Bild fräckt snodd av herr Hedin på PLC, skapad av hanses vän Jonas...Det är söndagen den trettonde juni, det är en sommarmorgon och Mona Sahlin vaknar av att mobilen surrar till. Mona kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och regnigt, ungefär lika grått och surt som Mona känner sig den här söndagsmorgonen.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Hon plockar upp mobilen och ser att det är ett SMS från Johan Westerholm, högt uppsatt NätRot i hennes egen personkult. Mona klickar fram meddelandet. ”Å, stora Ledare! Jag är bedrövad. Fått ett hånfullt SMS från Köttberget. Vi är mindre än (M) och de rödgröna ligger flera procentenheter under Alliansen”
Mona rynkar på näsan och knappar in ett argt sms som svar.
”Göran Persson ska ge tusan i att lägga sig i min valrörelse. Sluta ta alla små opinionsmätningar på ett sådant sataniskt allvar, vänta bara på SIFO. Det kommer att visa dem, vi kan nog till och med få egen majoritet!”
Mona funderar på att det nog kan vara de där nätrötternas fel att hon alltmer börjat låta som en stroppig förskolefröken. Ibland undrar hon om de ens kan gå på toaletten själv...? Hon går ut i köket förbereder en frukost bestående av en kopp kravmärkt kaffe och en halv Toblerone när mobilen surrar till igen. Det är den vedervärdige mannen från Norrtälje och Furusund som fortsätter att förvägra henne en bra start på söndagen.
”Å store ledare! Jag menade den där Tokmoderaten med köttberget, och det är faktiskt SIFO-mätningen som kommit.”
Mona blir alldeles kall. Moderaternas lögner om att SCB inte lyckats fånga upp den snabba opinionsförändringen i slutet av maj har tydligen blivit dagens sanning. Hon försöker leta upp sin man som trots att han egentligen är servitör genom partiet blivit mediemogul. Bosse kan nog slipa hennes budskap så att väljarna kan börja tycka om henne. Men var är Bosse?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV och fotbolls-VM med spelbångar och med en Carlsberg vid sin sida. Bosse känner inte alls för att ge Mona en mediastrategi, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han är på ett fort med ett gäng andra C-kändisar. Mona hör hur Agneta Sjödin flåsande säger något om en stor orm i bakgrunden, och sen någon som skriker ”Skynda, Skynda, fyra sekunder kvar - sjuuu nycklar!” på dalmål i bakgrunden. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma. Han ska bara snickra klart först. Ibbe "leker" Ernst Kirchsteiger när han hjälper till med återuppbyggnaden av katastrofområdet Club Kino. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Chenka att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…
Efter 1 timme och 3 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande partistrateg har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som med apatisk blick stirrar på TV:n och ex-juggar mot ghaneser, med en kall dansk öl vid sin sida. Ibbe möts endast av något svårförståeligt ljudflöde.
Mona och Ibbe börjar ringa runt efter råd. De ringer först Monas gamle mentor Ingvar, som inte heller han blir glad över att hans gamle adept hör av sig. Han är nämligen på damfotbollsmatch i Tyresö med sin fru Ingrid och agerar titt som tätt boll-kalle. ”…Ja du, Mona. På min tid var det ju egen majoritet som gällde, så jag vet inte hur det är att falla ner under 30-sträcket. Men ring Bosse, han kan nog ge dig lite mer råd”
Mona slås av häpnad ”Ska jag ringa Bosse Ringmuskel? Vad vet han om att leda ett parti?”
”Hehe…nä... Den Bosse kan ju knappt räkna till tre! Jag tänkte mer på Bo Lundgren”
Mona håller nästan på att svimma. Bosse Lundgren är ju för f-n moderat, men Ingvar Carlsson lugnar henne med att han numera nationaliserar banker och alldeles visst går att prata med. Dessutom står Ingvar Carlsson själv och kurar under sitt blåa paraply på en bollplan och börjar gilla färgen.
Mona tackar för tipset, och bläddrar i telefonboken och ringer faktiskt upp den föredetta moderate partiledaren Bo Lundgren.
