PÅ SEMESTER MED "KLANTONSSONS"

Snart är det sommar och semester. En tid på året de flesta längtar efter med välbehag i blicken. Av någon outgrundlig anledning så brukar de semestrar som jag tar mig för haverera på ett eller annat sätt, varför jag närmar mig semestern med rädsla och fruktan i mina fuktiga ögon...

Man formas ju under sin uppväxt, och det finns åtskilliga katastrofer som förmodligen har satt sina spår i mitt psyke när det gäller just resor med familjen. Jag växte upp med två småbröder och två socialistiska föräldrar. De var mitt sällskap på allehanda resor av varierande fiaskograd. Förlåt mig mor och far, jag vet att ni säkert gjorde ert bästa men avtrycken sitter ju där och i ett led att bearbeta skriver jag om detta... Det är ju inte för inte som vår familj gått under benämningen "Klantonsson".

En av mina första minnen rör en resa till Kolmården. Jag kan väl ha varit 6-7 år, min minsta bror var iallafall liten, och vi åkte dit tillsammans med farmor och farfar. Vi började med att strosa omkring inne på djurparken, utan incidenter vad jag minns, för att avsluta med en tur genom safariparken i vår något undermåliga Volvo-245. På den tiden betalade man per bil, och eftersom vi var snåla tryckte vi in oss 4 vuxna och 3 barn i denna Volvo.

Det var en otroligt varm dag, och vi svettades ymnigt allihopa. Vi rullade i sakta mak förbi alla djur, och när vi nådde lejonen hände något. Eftersom fläkten gick för högtryck, farten var låg och ingen hade kollat hur mycket kylarvätska som fanns i kylaren så började bilen koka. Där satt vi bland lejonen, och kunde inte öppna något fönster då de såg hur aptitretande vi såg ut. Jag har nog aldrig varit mer lik föda i konserverad form än just då...

Paniken tilltog allteftersom tiden gick och tempraturen i bilen steg. Farmor grät, mamma och pappa skrek åt varandra, farfar antog en röd nyans jag aldrig sett förut men vi barn tyckte nog det var spännande, om än något hett. Pappa tutade hysteriskt i ett försök att få hjälp, och efter ungefär en halvtimme kom en bärgare med en lustig bil till vår assistans. Längst fram på bilen hade han en stor kudde, och han puttade oss i säkerhet utanför stängslet. Väl utanför släppte den värsta chocken för de vuxna, tanterna grät likt gråterskor, far stängde av helt och fyllde kylaren med vatten och farfar vankade av och an rätt lik en av de strutsar vi sett tidigare på dagen...

Resan hem till Gnesta var tyst, ingen pratade i onödan. Detta var mitt första semestertrauma, men det skulle följa många, många fler... Platser som Sälen, Harwich, Fuerteventura finns för alltid där i mitt minne. Mer om dessa när jag behöver slänga in lite personliga inlägg på Bloggen, håll utkik!