Första gången jag fick tag på ett exemplar av den amerikanska utgåvan av tidningen Playboy så fastnade jag direkt. Intervjuerna, artiklarna, kåserierna - allt var skrivet på en engelska som utvecklade mina kunskaper i det språk som jag hade placerat i malpåse sedan språkresan i Felixstowe fem år tidigare. Tidningen Playboy blev ett gift, men det berodde absolut inte på Gwendolyn Hajek eller någon av hennes ack så vackra uppföljare på mittuppslaget.
Sedan den dagen för snart 24 år sedan så har Playboy alltid funnits bredvid sängen för att kunna stilla min kunskapstörst och för att lyfta min begåvning i det engelska språket. Men så kom det en dag för bara någon vecka sedan, när nätroten Johan Westerholm gav mig en något annorlunda tidskrift att belamra mitt nattduksbord med. Samma dag som B1 och B2, bananerna i pyjamas äntrade sossarnas scen i Tantolunden och följdes av olika personer som var betydligt mer oseriösa i sin framtoning kunde jag bläddra i fiendens egen handbok om hur man använder bloggen som vapen i det politiska krigandet.
Sedan dess har Playboy hamnat i en låda, sedan dess läser jag "Netroots - en progressiv bloggrörelse som sätter agendan". Allt sedan dess tittar jag på två upphetsande män på sidorna 34-35 istället för en naken gudinna i ett utvecklingsbart format, sedan dess är det Aurora Gullbergs ögon som jag drunknar i istället för i dekolletaget hos en hejarklacksbrutta som glömt bh:n någonstans.
Det är inte mycket som fungerar för socialdemokratin som rörelse och valapparat just nu. I opinionsundersökning efter opinionsundersökning sjunker man ännu lite mer för varje gång man frågar väljarna. Men om det går dåligt i TV-debatter, med politiska utspel om butlers i tunnelbanan och det sedvanliga gnällandet så finns det iallafall en del av rörelsen som man kan titta på med en viss beundran i blicken - och det är NetRoots.
Bloggnätverket har 600+ enrollerade valarbetare som i de flesta fall är totalt okända för de allra flesta av de fåtaliga som läser politiska bloggar. Men det det finns en topp, en samordnad, välsmord och effektiv propaganda-apparat där de mest framträdande röda bloggarna spelar sin roll efter regissörens direktiv. Regissören sitter på Sveavägen 68 och heter Johan Ulvenlöv, även känd som Överste Nätrot. På hans högra sida sitter sedan hans trogne medarbetare Björn Fridén, därifrån igenkommande till att döma levande och döda genom sitt bloggande på Alliansfritt Sverige.
NetRoots gör sitt jobb och man gör det bra, i sann kollektivistisk anda. Man gör det så bra, tycker man själva och till viss del även jag, att man får för sig att skriva en bok om hur de arbetar och har arbetat. Alla toppbloggare har fått sin beskärda del för att där dela med sig av sina kunskaper, tillsammans med en kamrat eller ensamma. De olika kapitlen känns därför ojämna, där några är informativa och bra, andra mest bra och några få bara utfyllnad. Eftersom jag har fått några goda vänner på fiendesidan så kniper jag om vilka som är utfyllnad eller bara bra. Det finns en röd tråd trots allt, som löper igenom varje kapitel i den 127 sidor tjocka boken, och den tråden är hybris. Visst är man bra, visst har man lyckats sätta agendan i diskussionsflödet i media några gånger men med den kraftsamling man gör och de resurser som faktiskt Mona Sahlin och Ibrahim Baylan ger sina topp-bloggare borde ge ett större resultat...