Bosse Lundgren svarar glatt, tydligen har han just skjutit ett rådjur utanför sin gård i Sibbhult. Mona lägger fram sitt problem och blir än mer irriterad över hans glada svar:
” - Äsch, det där löser sig ska du se Mona. Jag var ju i samma läge, en partiledare ingen ville ha men som alla kunde leva med. I ett sånt läge är man ganska usel på att attrahera nya väljare och helt hopplös på att mobilisera på sina egna. Ibland kände jag att mina partister inte hade tid att driva valrörelse, de var så upptagna med att positionera sig för racet efter mig..höhö. Du kanske känner igen dig? Men ta det lugnt Mona, det är bara att hålla i, köra på och så får du en fin reträttpost sen. Det enda jag kunde önska var ju att någon kunde ha sagt till mig att jag höll på att köra partiet i botten. Men tja... det blev ju bra för mig ändå. Nu ska jag ut och skjuta något”
De säger hej, och Mona sjunker ner i sin röda plyschfåtölj. Det här duger banne mig inte, hennes personkult vill ju att hon ska vinna. Mona och Ibbe börjar genast fundera på nya utspel för att alla ska älska henne. Ibbe kommer på den första, en uppföljning till utspelet om att kräva en världsomfattande reträtt från alla USA:s militärbaser runtom i världen - att marsianerna ska varnas för att invadera Jorden. Mona tycker att det är en mycket bra idé. För vem vill egentligen att marsianer ska invadera jorden? Jo, möjligtvis de där Alliansbrackorna förstås. De verkar inte bry sig om sånt som marsian-attacker - bara om en bra skola, valfrihetsrevolutioner och kortade köer i sjukvården.
Mona kommer på nästa förslag, godis till alla. Alla gillar ju godis, och om hon lovar det så kommer alla att gilla henne. Ibbe frågar lite om vilken sorts godis, för han gillar ju inte M&M och han vet ju att Ilja Batjan inte gillar Daim. Mona snäser att man ska vara glad med vad man får.
Ibbe blir ledsen och kränkt, men föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där människor inte lärt sig gilla allt godis. En bra idé tycker Mona, som kommer på att man just denna dag inte har hittat något att beskylla borgarbrackorna för...
Ibrahim tar sin vanliga taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka, tänk att i morgon är återigen måndag och en vanlig arbetsvecka står för dörren. Månen vandrar sin tysta ban där bakom molnen, snön har sedan rätt länge slutat lysa vit på fur och gran, snön lyser inte alls vit på taken. Men snart är endast Bosse Sahlin vaken...
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Hon plockar upp mobilen och ser att det är ett SMS från Johan Westerholm, högt uppsatt NätRot i hennes egen personkult. Mona klickar fram meddelandet. ”Å, stora Ledare! Jag är bedrövad. Fått ett hånfullt SMS från Köttberget. Vi är mindre än (M) och de rödgröna ligger flera procentenheter under Alliansen”
Mona rynkar på näsan och knappar in ett argt sms som svar.
”Göran Persson ska ge tusan i att lägga sig i min valrörelse. Sluta ta alla små opinionsmätningar på ett sådant sataniskt allvar, vänta bara på SIFO. Det kommer att visa dem, vi kan nog till och med få egen majoritet!”
Mona funderar på att det nog kan vara de där nätrötternas fel att hon alltmer börjat låta som en stroppig förskolefröken. Ibland undrar hon om de ens kan gå på toaletten själv...? Hon går ut i köket förbereder en frukost bestående av en kopp kravmärkt kaffe och en halv Toblerone när mobilen surrar till igen. Det är den vedervärdige mannen från Norrtälje och Furusund som fortsätter att förvägra henne en bra start på söndagen.
”Å store ledare! Jag menade den där Tokmoderaten med köttberget, och det är faktiskt SIFO-mätningen som kommit.”
Mona blir alldeles kall. Moderaternas lögner om att SCB inte lyckats fånga upp den snabba opinionsförändringen i slutet av maj har tydligen blivit dagens sanning. Hon försöker leta upp sin man som trots att han egentligen är servitör genom partiet blivit mediemogul. Bosse kan nog slipa hennes budskap så att väljarna kan börja tycka om henne. Men var är Bosse?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV och fotbolls-VM med spelbångar och med en Carlsberg vid sin sida. Bosse känner inte alls för att ge Mona en mediastrategi, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han är på ett fort med ett gäng andra C-kändisar. Mona hör hur Agneta Sjödin flåsande säger något om en stor orm i bakgrunden, och sen någon som skriker ”Skynda, Skynda, fyra sekunder kvar - sjuuu nycklar!” på dalmål i bakgrunden. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma. Han ska bara snickra klart först. Ibbe "leker" Ernst Kirchsteiger när han hjälper till med återuppbyggnaden av katastrofområdet Club Kino. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Chenka att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…
Efter 1 timme och 3 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande partistrateg har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som med apatisk blick stirrar på TV:n och ex-juggar mot ghaneser, med en kall dansk öl vid sin sida. Ibbe möts endast av något svårförståeligt ljudflöde.
