TOKOMETERN DEN 30 JUNI, 2010

Almedalsveckan står för dörren och alla med det minsta intresset för rikspolitik väntar med spänning på vad Visby har för nytt att erbjuda denna vecka. Med sig i bagaget kan man ha en färsk Tokometer-ranking - min alldeles egen ranking av de politiska bloggarna som har sin hemvist i något av de sju riksdagspartierna. Sedan förra gången, den 17 juni har mycket hänt...

Spänningen om vem som skall få kliva överst på prispallen ökar då Solnas alldeles egen politruck Peter L Andersson nu har jobbat sig i kapp de unga förmågorna i Alliansfritt Sverige. Bara en högre bästa-placering håller Alliansfritt kvar högts upp.

Almedalsveckan brukar ju också vara en vecka då otaliga människor vaknar upp i sängar där sällskapet är totalt okänt eller bara en ytlig bekantskap. På plats nummer 6 hittar vi två som redan krypit ner tillsammans, herr Westerholm och fru Jensen. Då de båda har exakt samma bästa-placering så blir det till att krypa ner i slafen på plats 6 för att ligga sked med varandra. Mysigt inbillar jag mig...

Veckans raketer hittar vi olika partier - Mark Klamberg från FP, Krassman från S samt Jinge från V. Alla dessa tre närmast leviterar uppåt på Tokometerns lista, där de stiger med hela 3 placeringar. Dessutom klättrar sossarna Högberg och HBT-Alexandra starkt. Ut från listan denna gång ramlar Amanda Brihed, som får kapitulera för det första statsrådet in på listan.

På plats nummer 17 hittar vi nämligen Calle Bildt, utrikesminister. Hur ministern har lyckats storma in på listan med en sådan frenesi och råstyrka är för många ett stort frågetecken, men något säger mig att kombinationen av olja, ett stort land i Afrika och ett gäng halvrabiata sossar har banat väg för Calle Bildts väg in på Tokometern. Om blogg-drevet från vänsterkanten känns lättare att uthärda när han nu finns på Tokometern lär vi aldrig få veta men det är min förhoppning att det är ett klädsamt plåster på det där såret.

Tokometern den 30 juni berättar följande berättelse...

1 (1) Alliansfritt Sverige, s. (2-8-1=11)*
2 (2) Peter Andersson, s. (3-6-2=11)
3 (3) Kent Persson, m. (4-14-6=24)
4 (7) Mark Klamberg, fp. (8-18-3=29)
5 (4) Kulturbloggen, s. (13-7-11=31)
6 (6) Johan Westerholm, s. (12-12-9=33)
6 (5) Marys Moderata Karameller, m. (10-9-14=33)
8 (10) Peter Högberg, s. (17-26-7=50)
9 (12) Kristian Krassman, s. (18-28-8=54)
10 (8) Per Ankersjö, c. (7-24-25=56)
11 (14) Jinge, v. (37-3-19=59)
12 (9) Röda Berget, s. (15-29-16=60)
13 (15) HBT-sossen, s. (22-27-12=61)
14 (11) Magnus Andersson, c. (14-20-30=64)
15 (16) Tokmoderaten, m. (19-40-15=74)
16 (13) S-buzz, s. (27-21-27=75)
17 (Ny) Carl Bildt, m. (44-22-17=83)
18 (17) Peace, Love and Capitalism, c. (34-39-34=107)

19 (20) Per Altenberg, fp. (30-64-23=117)
20 (19) Storstad, s. (31-52-35=118)

Som sagt hyfsat stora förändringar både här och där, uppåt och neråt. Nu står den mest spännande veckan för oss politik-nördar för dörren. Låt oss se vad denna period innebär för oss på Tokometer-listan då nästa publiceras runt den 12-13-14 juli. Kör hårt tills dess, kollegor!

REVOLT 1, 2 & 3...?

Om nattens nyheter, där Mona Sahlin enligt SOM-institutet hade lägre förtroendekapital än alla etablerade partiledare, var extremt dåliga nyheter för sosseriet så komer morgonstund med en liten gyllene dusch i form av andra nyheter rakt in i Rörelsen...

Att ungdomar genom alla tider har revolterat mot sina föräldrar, mot maktstrukturer och mot allt det man inte kan identifiera sig med har varit en naturlig del i formandet av den egna personligheten - oavsett om året är 1968, 1980 eller 2010. De yngre revolterar för att vara annorlunda, för att man måste tycka tvärtom och resultatet av denna bångstyrighet ser vi i dag.

En ny opinionsundersökning visar oss att ungdomarna är mer sossiga, miljöpartistiska, kommunistiska, piratpartistiska eller sverigedemokratiska än sina föräldrar, trenderna syns och det är bara att förhålla sig till den verklighet som jag är säker på att SIFO har hittat. Jag har ju varit där själv, i revolten mot två sossiga föräldrar då jag landade hos Moderaterna i min ambition att sätta mig på tvären. Skillnaden mellan mig och de flesta andra är att jag lever kvar i min tonårsrevolt trots att jag är 42 år. Inga av de värderingar som mina föräldrar försökte kleta på mig fastnade på min gängliga kropp och i mitt skruvade sinne - övertygelsen är total.

Jag har fortsatt revoltera, men nuförtiden revolterar jag mot de flesta och det mesta som jag stör mig på - och jag stör mig ju minst på Alliansen och Moderaterna. Att ungdomarna stör sig på makten och det nya statsbärande partiet är lika naturligt som att glass är gott en solig sommardag och att öl är den optimala törstsläckaren en varm sommardag. Ungdomarna revolterar mot makten och det är ju vi som har makten idag och imorgon.

Förhoppningsvis så är inte dagens ungdomar lika hopplöst felgängade som undertecknad, förhoppningsvis kommer de vidare från kiss- å bajs- å revoltstadiet när de mognar och ser helheter i stället för särintressen. Den dagen kommer då maktförhållanden förändras, då det kommer att finnas andra partier och ideal att revoltera mot, den dagen kommer då den dagens unga revolterar mot miljömuppar och sossestofiler. Det värsta med den dagen lär vara att vi inte längre sitter vid makten...

"Jag, har alltid varit klen
Så ge mig Revolt I, II och III..."

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, Expr

SKENDEMOKRATIN I SUNDBYBERG

Jag vill tro att alla, oavsett vilken politisk kulör man har på spinalvätskan i ryggmärgen, är helt överens om att det är viktigt att alla bidrar till demokratins vitalitet genom att gå och rösta - oavsett vad man nu råkar rösta på. Lika övertygad är jag att de allra flesta är lika överens om att den match på liv och död som är en valrörelse i ett demokratiskt samhälle måste präglas av "fair play". Jag måste tro på en valrörelse där förutsättningarna är lika för alla och där absolut inga funderingar över valets legitimitet kan väckas på morgonen den 20 september.

Trots att Sundbyberg är min hemstad så har jag hållit tand för tunga om den senaste cirkusen som kommit för att besöka bananrepubliken Sundbyberg, den om de så kallade "demokrati"-ambassadörerna. Visst, jag kan förstå att man vill göra något åt valdeltagandet i Hallonbergen, Rissne och delar av Ursvik - och jag kan förstå varför de styrande sossarna vill kraftsamla på att få fler att rösta just där. Trots att jag kan förstå så får jag nuförtiden kväljningskänslor närhelst ordet "demokrati" uttalas i anslutning till namnet "Sundbyberg".

Bakgrunden är den att sosseriet med sina hejdukar nu vill använda kommunala medel för att öka valdeltagandet i Hallonbergen, Rissne och delar av Ursvik. Att man väljer dessa åtta valdistrikt är föga förvånande då sju av dessa är extremt röda bastioner i ett allt blåare Sundbyberg. Man tar till alla knep för att klamra sig kvar vid den makt man inte ens borde ha. Det andas desperation, det visar att snacket om rent spel inte är mer än tomma ord. Man använder stadens slantar, mina och alla andra Sundbybergares skattepengar för att mobilisera i de valdistrikt där man är som starkast... Är det bara jag som äcklas?

Hade de fyra Allianspartierna gapat sig hesa om det handlat om att låta "demokrati"-ambassadörerna ge sig ut i alla Sundbybergs valdistrikt? Hade upprördheten varit så monumental att man känner sig tvungen att gå till Förvaltningsdomstolen för att stoppa ett beslut i Kommunstyrelsen? Hade Moderater, Folkpartister, Kristdemokrater och Centerpartister var oeniga med sosseriet om det hade handlat om att låta valdeltagandet öka i Lilla Alby, Duvbo, Storskogen på samma villkor som i Hallonbergen eller Rissne? Hade sosseriet varit tysta och instämmande om det i en blå kommun lades skattepengar på att mobilisera kärnväljare i något valdistrikt där man kunde jaga upp några slöfockar från sofforna...?

Knappast, även sossar hade skrikit som grisar. De hade tjoat om fusk och orent spel. Innerst inne handlar det bara om att låta rättvisa råda och om att inte låta stadens slantar gynna ett parti - men det resonemanget blundar det maktfullkomliga före detta statsbärande partiet för. Nätrötterna skriver så att tangentborden glöder, lokala sossar skriker om att vi moderater inte vill att folk skall rösta. Vi vill att folk röstar, helst på oss men inte nödvändigtvis - överallt närsomhelst och inte bara i de områden som gynnar våra motståndare vid en viss given tidpunkt. Varför inte låta partierna med sitt väl tilltagna partistöd se till att mobilisera massorna? Varför måste våra skattepengar användas dubbelt upp och bara där den ena sidan gynnas...?

Med det demokratiska patos som Socialdemokraterna har lagt sig till med är beteendemönstret föga förvånande, och suffixet i partinamnet känns bara som falsk marknadsföring. Men när man nu har slagit in på den väg som innebär att man torkar sig i akterpartiet med de demokratiska spelreglerna kan jag nu lämna över ett antal förslag som mycket väl kan få vågskålen att väga över till det maktkåta partiet under Jonas Nygrens vingar.

- Organiserad insamling av väljare enligt samma mönster som i "Gangs of New York".

- Bortplockning av TV4:s nyhetsprogram i bostäder som till Förvaltaren. Istället visas Ordförande Persson med bonusmatrial samt Carl-Johan de Geers samlade produktioner,

- En lokal radiokanal med riktad medborgarinformation administrerad av ABF, Unga Örnar, Verdandi samt Hyresgästföreningen.

- Kommunala högtalare vid folktäta platser som sänder den lokala radiokanalen i kombination med väl valda "Jag kan inte vänta..."-budskap.

- Underlättad ombudsomröstning där den lokala arbetarekommunen organiserar hjälp åt folket att fullgöra sin demokratiska plikt.

- Underlättad valprocess. Varför så många olika förvirrande valsedlar i vallokalen när det räcker med tre olika eller kanske bara en...?

Det är bara att ta för sig, jag bjuder på förslagen. Ribban är lagd och jag mäktar inte med att hoppa under densamma - jag kapitulerar inför sossarnas strategi, en strategi där valseger är viktigare än rent spel och folkets vilja.

Länk:SvD Sanna

Alliansbloggar: Mattias Lönnqvist 1, Mattias Lönnqvist 2, Stefan Bergström, Carl Grufman, Thomas Böhlmark, Ingerö på Neo, Erica, Per Hagwall

Röda bloggar: Krassman, Peter Andersson, Alliansfritt, Martin Moberg, Storstad, Nathalie

BLOGGUTMANING OCH LÄNKKÄRLEK

Värmen inomhus är tryckande, trots att solen har gått ner. Högsommarvärmen, den där man saknade i vintras, plågar faktiskt mitt feta lekamen. Svetten rinner, jag andas som en strandad val och det mesta känns jobbigt - till och med bloggandet. Men om den fysiska värmen känns jobbigt och plågsamt så strålar faktiskt lite annan värme emot mig, värme som får mig att överleva.

Ett tack till Kent Persson kanske skulle vara på sin plats när han som Veckans Bloggdebatt har lagt upp ett ämne där var och varannan bloggare i den politiska bloggosfären får tycka till om vilka man "kollegor" man gillar lite bättre än andra. Några är de som värmt mig på ett behagligt sätt denna dag, med kärleksfulla ord och vänliga fraser.

"Tokmoderaten har blivit en blogg som är svår att klara sig utan, helt hysteriskt galet mellan varven, och tillika kloka analyser ganska ofta" berättar till exempel sosseriets egen "lilla" fribajsare Erik Laakso. Mina pluffsiga kinder rodnar lätt och jag funderar på hur Laakso kunde hamna så rätt...

Som om inte det skulle räcka för att spä på min långt framskridna hybris så kom även Stureplanscenterns överstepräst Per Ankersjö med en kärleksförklaring som får mina insjunkna ögon att tåras. (Tokmoderaten)"...Förtjänar säkert en högre plats på listan. När det gäller Fredrik Antonsson stod valet mellan plats 1 och plats 10, den här killen är ingen mellanöl direkt. Jag skrattar ofta högt och hjärtligt åt hans humor, hans självironi och att han inte ber om ursäkt för någonting. Men där finns också kloka analyser. Tokmoderaten behövs i bloggosfären!"

Den tredje och sista ömhetsbetygelsen kommer från Roslagen och sosseriets framträdande ordbajsare Johan Westerholm. Johan och jag har något speciellt mellan oss, där ett ord säger mer än tusentals bilder och där detta faktum speglar sig i vårt kärleksfulla förhållande till varandra på bloggosfären.

"Tokmoderaten, eller Fredrik Antonsson, behövs i bloggosfären säger Per Ankersjö och jag håller med om att det sannolikt är oundvikligt att han finns där. Det är som trafikolyckor, det blir gärna köbildning kring eländet och vi kommer nog inte ifrån detta fenomen hur vi än vänder och vrider på oss. Ibland skrattar jag så jag ramlar av stolen, ibland gråter jag av förtvivlan – han är alltid en överraskning trots avsaknaden av gästbloggaren Högerspöket. Antonsson lyckas med konststycket att göra nyheter till icke-nyheter och icke-nyheter till nyheter med en skruvning som för tankarna till om inte tvångsvård är en bra investering i vissa fall. Oftare är han out-of-bounds än within-bounds…." berättar Westerholm med illa dold beundran.

Det var tre bloggare som sett min storhet, och frågan är då vilka av mina kollegor som är värda att lyfta fram från min numera upphöljda position. Det är ju många som förtjänar att nämnas, men ack så många fler som man inte alls behöver bry sig om. Alla de tre ovanstående är ju självfallet läsvärda, eftersom de uppvisat ett unisont gott omdöme. Men listan kan ju inte göras hur lång som helst, så jag lägger begränsningen vid lika många som riksdagspartierna - sju. Därmed inte sagt att alla sju partier finns representerade på min Topp 7-lista som är en Topp 10 med de tre bloggconnoisseurerna inkluderade - utan inbördes rangordning.

Bloggosfären skapar vänskapsband, först virtuella och efterhand kanske även i det verkliga livet. En av mina absolut bästa bloggvänner är och förblir Kent Persson. Kent är den moderat som håller vår ljusblåa fana högst, Kent skriver rakt, korrekt och på ett sätt som inger respekt. Kent är en motpol i mitt eget parti, och det är som man brukar säga - opposites attract...

En annan virtuell vän som visat sig vara precis lika fulländad i det verkliga livet är Peter Soilander. Som KD:s murbräcka är han ensam, men stark. Det Peter skriver är alltid läsvärt, underfundigt och med ett djup som saknas i många andra politiska bloggar. Om det hängde på sociala medier skulle jag inte vara ett dugg orolig för KD:s balansakt på 4%-spärren - Peter är bra, bättre och ofta bäst.

För att lyckas med det politiska bloggandet så krävs en djup kunskap om "fienden", om deras taktik och illasinnade strategier. Bästa sättet att lära känna sosseriets gnäll och tjafstaktik är frekventa besök på Alliansfritt Sverige. Politisk dyngspridning när den är som bäst, med mycket glimt i ögat, ännu lite mer humor och när jag vill spy på det som skrivs av Fridén, Utbult m.m. så sväljer jag oftast spyan för att kunna skratta hysteriskt.

Bland vännerna i Folkpartiet har jag hittat en ny pärla i Per Altenberg. Altenberg är något så bra som det bästa av Seved Monke, det skönaste med Mark Klamberg och en bra representant för hur jag vill se en seriös politiker använda bloggandet för att nå ut. Altenberg är det senaste tillägget i mitt RSS-flöde - och det ångrar jag icke...

En annan färsking bland de som jag "stalkar" är ungmoderaten Thomas Böhlmark. På profilbilden ser han knappt byxmyndig ut, rent av lite lätt infantil, men han skriver som en riktig slugger. Böhlmark känns spännande, med en strålande karriär framför sig - han tycker till, han tycker rätt och jag ser med spänd förväntan fram emot att följa denna "rookie" på vägen uppåt.

Från Pippi Långstrump-land kommer Peter Högberg, mannen som gett oss så många stavfel på en blogg att jag har slutat reta upp mig. Men Högberg är ursäktad, ty han är sosse och som sosse tycker man ju att inlärning i allmänhet och kunskapskontroll i synnerhet är onödigheter. Men trots allt så kan Högberg skriva bloggar som få andra, med stuns och effekt - med liv och kraft. Att han dessutom är ett mycket trevligt pilsnersällskap är en bonus, att han håller på Bajen ännu bättre...

Sist men absolut inte minst är Johan Hedin, Stureplans generalkonsul i Björkhagen. Johan skapar bloggen "Peace, Love and Capitalism" - en av Centerpartiets absolut bästa bloggar. Hedin vet hur han skall skruva till sina inlägg för att få dom intressanta - ofta med en skön stil och en lättläst framtoning. Centern är starka på sociala medier, i förhållande till partiets mikroskopiska storlek, och starkast av dom alla är faktiskt han som tjoar om fred, kärlek och kapitalism.

