AB2