Ja, jag är partisk -rent av extremt partiskt. Därför är det väl inte speciellt överraskande att jag borde tycka att finansminister Anders Borg, i förarsätet för Alliansens gäng i TV-huset i Umeå, under gårdagskvällen skulle kört över, backat tillbaka, kört över igen, backat tillbaka en gång till för att sedan slira iväg en sista gång över politikens mest rabiata gnällspik, sossarnas finansministerkandidat Thomas Östros och hans kvinnliga bisittare. Så skulle det kunna ha varit, att det inför ögonen på en chockad Linda Nilarve och en traumatiserad Sverker Olofsson kördes över på ett sätt som borde vara straffbart, och det skulle ha varit Anders Borg som körde så det rykte medan de andra i Alliansens gäng satt och gnuggade händerna. Men så kom den där första missen... Borg missade kilopriset på Prästost rätt grovt men så äter han ju sällan ost sägs det.
Ja, jag är partisk men till och med en opartisk person borde se det jag såg och hörde. Det kommer alltid att finnas cykloper på motståndarsidan som kommer ge uttryck för att de tycker att den rabiata gnällspiken vann, men så fungerar ju politikens tjuv- och rackarspel. Det är ju väldigt viktigt hur media och i medias naturliga förlängning uppfattar de politiska alternativen. Ett parti eller ett block som går bra i opinionsundersökningarna får vind i seglen och bättre självförtroende i spurten. En ledare som får usla siffror i förtroendemätning efter förtroendemätning kommer inte att kunna lyfta sitt parti, snarare sänka detsamma. Även om bilden av vilket parti det går bäst för skiljer sig från undersökning till undersökning så är det lite lättare att se vilka ledare som går bra hos väljarna och vilka som går dåligt. Att Miljömupparna är ikapp sossarna i Hufvudstaden är väl ett omen så gott som något...
Debatten var... norrländsk? Till en början långsam, sävlig men ändå tydlig för att visa på de olika alternativen. Östros malde på som en sektledare på Haldol, talade runt och ansträngde sig för att inte vara terrier. Ulla Andersson skrek mest hela tiden medan Waltersson hånlog och gapade om vartannat medan hon såg ut som Yvonne Ruwaidas spegelbild. Alliansgubbarna var lugna och strukturerade, förde ut budskapen. Men trots Ulla Anderssons närvaro så var som vanligt Sverker Olofsson den största gaphalsen.
Just diskussionen om vind i seglen genom övertag i förtroendemätningar och opinionsundersökningar lyfts nu fram av media, och jag känner av medvinden. Våra motståndare är på väg in i en desperation som speglar det ena galna förslaget efter det andra. Handlar det inte om butlers i tunnelbanan eller stinkande tvättsäckar på bussen så handlar det om att låta clowner skrämma upp våra gamlingar som bor på äldreboenden. Med såna förslag vill de grönröda vinna valet, medan man inte kan enas om en politik om rättsväsendet.
Desperationen sken även igenom när Östros, Andersson och Waltersson klev in i våra TV-apparater denna kväll, men med desperation vinner man oftast inga sympatier och det gjorde inte Östros trio ikväll. Östros själv må vara erfaren, Östros må vara en politisk terrier men igår kväll precis som alltid så spelar hans lag i en lägre division än Anders Borgs kvartett. Anders Borg börjar utvecklas mot en synonym till ordet "trygg", Anders Borg är en finansminister som folk tror på. Någon eller några tror väl fortfarande på Östros förmåga också, men inte blev de fler ikväll om man inte gillar en man som pratar som en sektledare som går på Haldol...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar