NÄR RÄDDNINGEN ÄR MIN RYSSOFOBI...

Jag har slutat räkna nu, räkna alla de fantastiska mail som jag fått från ack så unga och ack så snygga kvinnor från vårt stora grannland i öster. Det har varit mail där man av någon outgrundlig anledning fått för sig att just jag skulle vara ett bra kap, någon att bli kär i och allt det där. Men som den halv-est jag är så är jag skeptisk mot allt som har med Ryssland att göra, och så också mail som utmanar mig där jag är som svagast - när det gäller kärlek, fysisk kontakt och hopp om lite in- och utlekar...

Den som har läst den här bloggen hyfsat frekvent vet att jag ofta uttrycker mig rakt och öppet om Ryssland, landets ledning och den politik som Sovjetunionens arvtagare har anammat. Bilden av Putin som ledare i Stalins fan-club och med Medvedev som en viljelös marionettdocka är min bild av hur Ryssland utvecklas åt helt fel håll. När Ryssland invaderade den suvernäna nationen Georgien så sköljde mailen från trånande ryska kvinns in i min dator - den ena snyggare än den andra. Jag såg sambanden, jag anade med min välutvecklade förmåga att dessa kvinnor hade ett enda mål - att göka ihjäl den där galna opinionsbildaren i Sverige, han den där ryssofoben till före detta fritidspolitiker.

Av ren omtanke för min egen säkerhet så har jag alltså ignorerat alla dessa dussintals mail. Kalla det paranoia, förföljelsemani eller hybris, men just så har jag tänkt och agerat trots att mitt nedre huvud har tjatat på det övre huvudet att tänka som Jonas Bergström.

För inte kan det ju ha varit så att dessa ryska kvinnor hade som ambition att lura mig på pengar, som den utfattiga, överskuldsatta och lågavlönade vårdslaven jag är och förblir. Någon form av kreditupplysning bör väl även en rysk kvinna med maffian eller säkerhetstjänsten i ryggen ha gjort innan man börjar uppvakta en kärlekskrank och ömhetstörstande man med ambitionen att lura densamma på pengar. Har man överhuvudtaget tittat på några bilder på undertecknad, för att förstå att det knappast skulle vara troligt att ens en desperat ryska skulle falla för 100 kilo ister och förtvinade muskler...?

Allt är så osannolikt att det enda som kan vara sannolikt är just mordkomplotten, där jag skall undanröjas för att jag berättar min bild om Ryssland och landets ledare. Helt plötsligt så känner jag mig som viktig, som en opinionsbildare av rang, som den där som måste tystas - och det känns ju rätt bra att lyckats med något i livet. Då är det ju lättare att leva med att man är en kärlekskrank, ömhetstörstande, patetisk 40+-are som är fattig som en kyrkråtta och som ser ut som Sune Mangs. Då kan man ju faktiskt inbilla sig att man faktiskt är någon, något som någon annan känner sig tvungen att uppmärksamma...

Spasiba! Men Njet, spasiba!

Länkar: SvD, SvD