Det här var dagen då jag hade tänkt att sitta på åhörarläktaren i Riksdagshuset för att live-blogga, men det var även dagen efter att jag blev varse om att inga laptops var tillåtna på just den där läktaren. Vad var då viktigast? Att på plats få uppleva det viktigaste politiska spektaklet i plenisalen innan vi går in i valrörelse eller att liveblogga om händelseförloppet...? Det blev det sistnämnda, men ni ser ju själva med vilken fördröjning det här inlägget publiceras - inte mycket till "live" här inte.
Kunskapskanalen sattes på, dövtolkar som löste av varandra i parti och minut och en miniflaska Tropicana tillsammans med en nybakad Tosca-snäcka från Pressbyrån - det var var allt som behövdes för att förgylla en morgon framför monopol-TV:n. När så statsminister Reinfeldt äntrade scenen så gjorde han det som den statsman han utvecklats till - på gott och ont. Han ägde talarstolen, han talade till folket, väljarna, på ett sätt som förklarar varför han enligt Synovate och DN vann femkampen mot Mona Sahlin med 5-0. Rösten, kroppshållningen, talet, retoriken - allt stämmer och det blev ju helt plötsligt inte så svårt att tro att det faktiskt var allvar när han kläckte ur sig "Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär"...
Men ack så skön den där soffan var, så fruktansvärt skön och sömninbjudande och den sista minnesbilden jag hade var var ett replikskifte mellan Mona Sahlin och Maud Olofsson. Där somnade även mina ambitioner om att liveblogga - om att hyfsat nära inpå olika odödliga citat filosofera omkring dessa. Jag sov gott, i bakgrunden uppfattade mina öron olika partiledares röster och drömmarna formades därefter - det var politiska drömmar, det var drömmar som redan är på väg att försvinna in i glömskan.
Jag vaknade till Göran Hägglund, som stod i talarstolen och pratade om oppositionens ledare på ett sätt som fick mig att undra ifall jag fortfarande drömde eller om det var så att han snott min retorik? Lasse Ohly bar en hammare och skära i Hägglunds värld, men det som kunde ha blivit lite småkul blev bara löjligt och tramsigt. Återigen in i sömnens värld och när jag vaknar nästa gång är det någon totalt okänd riksdagman som står där och maler på...
Den sövande debatten visade iallafall att det endast är två av partiledarna som mår riktigt bra i dessa dagar, det är "vår" Reinfeldt och det är "er" Wetterstrand. Både Maud Olofsson och Mona Sahlin upplever jag som pressade av situationen där den ena leder ett parti som balanserar på slak lina medan den andra faller fritt men från en avsevärt högre nivå. Återigen så slog empatin till denna morgon, när DN på löpet återigen sågade Mona Sahlins ledarskap vid fotknölarna. Med en rubrik som förstärker alla negativa bilder, "Reinfeldt bättre än Sahlin - i allt" fick Mona ta sig an partiledardebatten.
Sossen Krassman tycker att jag är den värsta "Mona-hataren" som finns, men jag är ju bara gammelmedias apostel. Alla deras negativa budskap återupprepas av mig och sanningen är den att jag minsann inte har något emot Mona Sahlin som person - bara som statsministerkandidat och politisk motståndare. Mona är säkert en trevlig, sympatisk och charmerande person men det är ju liksom inte just de tre karaktärsdragen som får en att framstå som den där ledaren alla vi omfamna.
Sommaren står för dörren, några veckor till Almedalen och sedan förväntar jag mig en valrörelse som det här landet aldrig har varit med om tidigare. Det kommer att bli spännande, det kommer att bli vidrigt, det kommer att bli roligt och sent på kvällen den 19 september vet vi ifall alla timmar på gator och torg, i valstugor och hemma hos folk, på nätet och bloggen har betalat sig. Det är ni skisserna för sommarens valkampanjer skall bli tilltalande målningar som folket vill titta på och ha i sin ägo.
Just "Skisser för sommaren" är en av Kents nya låtar och texten säger faktiskt en hel del om den sommar som kommer. Den sista sucken i Riksdagshuset kommer att följas av något helt annat ute i föregångslandets verklighet...