Jag vore ju dum i huvudet om jag sedan knep igen om vilka som inspirerat mig, då som nu. FP-bloggaren Mattias Lönnqvists arbete fick mig att börja blogga. Sossen Krassman gav mig ett "humm" om hur jag skulle blogga och varför medan Mary X Jensen hela tiden funnits som en ledstjärna uppe i det blå. På senare tid har fokus flyttats, och nu är det herrar Ardenfors och Lidby uppe i Sollentuna som fyller på mina energibehov titt som tätt, medan Alexandra Einerstam alltid är "behaglig" att följa.

Det var alla dom som jag oftast har nöjet att följa, men som ibland ger mig dåliga vibbar. Livet är dock föränderligt, och redan när jag vaknar om 8 timmar kan någon ha kommit in medan någon annan trillat ut på listan över de som jag har som tändvätska för att brinna...

OM POLITIK, SYMPTOM OCH IMPOTENS

En tung midsommarhelg har vinkat farväl, och en ännu tyngre vardag tar vid. Solen skiner genom ett tunt dis, verkligheten arbetar sig i kapp och tiden framför datorn känns som en välbehövelig verklighetsflykt.

Mitt bland Verklighetens folk, i självaste Föregångslandet Sverige har vi journalister som verkligen vet hur man skapar nyheter. I går var det Expressens nyhetsskapare som lyckades få till det något alldeles enormt - med en nyhet om att behovet av olika läkemedel ökat under regeringen Reinfeldt. Ursäkta mig, men har man verkligen dragit rätt slutsatser? Har man sett sammanhangen i sin korrekta omgivning...? Sossebloggarna nappar naturligtvis på betet, och målar upp tavlor där Reinfeldt är impotensorsaken, själva roten till allt elände.

Enligt Expressen har andelen svenskar som behöver anti-depressiva läkemedel, medikamenter mot högt blodtryck och mediciner mot magsår ökat rätt så rejält medan Reinfeldt har styrt landet mot rätt väg. Partsinlagan i Expressen lindar in texten på ett sådant sätt att man kan få för sig att det minsann är regeringens politik som ligger bakom ökningen, när inget kunde vara mer fel. Har man undersökt i vilka partier de övermedicinerade väljarna hör hemma? Har Expressen analyserat varför dessa mediciner egentligen har blivit en naturlig del av Svenssons "Fredagsmys"? Nej, det har man inte, för sanningen är ju lögn och lögnen är sanning.

Min egen analys, utförd på ett urval i vänkretsen, visar att det faktiskt främst är alliansvänner som har behövt medicinera sina symptom lite mer lite oftare. Sitter man framför TV:n och får se Thomas Östros "sjunga" Bergssprängartango på bästa sändningstid så påverkas ju ett redan högt blodtryck till att bli ännu lite högre. När samma man sedan blir rabiat över att något statsråd skojat om "Tobleronepolitik" så stiger trycket ännu lite mer - så pass mycket mer att medicineringen blir nödvändig om inte vartenda anerysm skall brista i kroppen. Sålunda är Östros, och bara Östros, orsaken till en ökad förskrivning av läkemedel mot högt blodtryck...

Vad händer om man som regeringsvurmare sitter och surfar på nätet eller bläddrar i papperstidningen och ser en uppsjö av opinionsundersökningar som dömer ut regeringens chanser i ett val? Vad händer när valoraklet Sören Holmberg säger att allt är kört, att de socialisterna kommer att vinna? Har man lite lätt att få huvudvärk så får man snabbt migrän, och vems är då felet om inte alla dessa mörka opinionsundersökningar och Sören Holmberg? Förmodligen har den senaste månadens lite ljusare bilder fått migränmedicinförsäljningen att dyka på ett sätt som bara kan jämföras med sosseriets fall i alla dessa opinionsundersökningar.

Vad har jag för belägg att mina antaganden stämmer? Har jag på fötterna när jag kladdar ner läkemedelsorgien på oppositionen och Sören Holmberg? Visst har jag det, och det är när man tittar på dessa små piller mot erektil dysfunktion som svaret blir så solklart, så uppenbart...

Vad har hänt under den tiden som regeringen Reinfeldt har styrt landet? Vad har hänt som skulle kunna påverka männen så till den milda grad att man inte längre får upp "den"? Svaret är lika enkelt som jobbigt att lyfta fram. Orsaken är den att oppositionen har släpat fram en kvinna som ny partiordförande, en kvinna som på släpig och överdriven söderslang försöker vara folklig - men som gnäller, gnatar och bara är allmänt jobbig. Man har valt ordförande Sahlin, sosseriet har gett en kvinna som gnäller hysteriskt närhelst hon får mediautrymme platsen som oppositionsledare.

Att var och varannan man numera mest har ett livlöst köttbihang mellan benen istället för en livsskapande och skönsjungande köttflöjt kan alltså tillskrivas ett ändlöst gnällande, ett gnatande och en allmän jobbighet som brukar kväva de flesta erotiska lågorna hos verklighetens folk. Den eskalerande impotensen är sålunda Mona Sahlins fel, ingen annans.

Jag förde resonemanget på tal med en vän ur de röda leden, och han sådde tillfälligt några små frön av tvivel i mitt analyserande. Var det så att männen "gick igång" mer på Göran Perssons självgodhet än på Mona Sahlins eviga gnällande var hans motdrag, och jag funderade... Funderingarna landade i två slutsatser som stärker mig ännu lite mer:

1) Män med lättpåverkade genitalier stärktes i sin manlighet av att se en dryg, pompös, självgod och rundlagd man som den mest exponerade politikern i mediabruset.

2) Hade det funnits kvinnliga läkemedel mot sexuellt ointresse så hade de nog sålt i kopiösa mängder när den gamle GP syntes på TV i all sin självgodhet. Dessa läkemedel hade nog balanserat upp ökningen av "impotensläkemedel" som vi sett sedan partiledarbytet och gnällorgien i dagens SAP.

Allt framstår som solklart, inga tvivel kan finnas - Expressen bör pudla, be om ursäkt och krypa till korset innan PO sätter tänderna i den där getingen för att på ett brutalt sätt bita av huvudet på en tidning som struntar i kritisk källgranskning...

Länk: Expr

Bloggar: Ankersjö, Högberg, Andersson

EN OMVÄNDELSE UNDER GALGEN...?

Midsommarhelgen lackar mot sitt slut, bilköerna kommer krypa från landsort till befolkningscentra och för de som har arbetstid kvar innan semestern står för dörren återgår livet till det vanligt monotona.

En vecka återstår innan politikens freak-show blossar upp på Gotland, i Visby och runt Almedalen. En nyhet som lär debatteras på scener, på pubar i Visby lär ju vara den berättelse som vi får oss berättade av DN denna morgon - nyheten om att de grönröda minsann har kommit överens om hur man skall förhålla sig till EU...

Är det inte fantastiskt så säg, att tre partier som inte har många gemensamma nämnare i EU-politiken, att de minsann har lyckats komma överens med ett hafsverk, ett nonsensarbete där de ill-rödas och de grönas skepticism slår igenom. Vänsterpartiet kan förlika sig med det faktum att man som EU-medlem inte kan sitta och titta på om ett grannland angrips, väl medvetna om att denna fråga just nu är en "icke"-fråga. På punkt efter punkt så sviker de två lite mindre partierna sina ideal och sin retorik, och accepterar högst motvilligt att ordna in sig i ledet.

Kan det måhända var så att herrar Eriksson och Ohly tillsammans med unga fru Wetterstrand har sett behovet att ge det större men tynande stora partiet några framgångar i förhandlingscirkusen? Kan det vara så att man från småttingarnas sida ser att valvinsten blir alltmer avlägsen när sosseriet sjunker som en sten i varenda opinionsundersökning? Är det därför den ständigt hånflinande Urban Ahlin denna morgon har skäl till att hånflina väljarkåren i ansiktet på riktigt...?

Jodå, så är det nog. Behovet av att ge sossarna lite mer luft under vingarna i sitt fall måste vara huvudorsaken när en EU-hatare som Ohly helt plötsligt går med på att anamma EU:s mest förhatliga element, den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Behovet av att agera stötdämpare på sossarnas guppiga färd får två EU-hatare som Eriksson och Wetterstrand att börja gilla det mesta av vad överstatlighet innebär.

I spåren av sossarnas Golgata-vandring så börjar politiken att tappa all form av tidigare benhårda ställningstaganden, inget är som det var häromdagen eller är allt bara ett spel för gallerierna? Kan det vara så att man köper sig lite tid, att man tror att man kan lura de som inget hört av gårdagens retorik? Tror någon egentligen på att eld och vatten är kompatibla? Att den ånga som uppstår är något verkligt, hållbart och värt att bygga vidare på...?

