BLOGGUTMANING OCH LÄNKKÄRLEK

Värmen inomhus är tryckande, trots att solen har gått ner. Högsommarvärmen, den där man saknade i vintras, plågar faktiskt mitt feta lekamen. Svetten rinner, jag andas som en strandad val och det mesta känns jobbigt - till och med bloggandet. Men om den fysiska värmen känns jobbigt och plågsamt så strålar faktiskt lite annan värme emot mig, värme som får mig att överleva.

Ett tack till Kent Persson kanske skulle vara på sin plats när han som Veckans Bloggdebatt har lagt upp ett ämne där var och varannan bloggare i den politiska bloggosfären får tycka till om vilka man "kollegor" man gillar lite bättre än andra. Några är de som värmt mig på ett behagligt sätt denna dag, med kärleksfulla ord och vänliga fraser.

"Tokmoderaten har blivit en blogg som är svår att klara sig utan, helt hysteriskt galet mellan varven, och tillika kloka analyser ganska ofta" berättar till exempel sosseriets egen "lilla" fribajsare Erik Laakso. Mina pluffsiga kinder rodnar lätt och jag funderar på hur Laakso kunde hamna så rätt...

Som om inte det skulle räcka för att spä på min långt framskridna hybris så kom även Stureplanscenterns överstepräst Per Ankersjö med en kärleksförklaring som får mina insjunkna ögon att tåras. (Tokmoderaten)"...Förtjänar säkert en högre plats på listan. När det gäller Fredrik Antonsson stod valet mellan plats 1 och plats 10, den här killen är ingen mellanöl direkt. Jag skrattar ofta högt och hjärtligt åt hans humor, hans självironi och att han inte ber om ursäkt för någonting. Men där finns också kloka analyser. Tokmoderaten behövs i bloggosfären!"

Den tredje och sista ömhetsbetygelsen kommer från Roslagen och sosseriets framträdande ordbajsare Johan Westerholm. Johan och jag har något speciellt mellan oss, där ett ord säger mer än tusentals bilder och där detta faktum speglar sig i vårt kärleksfulla förhållande till varandra på bloggosfären.

"Tokmoderaten, eller Fredrik Antonsson, behövs i bloggosfären säger Per Ankersjö och jag håller med om att det sannolikt är oundvikligt att han finns där. Det är som trafikolyckor, det blir gärna köbildning kring eländet och vi kommer nog inte ifrån detta fenomen hur vi än vänder och vrider på oss. Ibland skrattar jag så jag ramlar av stolen, ibland gråter jag av förtvivlan – han är alltid en överraskning trots avsaknaden av gästbloggaren Högerspöket. Antonsson lyckas med konststycket att göra nyheter till icke-nyheter och icke-nyheter till nyheter med en skruvning som för tankarna till om inte tvångsvård är en bra investering i vissa fall. Oftare är han out-of-bounds än within-bounds…." berättar Westerholm med illa dold beundran.

Det var tre bloggare som sett min storhet, och frågan är då vilka av mina kollegor som är värda att lyfta fram från min numera upphöljda position. Det är ju många som förtjänar att nämnas, men ack så många fler som man inte alls behöver bry sig om. Alla de tre ovanstående är ju självfallet läsvärda, eftersom de uppvisat ett unisont gott omdöme. Men listan kan ju inte göras hur lång som helst, så jag lägger begränsningen vid lika många som riksdagspartierna - sju. Därmed inte sagt att alla sju partier finns representerade på min Topp 7-lista som är en Topp 10 med de tre bloggconnoisseurerna inkluderade - utan inbördes rangordning.

Bloggosfären skapar vänskapsband, först virtuella och efterhand kanske även i det verkliga livet. En av mina absolut bästa bloggvänner är och förblir Kent Persson. Kent är den moderat som håller vår ljusblåa fana högst, Kent skriver rakt, korrekt och på ett sätt som inger respekt. Kent är en motpol i mitt eget parti, och det är som man brukar säga - opposites attract...

En annan virtuell vän som visat sig vara precis lika fulländad i det verkliga livet är Peter Soilander. Som KD:s murbräcka är han ensam, men stark. Det Peter skriver är alltid läsvärt, underfundigt och med ett djup som saknas i många andra politiska bloggar. Om det hängde på sociala medier skulle jag inte vara ett dugg orolig för KD:s balansakt på 4%-spärren - Peter är bra, bättre och ofta bäst.

För att lyckas med det politiska bloggandet så krävs en djup kunskap om "fienden", om deras taktik och illasinnade strategier. Bästa sättet att lära känna sosseriets gnäll och tjafstaktik är frekventa besök på Alliansfritt Sverige. Politisk dyngspridning när den är som bäst, med mycket glimt i ögat, ännu lite mer humor och när jag vill spy på det som skrivs av Fridén, Utbult m.m. så sväljer jag oftast spyan för att kunna skratta hysteriskt.

Bland vännerna i Folkpartiet har jag hittat en ny pärla i Per Altenberg. Altenberg är något så bra som det bästa av Seved Monke, det skönaste med Mark Klamberg och en bra representant för hur jag vill se en seriös politiker använda bloggandet för att nå ut. Altenberg är det senaste tillägget i mitt RSS-flöde - och det ångrar jag icke...

En annan färsking bland de som jag "stalkar" är ungmoderaten Thomas Böhlmark. På profilbilden ser han knappt byxmyndig ut, rent av lite lätt infantil, men han skriver som en riktig slugger. Böhlmark känns spännande, med en strålande karriär framför sig - han tycker till, han tycker rätt och jag ser med spänd förväntan fram emot att följa denna "rookie" på vägen uppåt.

Från Pippi Långstrump-land kommer Peter Högberg, mannen som gett oss så många stavfel på en blogg att jag har slutat reta upp mig. Men Högberg är ursäktad, ty han är sosse och som sosse tycker man ju att inlärning i allmänhet och kunskapskontroll i synnerhet är onödigheter. Men trots allt så kan Högberg skriva bloggar som få andra, med stuns och effekt - med liv och kraft. Att han dessutom är ett mycket trevligt pilsnersällskap är en bonus, att han håller på Bajen ännu bättre...

Sist men absolut inte minst är Johan Hedin, Stureplans generalkonsul i Björkhagen. Johan skapar bloggen "Peace, Love and Capitalism" - en av Centerpartiets absolut bästa bloggar. Hedin vet hur han skall skruva till sina inlägg för att få dom intressanta - ofta med en skön stil och en lättläst framtoning. Centern är starka på sociala medier, i förhållande till partiets mikroskopiska storlek, och starkast av dom alla är faktiskt han som tjoar om fred, kärlek och kapitalism.

Jag vore ju dum i huvudet om jag sedan knep igen om vilka som inspirerat mig, då som nu. FP-bloggaren Mattias Lönnqvists arbete fick mig att börja blogga. Sossen Krassman gav mig ett "humm" om hur jag skulle blogga och varför medan Mary X Jensen hela tiden funnits som en ledstjärna uppe i det blå. På senare tid har fokus flyttats, och nu är det herrar Ardenfors och Lidby uppe i Sollentuna som fyller på mina energibehov titt som tätt, medan Alexandra Einerstam alltid är "behaglig" att följa.

Det var alla dom som jag oftast har nöjet att följa, men som ibland ger mig dåliga vibbar. Livet är dock föränderligt, och redan när jag vaknar om 8 timmar kan någon ha kommit in medan någon annan trillat ut på listan över de som jag har som tändvätska för att brinna...