STJÄRNORNA PÅ (S)LOTTET

Kan det vara så att att det vankas en ny version av SVT:s framgångssaga "Stjärnorna på slottet", där slottet kommer vara ett faschionabelt partihögkvarter på Sveavägen 68? Skulle det inte vara spännande att se gräddan ur kultureliten springa omkring i korridorerna och prata gott om sosseriet i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet mest hela tiden? Hur skulle Henrik Schyfferts dag för se andra gästerna se ut? Visst skulle det säkert vara galna upptåg i massor men hela tiden med ett tydligt budskap i bakgrunden - vi är sossar, bli det du med.

Lite fusk är det ju att Jonas Gardell skall vara med även den här gången, i det politiska formatet - den ständigt grimaserande och överspelta mannen har ju erfarenheten av det tidigare och politiskt neutrala programmet på SVT. Det var då Gardell retade gallfeber på alla de andra deltagarna, men så lär väl knappast ske när alla som samlas är sossar, stolta sossar, sossar som aldrig har konflikter med varandra utan bara med borgarbrackorna.

Tillsammans med Schyffert skulle Gardell, Miss Li, Marit Bergman, Rickard Wolff, Moneybrother och Timbuktu göra jobbet som vare sig Mona, Ibrahim Baylan eller Östros klarar av - göra socialdemokratin lite mer spännande igen. När Baylan gång på gång och med en dåres envishet kläckt ur sig att "politiken inte är en dokusåpa!" så har han återigen fabulerat ihop något som Ibbe visste skulle bli fel. Dokusåpan är här, kultureliten är de som skall spela huvudrollerna - Mona, Baylan, Östros och alla andra huvudrollsinnehavare blir plötsligt statister när den lille store Pagrotsky skall göra sin regidebut...

Nästan ingen av väljarna har ju förtroende för Mona Sahlin, men kanske har de lättflyktiga väljarna någon form av viljelöshet i skallen, något som gör att de blir sossar bara för att deras idoler berättar att de är sossar. I sådana fall skulle ju även jag vara sosse eftersom jag tycker att Henrik Schyffert är väldigt skojig och lattjolajbans - men inte blir jag sosse för det.

När jag växte upp så var Depeche Mode mina favoriter på musikscenen, och det är de ännu dessa dagar 30 år senare De hade några skivor i början av sin karriär där de socialistiska budskapen slog igenom synthmattorna som ett slag i solar plexus. Med "Everything Counts" och "New Dress" så tog de ställning politiskt, och på de gamla LP-konvoluten fanns det små "hints" om att rött var rätt. Men inte fan blev jag socialist för det, inte ens när jag började njuta av Imperiets låtar eller senare i livet de påstådda sossarna hos Kent har mina musikikoner slita ur mig min ideologoiska ryggrad.

Men finns risken nu, när gräddan av den svenska kultureliten skall fram för att se till att folk börjar tro på sosseriet och Mona igen, kommer folk byta åsikter bara för att deras idol tycker ditt eller datt? Knappast, kanske någon vilsen själ men det är ju liksom politiken och de som arbetar med politiken som skall väljas - inte artisterna som lockas fram för att saluföra sina värderingar.

Jag förstår sosseriet, för vad man än har gjort och vad man är gör så är bilden densamma - partiet har inte något förtroendekapital kvar. Vare sig för sin förmåga att ha en politik som tar oss ur sysselsättningskrisen, som syntes i media igår, eller för att ha ett ledarskap som klarar av att styra landet. När ingenting går, när ingenting fungerar - ja, då jagar man fram de kändisar som råkar tycka som partiet som har sitt högkvarter på "slottet". Det är då politiken blir en dokusåpa, det är då väljarna skall börja gilla ett parti för vilka som gillar partiet och inte för vad partiet gillar.

Länkar: Expr, AB

Bloggar: Kent, Westerholm, Jonas Falk, Oskar Öholm, Thomas Böhlmark