Mona och Ibbe börjar ringa runt efter råd. De ringer först Monas gamle mentor Ingvar, som inte heller han blir glad över att hans gamle adept hör av sig. Han är nämligen på damfotbollsmatch i Tyresö med sin fru Ingrid och agerar titt som tätt boll-kalle. ”…Ja du, Mona. På min tid var det ju egen majoritet som gällde, så jag vet inte hur det är att falla ner under 30-sträcket. Men ring Bosse, han kan nog ge dig lite mer råd”
Mona slås av häpnad ”Ska jag ringa Bosse Ringmuskel? Vad vet han om att leda ett parti?”
”Hehe…nä... Den Bosse kan ju knappt räkna till tre! Jag tänkte mer på Bo Lundgren”
Mona håller nästan på att svimma. Bosse Lundgren är ju för f-n moderat, men Ingvar Carlsson lugnar henne med att han numera nationaliserar banker och alldeles visst går att prata med. Dessutom står Ingvar Carlsson själv och kurar under sitt blåa paraply på en bollplan och börjar gilla färgen.
Mona tackar för tipset, och bläddrar i telefonboken och ringer faktiskt upp den föredetta moderate partiledaren Bo Lundgren.
Bosse Lundgren svarar glatt, tydligen har han just skjutit ett rådjur utanför sin gård i Sibbhult. Mona lägger fram sitt problem och blir än mer irriterad över hans glada svar:
” - Äsch, det där löser sig ska du se Mona. Jag var ju i samma läge, en partiledare ingen ville ha men som alla kunde leva med. I ett sånt läge är man ganska usel på att attrahera nya väljare och helt hopplös på att mobilisera på sina egna. Ibland kände jag att mina partister inte hade tid att driva valrörelse, de var så upptagna med att positionera sig för racet efter mig..höhö. Du kanske känner igen dig? Men ta det lugnt Mona, det är bara att hålla i, köra på och så får du en fin reträttpost sen. Det enda jag kunde önska var ju att någon kunde ha sagt till mig att jag höll på att köra partiet i botten. Men tja... det blev ju bra för mig ändå. Nu ska jag ut och skjuta något”
De säger hej, och Mona sjunker ner i sin röda plyschfåtölj. Det här duger banne mig inte, hennes personkult vill ju att hon ska vinna. Mona och Ibbe börjar genast fundera på nya utspel för att alla ska älska henne. Ibbe kommer på den första, en uppföljning till utspelet om att kräva en världsomfattande reträtt från alla USA:s militärbaser runtom i världen - att marsianerna ska varnas för att invadera Jorden. Mona tycker att det är en mycket bra idé. För vem vill egentligen att marsianer ska invadera jorden? Jo, möjligtvis de där Alliansbrackorna förstås. De verkar inte bry sig om sånt som marsian-attacker - bara om en bra skola, valfrihetsrevolutioner och kortade köer i sjukvården.
Mona kommer på nästa förslag, godis till alla. Alla gillar ju godis, och om hon lovar det så kommer alla att gilla henne. Ibbe frågar lite om vilken sorts godis, för han gillar ju inte M&M och han vet ju att Ilja Batjan inte gillar Daim. Mona snäser att man ska vara glad med vad man får.
Ibbe blir ledsen och kränkt, men föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där människor inte lärt sig gilla allt godis. En bra idé tycker Mona, som kommer på att man just denna dag inte har hittat något att beskylla borgarbrackorna för...
Ibrahim tar sin vanliga taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka, tänk att i morgon är återigen måndag och en vanlig arbetsvecka står för dörren. Månen vandrar sin tysta ban där bakom molnen, snön har sedan rätt länge slutat lysa vit på fur och gran, snön lyser inte alls vit på taken. Men snart är endast Bosse Sahlin vaken...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar