BLAND BUTLERS OCH BETJÄNTER I SOSSARNAS STOCKHOLM

Lite mer än två år har ju gått nu, sedan den kvällen den 19 september 2010 då överraskningarna stod som spön i backen. Först lyckades ju Mona trots allt vinna valet till Riksdagen när sossarna gjorde sitt sämsta val genom tiderna. Tack var att man gängat ihop sig med miljömupparna så gick det ju vägen ändå. Att sedan Ilija Batljan och Carin Jämtin tog hem segern i både Stockholms län och stad var ju ännu lite mer överraskande, men uppenbarligen hade utspelet om butlers i tunnelbanan gått hem hos folket, ett folk som sällan har skrattat så mycket åt ett politiskt utspel...

Lite mer än två år har gått sedan man började återställa Sverige från ett föregångsland till något som påstås vara möjligheternas land, en återstllare som för tankarna till en annan typ av återställare på midsommardagen. De gröna blev starka, sossarna svaga och det märks ju i hur politiken tar sig uttryck. Men det där utspelet om butler-tjänster i tunnelbanan blev ju ändå verklighet.

Att ta bilen till jobbet är ju numera en omöjlighet, så ungarna har fått några timmar extra på dagis, men det var väl liksom meningen eftersom staten och samhället fostrar barnen så mycket bättre än vad jag någonsin mäktar med. De har ju fått sluta med sportandet också, eftersom tiden inte räcker till när min buss fastnar i köerna på den numera enkelriktade Ulvsundavägen. Alla käppar ihjulen man kan tänka sig trollade de fram väldigt snabbt. Norrtäljevägen har blivit en lokalgata med en hastighetsgräns på 30km/timmen och Essingeleden är avgiftsbelagd med 50 kronor på och 50 kronor av - allt för att det skall bli gratis för alla tondöva som missade blockflöjtsundervisningen i lågstadiet att ta igen den missade utbildningen.

Att det sedan bara är de som rånar banker, säljer knark eller råkar vara utsugande kapitalister som har råd med bensinen är ju en annan aspekt att ta hänsyn till. Alla har tvingats in i kollektivtrafiken - med eller mot sin vilja. Stockholm 2012 är en helt annan stad än den Sten Nordin och Catarina Elmsäter-Svärd lämnade över till stollarna Batljan och Jämtin...

Det här är en redogörelse över mina tjugofyratimmar i sosseriets Stockholm, en möjlig verklighet på gränsen till det absurda.

Sitter på jobbet och vänder papper där folk och organisationer söker bidrag av staden för att arrangera olika kulturevenemang i regeringens kulturpolitiska anda. Det är ett föga stimulerande jobb där själsvtändigt tänkande knappt existerar. Anna Odell fick häromdagen 300.000 kronor för att utbilda kulturpersonligheter i att hoppa bungy-jump från Liljeholmsbron samtidigt som man parafraserade väl valda stycken ur Det sjunde inseglet. Ordern kom från självaste kulturministern, från Pagrotsky himself - ansökan skulle beviljas. Kul är det inte, men jag har ju iallafall något att göra på dagarna.

Imorse blev det stressigt när jag skulle till jobbet. Ena sonen skrek hysteriskt när jag lämnade in honom på dagis, så jag missade bussen med 30 sekunder. Även om nästa buss kom knappt 10 minuter senare så rasade hela dygnsplaneringen sönder och samman. Jag förbannade oturen jag hade när den sista platsen till dagiset vid tunnelbanan gick till någon annan unge, förmodligen genom kvotering. Stressad som bara den fick jag knappa hysteriskt för att hinna med deadlinen för min sms-matbeställning till den nya Coop-butiken som ligger där Hemköp en gång hade mage att utmana kooperationen. Missade jag att beställa i tid så skulle jag få strunta i middag, frukost och lunch det kommande dygnet - men jag hann! Om det sedan blev rätt är en helt annan sak.

Bussen jobbade sig fram på vägar som man hade korkat igen med flit genom politiska beslut och resan gick långsamt, så långsamt. Men även en bussresa i ett sosse-Stockholm når sitt slut, tack och lov. Runtomkring mig på bussen satt viljelösa människor med sina tvättsäckar som luktade allt annat än gott. Grön i ansiktet av illamåendekänslor efter att ha inhalerat okända människors kroppsdofter sprang jag ut så fort bussen bromsade in och öppnade dörrarna. Jag var glad över att inte behöva lämna in min tvätt just idag för köerna till tvätteriet var av sovjetiska proportioner. Tvätteriet låg där förresten där Metropol låg en gång för länge sedan.

Jag brottade mig förbi tre olika butlers som ville sälja in sina tjänster hos mig. En försökte med milt våld putsa mina skor, samtidigt som en annan hotade sig till att få utföra en massa ärenden som jag behövde få utförda. Det var inlämning av tipset, några inköp på Bolaget och det numera återigen statliga monopol-apoteket. Han fick sin arbetsbeskrivning medan jag sparkade bort den där andra butlern som försökte träffa mina lågskor med skokräm. Väl nere på perrongen i underjorden kände jag friheten för ett kort ögonblick innan en ny butler försökte tränga sig på. Den blåa linjens tåg var räddningen och snart satt jag där på arbetet igen.

Anna Odell fick sitt bidrag, ett gäng klottrare ännu lite mer bidrag och en gosskör som enbart sjöng soundtracket till "Blair Witch Project" fick stöd för en tältresa i USA. Jobbet var precis som vanligt med andra ord, och precis som vanligt var strömavbrotten frekventa. Lamporna slocknade, precis som datorerna och allt berodde på att man från politiskt håll hade släckt ner de kärnreaktorer som fanns kvar. Räddningen fanns enligt planerna i de två energisnåla glödlampar per hushåll som blev en julklapp från från högsta ort 2011. Föga effektivt var det, men jag oroade mig mer för om Coop:s kylrum också slocknade medan min dator var död. Hur skulle det påverka det halvkilo köttfärs som jag lyckdes beställa på bussen till tunnelbanan till jobbet. Bidragsansökningarna bekymrade mig betydligt mindre, faktiskt...

Tunnelbanan hem, fyra butlers som slogs vilt utanför Stadshagens t-bana men ingen polis dök upp. Resan gick ovanligt smidigt, och jag kände mig rätt tillfreds när jag hämtade ut min mat på Järnvägsgatan. Köttfärsen var ljummen, det var rötmånad men jag skulle inte oroa mig fick jag höra. Spaghetti Bolognese skulle det bli, och det blev det efter några vänder med bussen för att komma förbi dagis och sedan hem.

Köttfärsen luktade lite skumt, men lite starka kryddor och massor med vitlök suddade bort den unkna doften och spaghettin var ju trots allt fräsch. Vi åt, vi njöt och efter fyra timmar så började vi bajsa på oss - allihopa. "Jäkla Coop, jäkla snabbaveckling av kärnkraften" var tankarna som rann igenom huvudet medan det rann till i andra delar av kroppen. Tur att jag skulle lämna in tvätten imorgon ändå. Efter ett dussin besök på dasset så somnade jag gott i en lägenhet som luktade som en gödselfabrik.

Samma rutiner igen. Stressa på bussen mot dagis, snabbt i med ungen och vidare mot tunnelbanan, alla dessa butlers och tvätteriet som måste ha kortare köer än igår för att inte tidsschemat skulle spricka. På bussen satte sig ju iallafall medpassagerarna långt ifrån mig och mina stinkande tvättsäckar, deras säckar luktade ju inte bajs iallafall. Förbi alla dessa butlers, ner till tvätteriet och då kom jag på att matbeställningen var missad. Skit samma tänkte jag eftersom magen fortfarande lät som en rumänsk kompostkvarn.

Det var kö, men den flyttade på sig när mina dofter närmade sig. "Ibland är det bra att bajsa på sig" tänkte jag medan jag slängde över två stora säckar med tvätt till stackaren bakom mottagningsdisken. Snabbt vidare för att undvika de där alltmer desperata människorna som hade fått börja som butlers istället för att jobba på privata apotek eller som försäljare av olika mobilabonnemang. Det gick geschwint och resan mot jobbet flöt på. Nya bidrag, nya godkännanden och allt var som vanligt - strömavbrott.

Hemåt igen, och det var då jag fick höra att ett strömavbrott hade medfört att mina kläder inte var klara. Möjligtvis imorgon, förmodligen om en vecka eller så. Tack för den tänkte jag medan jag knäade min andra påflugna butler för idag...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB, AB, DN, SvD, DN

Bloggar: Kent, Jinge, Froby