Länkar: DN, DN, SvD, Expr, Mark Klamberg, Kent Persson, Thomas Böhlmark, Krassman, Högberg, Andersson, Jinge

EN MIDSOMMARNATTSDRÖM...?

"Ingen annan, ingen annan
Ingen annan är så låg som du.
Knappast någon, någon annan
får mig att tappa hakan så som du

Men hej, hej
Jag klarar mig nog.
Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog.
Hej, hej, en dag blir till kväll.
Jag tror du behöver lite tid för dig själv...

Det händer alla, det vet ju alla.
Jag trodde aldrig ni skulle falla.
Det gick så lätt och sen så fort,
som att passera någon himmelsk port.

Men hej, hej
Jag klarar mig nog.
Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog.
Hej, hej, Du släckte eld.
Jag tror du behöver tid för dig själv..."

Denna något omarbetade version av Gyllene Tiders sommarplåga dedikeras Sveriges socialdemokratiska Arbetareparti i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet den här dagen då folket köar på vägar, i matvarubutiker och inte minst på "bolaget". Den här dagen kom nya siffror som visar att gårdagens nyheter bara var en illusion, en undersökning för att förhindra ett massjälvmord bland de mest hängivna sossarna. I dag berättar Synovate om Moderaternas framgångar, en Allians som leder och där alla håller näsan över 4%.

Synovate berättar om en socialdemokrati i fritt fall, där vi moderater känner igen oss från Bosse Lundgren-eran, en tid då till och med våra kärnväljare lade sig på sofflocken för att markera mot att partiet var helt vilse. Det var då vi gjorde ett historiskt usel val för att vi hade en parantes som partiledare - någon som alla kunde leva med, men som ingen ville ha. Vi känner igen, vi känner med men det är faktiskt tragiskt att se hur ett före detta statsbärande parti utvecklas till något som är som alla andra - inte mer men heller inte mindre.

Jag sitter faktiskt på en sten vid en sjö i en skog och skriver, klistrar och länkar upp detta inlägg. Varken Telia eller Comviq mäktar med att se till att det trådlösa bredbandet når in i sommarstugan. Men bloggen måste ju uppdateras, hållas vid liv för att överleva. Då återstår ett laddat batteri och en vandring ut i vår vackra, svenska natur för att hitta det där som gör att jag blir ett med omvärlden igen.

Jag vill passa på att önska mina läsare en riktigt trevlig midsommar, en helg med god mat, stark dryck och fysiska övningar i helgens anda. Det är min min ambition att vara tillbaka på bloggen under midsommardagen igen - men det är inget löfte, det är en målsättning.

Glad midsommar!

Länkar: SvD, DN, Expr

TACK & BOCK, ELLER...?

Efter att ha varit dryg och mästrande under gårdagen, en gårdag då United Minds berättade om den där Alliansen som ledde i opinionen och där Moderaterna återigen prenumererade på platsen som rikets största parti, så var det ju rätt bra att Novus denna morgon tryckte ner mig igen...

Återigen kommer en nyhet där sossarna är störst, där de grönröda leder och där ingenting kan tas för givet. Om det var fler som liksom jag har gått omkring med näsan i vädret och njutit av den där känslan av att vara störst bäst och vackrast så är det dags att faktiskt se att valet om mindre än tre månader minsann inte är avgjort på långa vägar.

Trots att motståndarna är som löjliga familjen, trots att det strömmar ut knäppa förslag från det grönröda lägret och trots att man sägs ledas av en kvinna som nästan bara Liza Marklund har förtroende för så är matchen öppen, inget är klart. Spelbolagen säger på sitt krassa och utstuderade sätt unisont "Alliansen!", men jag vågar inte spela ännu. Det kommer att bli en match på liv och död, och jag vill leva vidare...

Länkar: SvD, DN1, DN2, AB, Expr1, Expr2

Bloggar: Krassman, Ankersjö, PLC, Högberg, Holma

VACKRAST, STÖRST & BÄST - IGEN!

Så kan man lägga ytterligare ett opinionsinstitut till raden, ytterligare några som berättar att Sverige har ett nytt parti som kan kallas för Sveriges största - Moderaterna. Sentio, Demoskop, Novus, SIFO och nu även United Minds berättar samma berättelse, berättelsen om de Nya Moderaterna som har en orkanvind i ryggen när det kommer till väljarstöd och visst är det kul...?

Inte blir det mindre roligt av att någon tycks ha puttat av det tidigare högtflygande, statsbärande och evigt överlägsna sosse-partiet från den luftballong där man svävat omkring och sett ner på alla andra små obskyra partier. Sosseriet faller fritt, sosseriet har ingen fallskärm för den har Wanja snott åt sig. Inget kan stoppa fallet, frågan är bara vad som kan dämpa smärtorna när man slår i marken plågsamt medveten om att man är hopplöst ute och att det inte finns någon annan att skylla på. Kan ett allt större samarbetsparti i form av de där gröna vara plåster på såren om man gör sitt genom historien sämsta val, kan en eventuell valvinst sopa undan spåren av frustration när det tidigare statsbärande partiet är politikens egen drift-kucku?

Sossarna har bara sig själva att skylla över att man snart är närmare de 25 procenten än de 30, ty man lovade nya idéer, ny politik och en omstöpning för att nå ut men av det har det bara blivit en nyhet - maktdelning. Hade det tagit stopp när Maria och Peter bjöds med på Monas åktur mot något nytt så hade man kanske kunnat enas om något som inte känns gammalt och passé. Men från den sekunden Lasse Ohly tillsammans med sosseriets vänsterfalang hade grinat sig till en plats i den grönröda koalitionen så var man körda när det gäller en ny politik...

Sossar som ser hur man vinner storstadens folk trängs tillbaka för att se till att Ohly inte börjar tjoa från sin vänsterkant. Sossar som Ilija Batljan, Helene Hellmark-Knutsson och den numera som sexikon kände Micke Damberg visste vad de ville för att få sossarna i Stockholm att vakna till liv medan en enig journalistkår sitter soch skriver på olika dödsrunor för ett parti som en gång levde ett hälsosammt liv. Av deras insikter om RUT-avdrag, om förbifarter och en så låg skatt som möjligt blev det intet - från Monas kansli så gällde något helt annat, en politik som kommer att sopa bort sossarna från AB-län om inget dramatiskt sker. Att sedan några visa personer har yttrat att en valvinst är beroende av framgångar i storstäderna borde ge vänsteranalytikerna skrämselhicka.

Även om medvinden just nu syns vara total, även om huvudmotståndaren faller fritt så finns det inget att jubla över just nu. Valet avgörs den 19 september, varje röst kommer att räknas på kvällen den där söndagen då mina nagelband lär vara vickning till pilsnern i Moderaternas lokal på Järnvägsgatan i Sundbyberg. Att det ser bra är skönt, ger andrum och lite bättre självförtroende men det blir en kamp ända in i kaklet, en kamp som bara en sida kan vinna...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD, DN, Expr

Bloggar: Soilander, Kent, PLC, Böhlmark och så (s)tackars Peter

SUPERBLOGGARNAS FEMTON MINUTER...

Om någon vill ha Johan Westerholms eller Kent Perssons autografer efter att ha läst deras gemensamma debut på SvD Brännpunkt men är lite för blyga för att våga fråga själv så går det alldeles utmärkt att ta omvägen via mig. Det är nämligen så att jag faktiskt råkar känna båda de här superbloggarna, titanerna bland de politiska bloggarna - Mary X Jensens arvsfurste och Peter Anderssons kronprins. Jag har till och med haft förmånen att nudda vid Johan Westerholms vältränade karate-kropp, jag har haft ynnesten att få sitta bredvid Kent på Kägelbanan under Södra Teatern vid Mosebacke under flera timmar. Så vill någon ha en autograf, men är för feg för att fråga - så ta då mig till hjälp...

Under ett svagt ögonblick trodde jag faktiskt att herrar Westerholm och Persson var mina vänner, men den här dagen fick jag veta att man vill sparka undan benen på min oansenliga och progressiva blogg. De två vill ta bort det syre som ger min blogg liv, de vill spruta kolsyresnö på de lågor som blir resultatet när mitt tangentbord brinner. Herrar Persson och Westerholm vill att vi, de politiska bloggarna, skall gå i täten för en renare valrörelse, en kamp till den 19 september som är fri från personangrepp och elaka påhopp. Tala om att de vill slå undan de ben på vilken den här bloggen vilar sin vackra kropp!

Det är många som anser att jag är onödigt elak mot sosseriets ledare, Mona Sahlin. Men är det inte tjänstefel om en Alliansbloggare låter bli att lyfta de frågetecken som gammelmedia varje vecka pumpar in i sin läsekrets, frågetecken om ledarskap och förtroende. Det handlar ju inte alls om att Mona Sahlin anklagas för folkmord eller några andra elakheter, det handlar ju bara om hur väljarna i allmänhet ser på den kvinna som kvoterats in som partiordförande i det röda laget. Mona Sahlin må vara hur trevlig som helst, men ingen kan väl blunda för att rubrikerna handlar om allt annat än trevliga nyheter för sossarna när hennes förtroendekapital skall räknas igenom eller när folk får välja middagssällskap...

Målet är ju självfallet att förstärka bilden av Mona Sahlin som en ifrågasatt ledare, som en kvinna ingen utom Liza Marklund tror på och som kommer ha svårt att styra landet oavsett hur trevlig och skön hon än må vara. Precis på samma sätt som jag skjuter in mig på denna "icke"-nyhet så skjuter sosseriets bloggare in sig på Centerpartiet i allmänhet och Maud Olofsson i synnerhet. Man undergräver förtroendet, man hånar och man slår på den svaga punkten man tror sig ha hittat hos Alliansen.

När Johan Westerholm, som skrivit artikeln med min partivän Kent, manar till att en ren valrörelse och själv är djupt involverad i torpederingen av Centerpartiet så kan man ju undra vad en "ren" valrörelse innebär? Är det när alla andra lämnar sossarnas svagheter i fred men låter sosseriet själva skjuta lågt?

En valrörelse måste vara spännande, den måste engagera folket och väcka känslor för att se till att väljarna väljer att gå till vallokalen. Men att bara för den skull överdriva, svartmåla och demonisera motståndaren känns fel och lågt. Däremot måste det väl vara OK att förstärka negativismer och dåliga nyheter för motståndaren på samma sätt som man jublar och överdriver de positiva nyheter som strömmar emot det egna laget, eller...?

En valrörelse utan känslor är precis lika farlig för demokratin som en valrörelse full av övergrepp och falskspel. Balansgången är och förblir svår, men den måste vandras - just för att vi har olika alternativ, olika ideologier, olika företrädare, olika mål för vår politik.

Länk: SvD

Bloggar: Holma, Kent, Mary, Thomas Böhlmark, Peter Andersson

NÄR RÄDDNINGEN ÄR MIN RYSSOFOBI...

Jag har slutat räkna nu, räkna alla de fantastiska mail som jag fått från ack så unga och ack så snygga kvinnor från vårt stora grannland i öster. Det har varit mail där man av någon outgrundlig anledning fått för sig att just jag skulle vara ett bra kap, någon att bli kär i och allt det där. Men som den halv-est jag är så är jag skeptisk mot allt som har med Ryssland att göra, och så också mail som utmanar mig där jag är som svagast - när det gäller kärlek, fysisk kontakt och hopp om lite in- och utlekar...

Den som har läst den här bloggen hyfsat frekvent vet att jag ofta uttrycker mig rakt och öppet om Ryssland, landets ledning och den politik som Sovjetunionens arvtagare har anammat. Bilden av Putin som ledare i Stalins fan-club och med Medvedev som en viljelös marionettdocka är min bild av hur Ryssland utvecklas åt helt fel håll. När Ryssland invaderade den suvernäna nationen Georgien så sköljde mailen från trånande ryska kvinns in i min dator - den ena snyggare än den andra. Jag såg sambanden, jag anade med min välutvecklade förmåga att dessa kvinnor hade ett enda mål - att göka ihjäl den där galna opinionsbildaren i Sverige, han den där ryssofoben till före detta fritidspolitiker.

Av ren omtanke för min egen säkerhet så har jag alltså ignorerat alla dessa dussintals mail. Kalla det paranoia, förföljelsemani eller hybris, men just så har jag tänkt och agerat trots att mitt nedre huvud har tjatat på det övre huvudet att tänka som Jonas Bergström.

För inte kan det ju ha varit så att dessa ryska kvinnor hade som ambition att lura mig på pengar, som den utfattiga, överskuldsatta och lågavlönade vårdslaven jag är och förblir. Någon form av kreditupplysning bör väl även en rysk kvinna med maffian eller säkerhetstjänsten i ryggen ha gjort innan man börjar uppvakta en kärlekskrank och ömhetstörstande man med ambitionen att lura densamma på pengar. Har man överhuvudtaget tittat på några bilder på undertecknad, för att förstå att det knappast skulle vara troligt att ens en desperat ryska skulle falla för 100 kilo ister och förtvinade muskler...?

Allt är så osannolikt att det enda som kan vara sannolikt är just mordkomplotten, där jag skall undanröjas för att jag berättar min bild om Ryssland och landets ledare. Helt plötsligt så känner jag mig som viktig, som en opinionsbildare av rang, som den där som måste tystas - och det känns ju rätt bra att lyckats med något i livet. Då är det ju lättare att leva med att man är en kärlekskrank, ömhetstörstande, patetisk 40+-are som är fattig som en kyrkråtta och som ser ut som Sune Mangs. Då kan man ju faktiskt inbilla sig att man faktiskt är någon, något som någon annan känner sig tvungen att uppmärksamma...

Spasiba! Men Njet, spasiba!

Länkar: SvD, SvD

DET FINNS VIKTIGARE NYHETER! VAKNA!

Hon hade en ovanligt fin frisyr igår iallafall, Mona...

Dra i nödbromsen på tidningsredaktionen! Stoppa orgien i bildspel om det stundande bröllopet! Vakna till, nyktra till och se att det minsann finns andra nyheter som bara måste delges det folk som inbillas vara helt besatta av det kungliga bröllopet...

I skuggan av Storkyrkans siluett så publicerades faktiskt ytterligare en opinionsundersökning denna morgon, en undersökning som visar att den trend som setts hos alla bortsett från det respekterade SCB lever vidare - en trend där landets före detta största parti är just... föredetta. Återigen är Moderaterna störst, återigen dyker sosseriet ner i det mörkaste av de mörka avgrundsdjupen och återigen väljer fler Alliansen än de som väljer grönrött.

Visst är jag glad över såväl de egna, allt annat än moderata, framgångarna. Visst är jag glad över att folk tycks ha sett sosseriets förlisning och att väljarna lämnar det sjunkande skeppet, men...

Vad spelar dessa framgångar för roll om SKOP:s siffror skulle bli verklighet? Vilken glädje har vi Alliansvurmare av en ledning som inte är någon ledning när man räknar bort våra små vänner som ramlat ner under den där hemska 4%-spärren? Hur kan vi få våra Centervänner att må bättre? Hur kan vi se till att våra KD-kompisar återigen kan njuta av livet? Hur...?

Sossarna har ju som mål att sparka ut Centern ur Riksdagen, och på det sättet omöjliggöra en ny valseger för Alliansen. En lika diabolisk som självklar plan om ni frågar mig. Att ge sig på det parti som anses som det svagaste kortet i kortleken är ju naturligt, problemet är ju bara att Centern att ligger för lågt i opinionen för att det skall finnas något manöverutrymme på dagen 3 månader innan valet. Sossarna själva är ju det svaga kortet, sänket, på oppositionssidan, men de har ju än så länge en betryggande marginal ner till 4%-spärren. Med ett tapp om 3 -3.5% i varje opinionsundersökning så kan det väl börja bli varmt på Sveavägen 68 under vintern 2010/2011...

För att vinna valet om exakt tre månader så måste alla fyra Allianspartier må bra, eller iallafall så bra att man klarar av vardagsbestyren och överlever. Det är vi som är stora och starka som måste se till att de små får rätt mediciner, bra och näringsriktig kost och ges stöd att hantera den där buffliga mobbaren i rött. Bara vi kan hjälpa när andra sidan vill stjälpa. Man vinner ett val tillsammans, det såg vi 2006 och det vill se 2010 - vi skall inte förlora ett val tillsammans...

Länkar: SVT, SvD, Expr, Kent, Göran, Krassman, Monte Rosso

DEN 19 JUNI 2010 vs DEN 19 JUNI 1976

Så var det då dags, efter en rekordlång förlovning och ett upparbetat klimax där man kan köpa såväl kaffe, servetter, Frödinge-tårtor och chokladkakor på den lokala ICA-butiken med bröllopstema - i dag får kronprinsessan en äkta make och Sverige får en ny prins. I eftermiddag är det så dags för de två att säga "ja" till varandra och naturligtvis önskar jag de två all lycka i framtiden - Kronprinsessan Victoria och hennes drömprins från Ockelbo, Daniel.

Denna historiska dag, dagen då centrala Stockholm är så rent, vackert och förhoppningsvis säkert som staden alltid borde vara tillbringar jag inte min dag vid kortegevägen eller framför TV:n. Som den rojalist jag är smärtar det mig att jag är på jobbet, en arbetsplats som har HKH Kronprinsessan Victoria som sin beskyddare - Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Jag missar allt på plats, men hoppas kunna få följa spektaklet inifrån Storkyrkan, från Stockholms gator och från huvudstadens havsspegel åtminstone sporadiskt genom någon TV-skärm.

Längs kortegevägen står i princip hela landets armé som det ser ut i dag, på Saltsjön ligger det mesta av rikets sjöstridskrafter och i luften kommer lite drygt 20% av flygvapnet att flyga i formation - och jag som rojalistisk försvarsvän kommer förmodligen få erektion i det ögonblicket HMS Visborg skjuter salut med sitt artilleri. När så 18 JAS-plan sveper in över huvudstaden så kan det nog bli så att den där erektionen dör ut genom en ejakulation - samtidigt som jag konstaterar att det vi kommer att se på TV i form av fartyg, flygplan och soldater i mångt och mycket är det skattebetalarna får för sina 40 miljarder kronor. Ett pyttelitet försvar mäktar med att stå längs kortegevägen, att ligga på Stockholms redd och flyga i formation - men inte så mycket mer...

Jag minns det senaste kungliga bröllopet i Sverige, på dagen för 34 år sedan. Då var det en pytteliten del av Försvarsmaktens samlade styrka som fanns längs kortegevägen, på Stockholms redd och i luften - men samtidigt var hotbilden en annan mot riket. På den tiden hade Sverige ett försvar som kunde kallas för ett försvar, ett anpassningsbart försvar som var för stort, för klumpigt. I dag har våra folkvalda drivit utvecklingen till den andra ytterligheten, där vi har ett försvar som knappt kan kallas för ett försvar, ett försvar som inte kan anpassas efter en försämrad omvärldssituation. Ett försvar som är för litet, för slimmat och smalt. Frågan är varför man i mellanmjökens land, landet lagom, inte kan lägga försvarsförmågan någonstans där mittimellan...?

Just nu skiner solen över huvudstaden, om än med ett oroväckande molntäcke som gör sitt bästa för att stoppa strålarna. Det är en historisk dag, en dag då vi i Sverige får en ny prins och ett kronprinsesspar som skall trygga monarkins framtid genom ett rumlande i sänghalmen. Jag vill önska Kronprinsessan Victoria och den blivande prins Daniel all lycka i detta arbete för Sverige och svenskarna. Få nu för Guds skull ingen prestationsångest, ty då kan Ni sluta som jag gjorde för lite drygt 16 år sedan - på en IVF-mottagning med ett kargt "runkrum". Ni är värda något bättre, trevligare. Njut av den här dagen, den kommande natten och Ert fortsatta liv tillsammans.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, AB1, AB2

Bloggar: Johan Westerholm, Thomas Ardenfors

BLOGGENS SUPERSTJÄRNOR

De är drivna, frispråkiga och vågar provocera. Politikerbloggarna har blivit superstjärnor som pryder debattsidor och får skriva autografer. Men frågan är hur länge personangrepp och andra elakheter lockar läsare?

När Fredrik Reinfeldt talade i Vaxholm förra sommaren var han självklart världsstjärnan, den ständigt omskrivna. Politikerbloggaren Mary var också där. Skrik hördes från fansen. Men det handlade inte om Reinfeldt...

–Det var Mary de skrek efter. Bloggstjärnorna kan inte röra sig på stan utan att folk kommer fram, ber om autografer och att få fota sig med dem, sägs Martin T Karlsson, chef för sociala medier hos moderaterna, ha sagt. Det finns de som kallar bloggarna för ”vår tids superstjärnor, den nya tidens politiska trendsättare”.

Politikbloggarna hamnar inte på tidningarnas omslag som vilken Hollywoodstjärna som helst - eftersom de är rätt så fula. Niki Westerberg kan ha pekat på flera faktorer som gör dem till politik-nördarnas egna kändisar: tillgängligheten dygnet runt, att de själva väljer hur de vill framställas och att de bygger sitt eget varumärke.

Varför ligger då politikbloggarna i topp?

–De är först med att anamma den nya tekniken och hänger på internet, umgås socialt. De följer varandras bloggar och är duktiga på att lyfta fram varandra i bloggvärlden. Marys framgång började med en länk från någon annan. Nu ökar även intresset hos de som bara är ytligt intresserade av politik så det kan bli nästa grej.

Är politikbloggarna bra förebilder?

–Ja, de är driftiga, engagerade som i flera fall driver egna förslag och slår sig fram på egna villkor.

Det är inte bara retorik och dagens nyheter som politikbloggare bloggar om. Vulgobloggarna med Tokmoderaten och Alliansfritt Sverige i spetsen är just nu störst. Personangreppen haglar och inläggen handlar om motståndarnas svagheter, oförskämdheter, uttalanden ryckta ur sitt sammanhang, folkmord, choklad och obesiktigade bilar. Oftast väldigt frispråkigt och kaxigt.

Problemet är att allt går så snabbt vilket får till följd att källkritiken ibland är lika med noll. De senaste veckorna har det stormat kring Alliansfritts blogg för att de hängt ut en kille som folkmördare, med namn och allt. Nu hävdar han att detta inte stämmer, att han alls inte har varit delaktig och nu ska han kanske istället stämma Alliansfritt. Men inte låg Alliansfritts blogg nere.

Kanske är detta en följd av Robinson-syndromet, som innebär att gränserna för vad man får säga om andra personer tänjs till det outhärdliga. Dokusåporna legitimerade mobbning så till den milda grad att knappt någon längre reagerar på personangrepp.

Vulgobloggarna har tagit upp hatattacken som metod och frågan är om de till slut inte skjuter sig själva i foten. Kommentarerna på Alliansfritts är dessutom så skruvade att själva bloggen ter sig som en fridfull sommarmorgon.

Möjligen är hatet anledningen till att humorbloggarna vinner mark. Ta Johan Westerholm som älskar att leka med ord och få till riktigt dåliga skämt. Som när han och ett gäng kompisar åker förbi Getinge och Westerholm utbrister: ”Ska vi sticka dit”. Hans vänner stönar men själv viker han sig dubbelt. Och över tusen läsare per dygn blir också alldeles till sig.

Gammelkändisar och papperstidningar är inte det mest intressanta i politikbloggarnas liv. I själva verket har det varit småsnårigt att få tag i de nya stjärnorna till detta reportage. Det kanske är som i serien Ugly Betty där receptionisten Amanda säger till sin chefredaktör: ”Suzuki, TMZ och nåt som heter New York Times söker dig”.

Mark Klamberg, som har en av de största politikbloggarna, ville överhuvudtaget inte vara med i detta reportage: ”Jag vill inte synas i media”.

Många är de trendanalytiker som har funderat på de politiska bloggarnas framgångar.

–Politikbloggarna är frispråkiga, högljudda och vågar provocera. Men dagens stjärnor håller bara ett par år. Bloggarna är interaktiva och det går att kommentera Marys nya läppstift. Bloggarna törs också säga att de gillar eller ogillar saker på ett tydligare sätt. De mest besökta bloggarna är de som är riktigt elaka.

Hur starka är bloggarna som varumärken?

–Ganska svaga, vilket beror på att bloggarna bara lever ett par år. När Krassman hamnade i Norrtelje Tidning blev varumärket starkare för att han förankrades i allmänvetandet. Det finns inte mycket pengar i bloggvärlden men däremot möjligheten till en bra karriär, säger någon förstå-sig-påare. Nedan följer en helt avsiktlig mix av verkliga och fiktiva svar från några av politikens stjärnbloggare...

Mitt i steget

Namn: Johan Westerholm. Ålder: Viril man... Bor: Roslagen. Bloggar som: Nätrot. Bloggar som länkar in/månad: 70. Citat: Inte mer, men inte heller mindre.

Varför bloggar du? För att jag vill att Centerpartiet skall gå från politisk kraft till en arkeologisk term.

Tjänar du några väljare på att blogga? Oh ja! Massor med väljare blir sossar för att jag bloggar.

Hur är du som bloggare? Seriös, överlägsen och dominant. Ingen kan hantera mig - faktiskt...

Vilka andra bloggar följer du? Alla mina röda vänner, och några tragiska exempel på motståndarsidan.

Kent Persson

Namn: Kent Persson. Ålder: Lillgammal. Bor: Örebro. Bloggar som: Kent Persson. Bloggar som länkar in/månad: 96 Citat: Tar hjälp av Per Schlingmann som säger följande: Du är som bloggare ett föredöme. På att vara aktiv, receptiv och bygga relationer!

Varför bloggar du? För att få fler politiska samtal med väljare och samhällsintresserade. Det är också ett bra sätt att opinionsbilda kring de politiska frågor som jag brinner för.

Tjänar du några väljare på att blogga? Det återstår att se. Jag har fått många nya vänner och får ständigt värdefulla synpunkter och argument som jag tar till mig av.

Hur är du som bloggare? Jag försöker vara aktiv, aktuell och personlig i mitt bloggande. Jag bloggar egentligen bara om politik och försöker knyta ihop politiken från riksplanet till Örebro-politiken.

Vilka bloggar läser du? Jag följer bland annat Mary X Jensen, Tokmoderaten, Peter Andersson, Johan Westerholm, Lotta Olsson, Sagor från livbåten och Thomas Böhlmark för att nämna några.