Alliansfritt lyckades jaga iväg två retorikexperter från TV4 och Svenskan bara för att dessa två kvinnor var folkpartister. Johan Westerholm och flera andra målade upp sina tavlor där Carl Bildt skulle kletas ner med röd fingerfärg för sin påstådda delaktighet i ett folkmord i Sudan. Alla nätrötter, stora som små, jagade skiten ur regeringen i frågan om den reformerade sjukförsäkringen. Det är vid dessa tre tillfällen då Nätrötterna har ägt den arenan som kallas sociala medier, det är då man visar sin råstyrka.
Boken då? Har man någon glädje av att ha den i sin ägo? Jomenvisst. För att vinna ett krig är det av yttersta vikt att veta hur fienden tänker och fungerar, och även om inte hela sanningen kommer fram i boken så är den tillräckligt öppen för att man skall få ett humm. Är man inte det minsta intresserad av bloggande på den politiska arenan så behöver man inte ens titta på omslaget, men är man en av de utvalda som hittat sin livsuppgift så rekommenderas boken varmt - trots all hybris.
Johan Ulvenlöv beskriver uppkomsten, historien, när, var och hur NetRoots blev en egen kraft i opinionsbildandet. Ulvenlövs första kapitel sätter tonen, han gör det bra och lättförståeligt. Därefter kommer Rosmari Södergren med ännu en historieskildring och lite om sin egen blogg för att följas upp av herrarna Peter Andersson och Johan Westerholm som tar sig an den grannlaga uppgiften att berätta om varför sossebloggarna nuförtiden är en utmanare till gammelmedias ledarredaktioner. Så fortsätter det, var och en av de röda toppbloggarna berättar sin historia och lite mer. För en som inte är besatt så blir det lite tjatigt efter ett tag, men för mig är det bara att ta fram pennan och skriva ner stödorden...
Björn Fridéns och Anders Utbults kapitel om deras blogg Alliansfritt Sverige tillhör definitivt de mest läsvärda kapitlen, där slutsatserna ligger i linje med min egen inställning. De skriver "Att utnämna sig till guru över bloggosfären vore som att säga att man är kejsare över en brand. Ingen vet hur det här kommer att sluta. Det är inte sociala medier. Det är darwinistiska medier" och jag nickar instämmande.
Det känns rätt kul att läsa en bok där några av de bloggare, bloggare jag lärt mig uppskatta och gilla trots att jag vill kräkas på den ideologi de går omkring och bär på, faktiskt formulerar sina tankar i bokform. Men jag är ju som jag är, och det är ju tack och lov så att det är rätt många fler här i världen som absolut inte är som jag. Alla dessa många fler lär inte fascineras lika mycket av boken om NetRoots, de flesta kommer nog aldrig ens bli medvetna om den. Men i vårt lilla forum så fyller den en viktig funktion som en berättelse om den samtid vi lever i idag och hur vi förhåller oss till det som är en kombination av en hobby, av en vilja att skapa opinion, av en ambition att göra skillnad och i förlängningen även göra ett historiskt avtryck.
NetRoots gör avtryck, de skapar opinion och har förmågan att göra skillnad. NetRoots kommer för all framtid vara de som satte ribban för politiskt bloggande och de som alla andra var tvungna att förhålla sig till. Det var ett kollektiv som ägde en arena, men som förmodligen ändå inte hade kraften att rädda ett kraftlöst parti. Arenan var den politiska bloggosfären, en arena där ingen vet hur det här kommer att sluta. NetRoots har med sitt existerande och sin bok iallafall lyckats visa att det finns sätt för att använda bloggandet som ett av många olika vapenssystem för att vinna ett krig.
Efter att ha läst boken så känner jag mig som en mujahedin i Afghanistan månaden efter att den Röda armén vält in i landet som aldrig får fred. Den röda armén må vara mer samspelt, mer disciplinerad och bättre ledd - men jag skall jävlas mot övermakten nu och för alltid. Det spelar liksom ingen roll att Peter Högberg är ett gediget bollplank, att Westerholm och jag är som ett par som levt tillsammans alldeles för länge eller att Alexandra Einerstam och jag har lärt oss att uppskatta varandra till slut.
Den här recensionen, eller vad man nu skall kalla texten ovan för, publiceras först på Peter Högbergs blogg. Det var ett löfte jag gav, att så skulle bli fallet. Här och nu läser du samma text hos mig, och visst känns det bättre här hos mig?
Sedan den dagen för snart 24 år sedan så har Playboy alltid funnits bredvid sängen för att kunna stilla min kunskapstörst och för att lyfta min begåvning i det engelska språket. Men så kom det en dag för bara någon vecka sedan, när nätroten Johan Westerholm gav mig en något annorlunda tidskrift att belamra mitt nattduksbord med. Samma dag som B1 och B2, bananerna i pyjamas äntrade sossarnas scen i Tantolunden och följdes av olika personer som var betydligt mer oseriösa i sin framtoning kunde jag bläddra i fiendens egen handbok om hur man använder bloggen som vapen i det politiska krigandet.
Sedan dess har Playboy hamnat i en låda, sedan dess läser jag "Netroots - en progressiv bloggrörelse som sätter agendan". Allt sedan dess tittar jag på två upphetsande män på sidorna 34-35 istället för en naken gudinna i ett utvecklingsbart format, sedan dess är det Aurora Gullbergs ögon som jag drunknar i istället för i dekolletaget hos en hejarklacksbrutta som glömt bh:n någonstans.
Det är inte mycket som fungerar för socialdemokratin som rörelse och valapparat just nu. I opinionsundersökning efter opinionsundersökning sjunker man ännu lite mer för varje gång man frågar väljarna. Men om det går dåligt i TV-debatter, med politiska utspel om butlers i tunnelbanan och det sedvanliga gnällandet så finns det iallafall en del av rörelsen som man kan titta på med en viss beundran i blicken - och det är NetRoots.
Bloggnätverket har 600+ enrollerade valarbetare som i de flesta fall är totalt okända för de allra flesta av de fåtaliga som läser politiska bloggar. Men det det finns en topp, en samordnad, välsmord och effektiv propaganda-apparat där de mest framträdande röda bloggarna spelar sin roll efter regissörens direktiv. Regissören sitter på Sveavägen 68 och heter Johan Ulvenlöv, även känd som Överste Nätrot. På hans högra sida sitter sedan hans trogne medarbetare Björn Fridén, därifrån igenkommande till att döma levande och döda genom sitt bloggande på Alliansfritt Sverige.
NetRoots gör sitt jobb och man gör det bra, i sann kollektivistisk anda. Man gör det så bra, tycker man själva och till viss del även jag, att man får för sig att skriva en bok om hur de arbetar och har arbetat. Alla toppbloggare har fått sin beskärda del för att där dela med sig av sina kunskaper, tillsammans med en kamrat eller ensamma. De olika kapitlen känns därför ojämna, där några är informativa och bra, andra mest bra och några få bara utfyllnad. Eftersom jag har fått några goda vänner på fiendesidan så kniper jag om vilka som är utfyllnad eller bara bra. Det finns en röd tråd trots allt, som löper igenom varje kapitel i den 127 sidor tjocka boken, och den tråden är hybris. Visst är man bra, visst har man lyckats sätta agendan i diskussionsflödet i media några gånger men med den kraftsamling man gör och de resurser som faktiskt Mona Sahlin och Ibrahim Baylan ger sina topp-bloggare borde ge ett större resultat...
Alliansfritt lyckades jaga iväg två retorikexperter från TV4 och Svenskan bara för att dessa två kvinnor var folkpartister. Johan Westerholm och flera andra målade upp sina tavlor där Carl Bildt skulle kletas ner med röd fingerfärg för sin påstådda delaktighet i ett folkmord i Sudan. Alla nätrötter, stora som små, jagade skiten ur regeringen i frågan om den reformerade sjukförsäkringen. Det är vid dessa tre tillfällen då Nätrötterna har ägt den arenan som kallas sociala medier, det är då man visar sin råstyrka.