Kunskapskanalen sattes på, dövtolkar som löste av varandra i parti och minut och en miniflaska Tropicana tillsammans med en nybakad Tosca-snäcka från Pressbyrån - det var var allt som behövdes för att förgylla en morgon framför monopol-TV:n. När så statsminister Reinfeldt äntrade scenen så gjorde han det som den statsman han utvecklats till - på gott och ont. Han ägde talarstolen, han talade till folket, väljarna, på ett sätt som förklarar varför han enligt Synovate och DN vann femkampen mot Mona Sahlin med 5-0. Rösten, kroppshållningen, talet, retoriken - allt stämmer och det blev ju helt plötsligt inte så svårt att tro att det faktiskt var allvar när han kläckte ur sig "Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär"...
Men ack så skön den där soffan var, så fruktansvärt skön och sömninbjudande och den sista minnesbilden jag hade var var ett replikskifte mellan Mona Sahlin och Maud Olofsson. Där somnade även mina ambitioner om att liveblogga - om att hyfsat nära inpå olika odödliga citat filosofera omkring dessa. Jag sov gott, i bakgrunden uppfattade mina öron olika partiledares röster och drömmarna formades därefter - det var politiska drömmar, det var drömmar som redan är på väg att försvinna in i glömskan.
Jag vaknade till Göran Hägglund, som stod i talarstolen och pratade om oppositionens ledare på ett sätt som fick mig att undra ifall jag fortfarande drömde eller om det var så att han snott min retorik? Lasse Ohly bar en hammare och skära i Hägglunds värld, men det som kunde ha blivit lite småkul blev bara löjligt och tramsigt. Återigen in i sömnens värld och när jag vaknar nästa gång är det någon totalt okänd riksdagman som står där och maler på...
Den sövande debatten visade iallafall att det endast är två av partiledarna som mår riktigt bra i dessa dagar, det är "vår" Reinfeldt och det är "er" Wetterstrand. Både Maud Olofsson och Mona Sahlin upplever jag som pressade av situationen där den ena leder ett parti som balanserar på slak lina medan den andra faller fritt men från en avsevärt högre nivå. Återigen så slog empatin till denna morgon, när DN på löpet återigen sågade Mona Sahlins ledarskap vid fotknölarna. Med en rubrik som förstärker alla negativa bilder, "Reinfeldt bättre än Sahlin - i allt" fick Mona ta sig an partiledardebatten.
Sossen Krassman tycker att jag är den värsta "Mona-hataren" som finns, men jag är ju bara gammelmedias apostel. Alla deras negativa budskap återupprepas av mig och sanningen är den att jag minsann inte har något emot Mona Sahlin som person - bara som statsministerkandidat och politisk motståndare. Mona är säkert en trevlig, sympatisk och charmerande person men det är ju liksom inte just de tre karaktärsdragen som får en att framstå som den där ledaren alla vi omfamna.
Sommaren står för dörren, några veckor till Almedalen och sedan förväntar jag mig en valrörelse som det här landet aldrig har varit med om tidigare. Det kommer att bli spännande, det kommer att bli vidrigt, det kommer att bli roligt och sent på kvällen den 19 september vet vi ifall alla timmar på gator och torg, i valstugor och hemma hos folk, på nätet och bloggen har betalat sig. Det är ni skisserna för sommarens valkampanjer skall bli tilltalande målningar som folket vill titta på och ha i sin ägo.
Just "Skisser för sommaren" är en av Kents nya låtar och texten säger faktiskt en hel del om den sommar som kommer. Den sista sucken i Riksdagshuset kommer att följas av något helt annat ute i föregångslandets verklighet...
"Hur känner du nu?
Känner du någonting?
Hur känner du nu?
Jag väntade mig ingenting
Och hundratusen ögon stirrar på oss, ingen ser
Och hundratusen röster skriker efter något mer...
Hur tänker du nu?
Jag väntar mig en värld
Hur tänker du nu?
Hallå, är det nån där?
Miljoner ord förvinner ner i förrgårs svarta hål
som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på"
Inlägg
1 kommentar:
Rödgröna är som ett kinderägg
(3 överraskningar i en)
för dyrt
man får inte veta vad man får
och man blir ganska ofta besviken när man öppnar det
=)
Skicka en kommentar