Alliansfritt Sverige

Namn: Björn Fridén. Ålder: Strax över byxmyndig. Bor: Vasastan. Bloggar som: Alliansfritt Sverige. Bloggar som länkar in/månad: 126 Citat: Vad skall göteborgare i Borås att göra?

Varför bloggar du? För att Fredrik Reinfeldt är usel på att räkna. Från att ha tjatat om 1.500.000 arbetslösa i månader så gick han dagen efter valet ut och berättade att han skulle skapa 300.000 nya jobb. Full sysselsättning?

Tjänar du några väljare på att blogga? Kanske inte så där jättemånga eftersom de som läser politiska bloggar är hyfsat insatta. Men jag ger argument till de som tycker precis som jag, och jag kan kanske få någon borgarjävel att gå till sofflocket.

Hur är du som bloggare: Underfundig och studentikos. Kanske rolig ibland också...

Vilka bloggar läser du? De som gräver bäst, och inte de som bara rapar upp opinionsundersökningar eller DN:s förstsidesnyhet.

Tokmoderaten

Namn: Fredrik Antonsson. Ålder: Fysiskt, medelålders. Mentalt, kiss-å-bajsåldern. Bor: Lilla Alby, Sundbyberg. Bloggar som: Tokmoderaten. Bloggar som länkar in/månad: 58. Citat: Ingen skall behöva ha sex med en melon.

Varför bloggar du? För att föra in seriösa budskap i den annars så oseriösa politiska bloggosfären.

Tjänar du några väljare på att blogga? Förmodligen, men inte nödvändigtvis åt mitt eget lag har jag fått höra vid upprepade tillfällen.

Hur är du som bloggare? Hämningslöst empatisk

Vilka bloggar läser du? Främst motståndarsidans. Att lära känna fienden är A och O för att nå framgång...

Mina moderata karameller

Namn: Mary X Jensen. Ålder: Lite över medelåldern... Bor: Österåker. Bloggar som: Karamelltanten. Bloggar som länkar in/månad: 59. Citat: Jag vill att regeringen ska sitta kvar så det är OK för mig att kallas för regeringsbloggare. Så det så.

Varför bloggar du? För att jag vill använda de sociala medierna för att sprida mitt evangelium och bli bekräftad för den storhet som jag är.

Tjänar du några väljare på att blogga? Naturligtvis! Massor med piratpartister kommer se oss moderater som det naturliga valet när man inser att det är kört i valet - bara för att jag är så bra...

Hur är du som bloggare: Vänlig, snäll, omtänksam och korrekt.

Vilka bloggar läser du helst: Österåkerskaramellen och Moderata Perspektiv.

Peace, Love and Capitalism

Namn: Johan Hedin. Ålder: 41. Bor: Björkhagen, Stockholm. Bloggar som: Peace, Love and Capitalism. Bloggar som länkar in/månad: 39. Citat: "En jämförelse av välståndsutvecklingen mellan ömse sidor om järnridån borde kanske givit någon slags indikation på socialismens och kapitalismens respektive förmåga att utgöra ett långsiktigt ekonomiskt (och ekologiskt) hållbart samhällssystem."

Varför bloggar du? Jag behövde en pysventil för när sinnet svämmar över.

Tjänar du några väljare på att blogga? Jodå. Emellanåt hör folk av sig och berättar att de har för avsikt att rösta på Centern för något jag har skrivit på bloggen. Sedan tror jag att det faktum att vi är ett ganska stort gäng centerbloggar gör att vi med gemensamma insatser kan rätta till missförstånd och räta ut frågetecken om vår politik.

Hur är du som bloggare? Jag försöker använda mycket fakta och länka till källor, bjuda på mig själv och formulera det hela från hjärtat.

Vilka bloggar läser du helst? Johan Ingerö, Merit Wager, Karl Malmqvist, HAX, Mullbergaskolan

Länk: SvD som är själva spermien och ägget till det här inlägget...

KÄRNVÄLJARNA OCH KÄRNKRAFTEN

För det första så anser jag att man borde ställa den regering som beslutade om att stänga ner Barsebäcks fullt fungerande kärnkraftverk inför någon Miljödomstol. Genom ett klubbslag och ett antal knapptryckningar gjorde man Sverige beroende av smutsig, importerad el från andra länder. Regeringen var Persson-ministären, och på den tiden tänkte hela Centerpartiet som de två milt förvirrade tanterna som nu sätter sig på tvären mot en hållbar svensk energipolitik och för en bättre miljö. Centern gjorde upp med regeringen och dess stöttepelare och Barsebäck gick i graven...

Många är de som från motståndarsidan anklagar Centern för att svika sina ideal, att sudda bort konturerna som ett grönt Alliansparti - inget kunde ju vara mer fel. Det är miljövänligt att bygga nya och mer effektiva kärnkraftverk, det är grönt tänkande att se till att behovet av importerad, smutsig kolkraftsel blir en gammal mardröm som vi klarar oss utan. Centerpartiet har utvecklats, och även om man inte kommit så långt som oss Moderater, Folkpartister och även det gamla Linje 3-partiet Kristdemokraterna i sin kärlek så är man med på noterna - bortsett från en gammal skådis som verkar ha spelat sig själv i "Svenska Hjärtan" och en stolla som fått för sig att vårt avfall skall bli kärnvapen.

När Greenpeace denna morgon stod utanför Riksdagen och uppmanade de centerpartistiska ledamöterna att "vägra vara röstboskap" så kunde ju faktiskt vi, en klar majoritet av svenskarna som ser kärnkraften som något bra, ha uppmanat sossarnas diton att vägra vara röstboskap. Känslan av att vara kidnappad av såväl Miljöpartiets som Vänsterpartiets verklighetsfrånvända energipolitik måste kännas som en syl in i den ideologiska ryggraden hos alla de sossar som innerst inne förstår vikten av billig el för vår el-intensiva industri.

Men om våra borgerliga partipiskor ibland bara viner lite lätt och utan att smärta så är det helt annorlunda på sosseriets sida. Där vågar ingen göra sin röst hörd, där dansar alla enligt ledningens pipa - det självständiga tänkandet har flyttat från hjärnan till stolgången. I den här frågan har sossarna sina väljare emot sig och det vet man, men maktgirigheten kostar på...

Det blev en lång dags färd mot natt, och många var de som skulle upp i talarstolen och göra sin röst hörd. En av de bästa var Folkpartiets egen kärnkrafts-agent, Carl B Hamilton som höll Alliansfanan högt när han krasst konstaterade dagens sanning att det är sossar och inte centerpartister som är mest ur fas med sina väljare i den här frågan.

Kärnkraften kan bli, och får gärna bli en valfråga om ni frågar mig. Vi har folket i ryggen och till skillnad från den där folkomröstningen för 30 år sedan behandlar vi nu frågan när folk kan tänka klart och inte när alla var vettskrämda efter ett haveri och en film om en härdsmälta. Året var 1980 och jag var 12 år då, när Harrisburg var namnet på allas läppar och Kinasyndromet skrämde slag på alla som gick på bio. Även jag var emot, även jag bar en gul knapp med en röd sol med texten "Atomkraft nej tack" - jag ett barn, jag var ännu dummare då än vad jag är nu och jag var rädd. Centerpartiet har också blivit något mindre rädd, lite smartare...

Trots Tjernobyl, trots Harrisburg så har jag blivit en vän av kärnkraften. Behovet av energi finns ju oavsett vad Miljömupparna försöker tuta i oss, och vi behöver snart ersätta våra åldrande kärnkraftsverk med något nytt. Vad finns det som kan täcka behoven, Thomas Eneroth? Vad kan ni sossar trolla fram som inte Alliansen redan jobbat fram - bortsett från importerad, smutsig el och floskler som får kärn-sossen att tappa hakan. Jag är stolt över att Alliansen denna dag fick igenom en energipolitik för verkligheten - inte baserad på önskedrömmar och makthunger som motståndarsidan. Kärnkraften är och förblir Energi för Sverige.

Avslutningsvis, ett fyrfaldigt leve för kärnkraften - leve den! Hurra! Hurra!! Hurra!!! Hurra!!!!

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr

Bloggar: Caroline Szyber, Ekonomisten, Peter Högberg, Peter Andersson, Mark Klamberg, Per Ankersjö

TOKOMETERN DEN 17 JUNI, 2010

Först av allt vill jag be om ursäkt för att det dröjt så plågsamt länge för den nya Tokometer-rankingen att bli färdigställd, men skulden är faktiskt inte min. Det började med att det buggades på Politometern, och ungefär samtidigt så verkade Knuff-listan att bete sig konstigt. När två av tre parametrar är åt fanders, när bloggar saknas och statistiken ljuger så är det lika gott att vänta in den tiden då allt verkar fungera som sig bör - och den tiden var sent igår kväll...

Ett långt uppehåll innebär dessutom lite större förändringar på listan. Några trotjänare vinkade farväl och försvann ut i tomheten, som till exempel min vän Seved Monke, Claes Krantz och Erik Laakso. Tre ut betyder tre in, så varsågoda att ta del av den ranking som säger allt om hur bloggare från riksdagspartierna mäter sig med varandra.

1 (1) Alliansfritt Sverige, s. (2-8-1=11)

2 (2) Peter Andersson, s. (4-7-3=14)
3 (3) Kent Persson, m. (3-14-4=21)
4 (4) Kulturbloggen, s. (12-6-12=30)
5 (6) Johan Westerholm, s. (14-13-7=34)*
6 (5) Marys Moderata Karameller, m. (11-9-14=34)
7 (10) Mark Klamberg, fp. (10-20-5=35)
8 (7) Per Ankersjö, c. (7-24-15=46)
9 (9) Röda Berget, s. (15-27-9=51)
10 (11) Peter Högberg, s. (18-26-10=54)*
11 (8) Magnus Andersson, c. (13-19-22=54)
12 (14) Kristian Krassman, s. (20-29-13=62)
13 (12) S-buzz, s. (24-23-19=66)
14 (13) Jinge, v. (39-3-28=70)
15 (16) HBT-sossen, s. (23-28-23=78)
16 (15) Tokmoderaten, m. (22-41-16=79)
17 (20) Peace, Love and Capitalism, c. (37-39-32=108)

18 (ny) Amanda Brihed, fp. (31-62-20=113)*
19 (ny) Storstad, s. (29-54-30=113)

20 (ny) Per Altenberg, fp. (35-66-24=125)

Det var ju som sagt lite förändringar både här och där, tre tillar ut och tre trillar in. Starka klättrare är annars Mark Klamberg, Kristian Krassman "In your face" samt Johan Hedins "Peace, Love and Capitalism". De tre frånfällena orsakades enbart av att man föll ut på Aftonbladets bloggportal - där jag använder topplistan över Politik- och samhällsbloggar.

Målsättningen är att presentera en ny lista om två veckor, det vill säga den första juli. Tills dess, håll ångan uppe kära kollegor!

TRENDBROTT OCH MEDVIND

Medan det eviga flödet av rörliga bilder, ett plågsamt missljud från tusen och åter tusen vuvuzelas strömmar ut från TV-skärmen hemma med Sydafrika som avsändare så spelas det trots allt viktigare matcher här hemma - regeringssidan mot oppositionen.

Det brukar av hävd vara en match där det grönröda laget firar triumfer, ledda av kvasiproffset och mångsysslaren Thomas Bodström - och jag vet faktiskt inte om just denna överkvalificerade spelare var med i år. Bodström har nämligen tillbringat några sköna dagar på Fort Boyard för att lägga ytterligare en merit till den redan överfulla CV:n. Skulle det vara så att herr Bodström fortfarande är frånvarande från sitt kall som riksdagsman för att spela in lekprogram för reklam-TV så förklarar det till en del varför en trend denna eftermiddag bröts på Kaknäs bollplan.

Alliansens bolltrollare vann valårets match mot grönrödingarna med hela 4-1, utklassningssiffror som vi knappast kommer att få glädjen att se i en betydligt mer spännande drabbning den 19 september. Med tanke på hur det grönröda laget brukar prestera på fotbollsplanen och Alliansens lag presterade idag så kanske det finns möjligheter att anamma Ohly-avdraget för de begåvade riksdagsmännen. Ohly-avdraget är ett skatteavdrag enbart riktat till de som är duktiga på sånt som Ohly tycker är viktigast att belöna - fotboll!

"– Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid. Då anser jag att Sverige i likhet med Danmark och Norge ska sänka skatterna för dessa fotbollsspelare" berättar Ohly utan att skämmas.

Så Lars Lindblad och Göran Pettersson, två moderata boll-atleter, kanske inte skall sörja alltför mycket om matchen i september går emot oss ty Ohly har ju lovat att arbeta för att fotbollsspelare och bara fotbollspelare ska få sänkt skatt. Företagsledare, entreprenörer, byggnadsarbetare, lärare, poliser, sjuksköterskor, butiksbiträden, brandmän - alla de där som håller på med sånt Ohly inte tycker är kul får däremot höjd skatt. När Jobbskatteavdraget skall begravas så kommer Ohlys med Fotbollsspelaravdraget. Så grattis till alla er som har tillräckligt bra bollsinne...

SOMMARENS SISTA SUCK...

Det här var dagen då jag hade tänkt att sitta på åhörarläktaren i Riksdagshuset för att live-blogga, men det var även dagen efter att jag blev varse om att inga laptops var tillåtna på just den där läktaren. Vad var då viktigast? Att på plats få uppleva det viktigaste politiska spektaklet i plenisalen innan vi går in i valrörelse eller att liveblogga om händelseförloppet...? Det blev det sistnämnda, men ni ser ju själva med vilken fördröjning det här inlägget publiceras - inte mycket till "live" här inte.

Kunskapskanalen sattes på, dövtolkar som löste av varandra i parti och minut och en miniflaska Tropicana tillsammans med en nybakad Tosca-snäcka från Pressbyrån - det var var allt som behövdes för att förgylla en morgon framför monopol-TV:n. När så statsminister Reinfeldt äntrade scenen så gjorde han det som den statsman han utvecklats till - på gott och ont. Han ägde talarstolen, han talade till folket, väljarna, på ett sätt som förklarar varför han enligt Synovate och DN vann femkampen mot Mona Sahlin med 5-0. Rösten, kroppshållningen, talet, retoriken - allt stämmer och det blev ju helt plötsligt inte så svårt att tro att det faktiskt var allvar när han kläckte ur sig "Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär"...

Men ack så skön den där soffan var, så fruktansvärt skön och sömninbjudande och den sista minnesbilden jag hade var var ett replikskifte mellan Mona Sahlin och Maud Olofsson. Där somnade även mina ambitioner om att liveblogga - om att hyfsat nära inpå olika odödliga citat filosofera omkring dessa. Jag sov gott, i bakgrunden uppfattade mina öron olika partiledares röster och drömmarna formades därefter - det var politiska drömmar, det var drömmar som redan är på väg att försvinna in i glömskan.

Jag vaknade till Göran Hägglund, som stod i talarstolen och pratade om oppositionens ledare på ett sätt som fick mig att undra ifall jag fortfarande drömde eller om det var så att han snott min retorik? Lasse Ohly bar en hammare och skära i Hägglunds värld, men det som kunde ha blivit lite småkul blev bara löjligt och tramsigt. Återigen in i sömnens värld och när jag vaknar nästa gång är det någon totalt okänd riksdagman som står där och maler på...

Den sövande debatten visade iallafall att det endast är två av partiledarna som mår riktigt bra i dessa dagar, det är "vår" Reinfeldt och det är "er" Wetterstrand. Både Maud Olofsson och Mona Sahlin upplever jag som pressade av situationen där den ena leder ett parti som balanserar på slak lina medan den andra faller fritt men från en avsevärt högre nivå. Återigen så slog empatin till denna morgon, när DN på löpet återigen sågade Mona Sahlins ledarskap vid fotknölarna. Med en rubrik som förstärker alla negativa bilder, "Reinfeldt bättre än Sahlin - i allt" fick Mona ta sig an partiledardebatten.

Sossen Krassman tycker att jag är den värsta "Mona-hataren" som finns, men jag är ju bara gammelmedias apostel. Alla deras negativa budskap återupprepas av mig och sanningen är den att jag minsann inte har något emot Mona Sahlin som person - bara som statsministerkandidat och politisk motståndare. Mona är säkert en trevlig, sympatisk och charmerande person men det är ju liksom inte just de tre karaktärsdragen som får en att framstå som den där ledaren alla vi omfamna.

Sommaren står för dörren, några veckor till Almedalen och sedan förväntar jag mig en valrörelse som det här landet aldrig har varit med om tidigare. Det kommer att bli spännande, det kommer att bli vidrigt, det kommer att bli roligt och sent på kvällen den 19 september vet vi ifall alla timmar på gator och torg, i valstugor och hemma hos folk, på nätet och bloggen har betalat sig. Det är ni skisserna för sommarens valkampanjer skall bli tilltalande målningar som folket vill titta på och ha i sin ägo.

Just "Skisser för sommaren" är en av Kents nya låtar och texten säger faktiskt en hel del om den sommar som kommer. Den sista sucken i Riksdagshuset kommer att följas av något helt annat ute i föregångslandets verklighet...

"Hur känner du nu?
Känner du någonting?
Hur känner du nu?
Jag väntade mig ingenting

Och hundratusen ögon stirrar på oss, ingen ser
Och hundratusen röster skriker efter något mer...

Hur tänker du nu?
Jag väntar mig en värld
Hur tänker du nu?
Hallå, är det nån där?

Miljoner ord förvinner ner i förrgårs svarta hål
som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på"

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

Bloggar: Kent, Martin Moberg, Magnus Andersson, Johan Westerholm, Mary, Edvin, Seved