Boken då? Har man någon glädje av att ha den i sin ägo? Jomenvisst. För att vinna ett krig är det av yttersta vikt att veta hur fienden tänker och fungerar, och även om inte hela sanningen kommer fram i boken så är den tillräckligt öppen för att man skall få ett humm. Är man inte det minsta intresserad av bloggande på den politiska arenan så behöver man inte ens titta på omslaget, men är man en av de utvalda som hittat sin livsuppgift så rekommenderas boken varmt - trots all hybris.
Johan Ulvenlöv beskriver uppkomsten, historien, när, var och hur NetRoots blev en egen kraft i opinionsbildandet. Ulvenlövs första kapitel sätter tonen, han gör det bra och lättförståeligt. Därefter kommer Rosmari Södergren med ännu en historieskildring och lite om sin egen blogg för att följas upp av herrarna Peter Andersson och Johan Westerholm som tar sig an den grannlaga uppgiften att berätta om varför sossebloggarna nuförtiden är en utmanare till gammelmedias ledarredaktioner. Så fortsätter det, var och en av de röda toppbloggarna berättar sin historia och lite mer. För en som inte är besatt så blir det lite tjatigt efter ett tag, men för mig är det bara att ta fram pennan och skriva ner stödorden...
Björn Fridéns och Anders Utbults kapitel om deras blogg Alliansfritt Sverige tillhör definitivt de mest läsvärda kapitlen, där slutsatserna ligger i linje med min egen inställning. De skriver "Att utnämna sig till guru över bloggosfären vore som att säga att man är kejsare över en brand. Ingen vet hur det här kommer att sluta. Det är inte sociala medier. Det är darwinistiska medier" och jag nickar instämmande.
Det känns rätt kul att läsa en bok där några av de bloggare, bloggare jag lärt mig uppskatta och gilla trots att jag vill kräkas på den ideologi de går omkring och bär på, faktiskt formulerar sina tankar i bokform. Men jag är ju som jag är, och det är ju tack och lov så att det är rätt många fler här i världen som absolut inte är som jag. Alla dessa många fler lär inte fascineras lika mycket av boken om NetRoots, de flesta kommer nog aldrig ens bli medvetna om den. Men i vårt lilla forum så fyller den en viktig funktion som en berättelse om den samtid vi lever i idag och hur vi förhåller oss till det som är en kombination av en hobby, av en vilja att skapa opinion, av en ambition att göra skillnad och i förlängningen även göra ett historiskt avtryck.
NetRoots gör avtryck, de skapar opinion och har förmågan att göra skillnad. NetRoots kommer för all framtid vara de som satte ribban för politiskt bloggande och de som alla andra var tvungna att förhålla sig till. Det var ett kollektiv som ägde en arena, men som förmodligen ändå inte hade kraften att rädda ett kraftlöst parti. Arenan var den politiska bloggosfären, en arena där ingen vet hur det här kommer att sluta. NetRoots har med sitt existerande och sin bok iallafall lyckats visa att det finns sätt för att använda bloggandet som ett av många olika vapenssystem för att vinna ett krig.
Efter att ha läst boken så känner jag mig som en mujahedin i Afghanistan månaden efter att den Röda armén vält in i landet som aldrig får fred. Den röda armén må vara mer samspelt, mer disciplinerad och bättre ledd - men jag skall jävlas mot övermakten nu och för alltid. Det spelar liksom ingen roll att Peter Högberg är ett gediget bollplank, att Westerholm och jag är som ett par som levt tillsammans alldeles för länge eller att Alexandra Einerstam och jag har lärt oss att uppskatta varandra till slut.
Den här recensionen, eller vad man nu skall kalla texten ovan för, publiceras först på Peter Högbergs blogg. Det var ett löfte jag gav, att så skulle bli fallet. Här och nu läser du samma text hos mig, och visst känns det bättre här hos mig?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar