Jag vet inte om jag är färgad efter alla dessa år då det parti vars partiprogram jag bekänner mig till har tvingats leva i oppositionsrollen, men ordet opposition har fram till de senaste åren varit ett vackert ord för mig. Det spelar ju ingen roll om det har varit oppositionen mot Ayatollohrna i Iran eller överste von Stauffenberg med sin smällande portfölj i Hitlers "Varglya" så har oppositionen mot makten alltid varit av en ädel sort.
Det ligger ju liksom i oppositionens roll att utmana makten, lyfta fram problem och hitta nya vägar framåt - som den ständigt pågående gröna revolutionen i Iran eller försöket att ända Hitler-tyranniet i det Tredje Riket. Men så kom valsegern för Alliansen på kvällen den 19 september för snart fyra år sedan och sedan dess lämnar ordet opposition en icke angenäm bismak i käften på mig när jag har tagit just ordet opposition i min mun. Frågan är om inte den svenska oppositionen under ledning av ett bittert, förödmjukat och sårat socialdemokratiskt parti faktiskt är den sämsta opposition som världen har skådat...?
Just den där natten då socialdemokraterna fick gå från regerande till opposition så skapades ett parti så plågat av bitterhet och missunsamhet. Vi fick se ett parti som inte kunde förstå att demokratin fungerade på så vis att väljarna valde bort trötta, självgoda och viljelösa politiker som tappat allt vad visioner var. Väljarna hade gjort fel, väljarna var dumma i huvudet och närmast galna när de till slut sade ifrån.
Någon självkritik fanns ju egentligen inte, pliktskyldigt skapade man några arbetsgrupper som skulle ta fram en ny politik men det blev samma gamla misch-masch av det som skulle vara nytt. Det enda nya i den nya socialdemokratin var tvångsäktenskapet med Vänsterpartiet och den något mer kärleksfulla vigseln med Miljöpartiet...
Från dag 1 i sin roll som opposition har sosseriet gnällt, gråtit och plågat svenskarna med klagosånger som får Klagomuren i Jerusalem att framstå som en plats där glädjen och skrattandet står som spön i backen. Ingen normal svensk kan väl längre se Thomas Östros dyka upp i etern eller på bild utan att undra över vilka gnäll-haranger som den flintskallige terriern skall häva ur sig den här gången. Samma sak med alla sossar som dyker fram här och där, gnäll, gnäll och ännu mera gnäll...
För att kunna gnälla på allt som Alliansen gör eller har gjort och alla som har med Alliansen att göra så har man skapat sig en parallell värld där ingen finanskris någonsin har inträffat och där omvärlden minsann inte tittar på föregångslandet Sverige med beundran i blicken. Nej, i Ibrahim Baylans och Mona Sahlins Sverige så sitter folket i stupstockar och arbetslösheten började skena enbart för att regeringen sänkte skatterna för vanligt folk. Att sedan den egna politiken bara syftar till att vända tillbaka bladen i almanackan till september 2006 för att därifrån fortsätta med förvaltandet av det man ser som Möjligheternas land är det enda som står skrivet i sten.
Det ligger ju liksom i oppositionens roll att utmana makten, lyfta fram problem och hitta nya vägar framåt - som den ständigt pågående gröna revolutionen i Iran eller försöket att ända Hitler-tyranniet i det Tredje Riket. Men så kom valsegern för Alliansen på kvällen den 19 september för snart fyra år sedan och sedan dess lämnar ordet opposition en icke angenäm bismak i käften på mig när jag har tagit just ordet opposition i min mun. Frågan är om inte den svenska oppositionen under ledning av ett bittert, förödmjukat och sårat socialdemokratiskt parti faktiskt är den sämsta opposition som världen har skådat...?
Just den där natten då socialdemokraterna fick gå från regerande till opposition så skapades ett parti så plågat av bitterhet och missunsamhet. Vi fick se ett parti som inte kunde förstå att demokratin fungerade på så vis att väljarna valde bort trötta, självgoda och viljelösa politiker som tappat allt vad visioner var. Väljarna hade gjort fel, väljarna var dumma i huvudet och närmast galna när de till slut sade ifrån.
Någon självkritik fanns ju egentligen inte, pliktskyldigt skapade man några arbetsgrupper som skulle ta fram en ny politik men det blev samma gamla misch-masch av det som skulle vara nytt. Det enda nya i den nya socialdemokratin var tvångsäktenskapet med Vänsterpartiet och den något mer kärleksfulla vigseln med Miljöpartiet...
Från dag 1 i sin roll som opposition har sosseriet gnällt, gråtit och plågat svenskarna med klagosånger som får Klagomuren i Jerusalem att framstå som en plats där glädjen och skrattandet står som spön i backen. Ingen normal svensk kan väl längre se Thomas Östros dyka upp i etern eller på bild utan att undra över vilka gnäll-haranger som den flintskallige terriern skall häva ur sig den här gången. Samma sak med alla sossar som dyker fram här och där, gnäll, gnäll och ännu mera gnäll...
För att kunna gnälla på allt som Alliansen gör eller har gjort och alla som har med Alliansen att göra så har man skapat sig en parallell värld där ingen finanskris någonsin har inträffat och där omvärlden minsann inte tittar på föregångslandet Sverige med beundran i blicken. Nej, i Ibrahim Baylans och Mona Sahlins Sverige så sitter folket i stupstockar och arbetslösheten började skena enbart för att regeringen sänkte skatterna för vanligt folk. Att sedan den egna politiken bara syftar till att vända tillbaka bladen i almanackan till september 2006 för att därifrån fortsätta med förvaltandet av det man ser som Möjligheternas land är det enda som står skrivet i sten.
En bra opposition måste visa att man lever i samma verklighet som verklighetens folk, man måste se lösningar på verkliga problem och inte fiktiva. En bra opposition skall kunna se varför samhället ser ut som den gör och vad man måste göra för att komma tillrätta med det som inte fungerar som det skall. En bra regering är faktiskt i en ständig opposition mot sig själva, genom att jaga sig själva med blåslampa. När man har en opposition som ibland säger sig ha uppfattat att finanskrisen har varit den värsta i Europas moderna historia och sedan vägra att förstå varför arbetslösheten har ökat i exportland så blir det svårt att ta debatten, men nu måste det debatteras om vilken verklighet vi lever i idag och vilken verklighet vi vill leva i imorgon...
Bloggar: Mikael Andersson, Thomas Böhlmark
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar