2010/08/15

MONAS TAL I "GERIATRIC PARC"...

"Best in show1" - B1 å B2 på sosseriets scen i Tantolunden...

Jaha, då kan man vänta in att SMHI "head-huntar" mig eller att någon kvällstidning rekryterar mig som siare eller Enok Sarris lite mer modernare efterföljare. Där Enok Sarri läste väder i rentestiklar och järvtarmar så räckte det för mig att se sosseriet som den negativa kraft rörelsen är för att jag skulle kunna se det negativa vädret blåsa in över Årstaviken och Liljeholmsbron. Regnet föll över sossarna, inte hela tiden och inte så ymnigt som jag önskade -men det föll. Där moderaterna hade en valupptakt i tropisk hetta och sol så kändes det som om hösten hade kommit ikapp med sitt grå, tråkiga väder...

Dagens politiska scen fanns i Tantolunden, närmare bestämt i Drakenbergsparken. På scenen så var det en hel del udda varelser som klev upp och levererade sina udda budskap på ett udda sätt inför en udda publik. Jag var där, magen mullrade och kramperna i tarmpaketet kändes inte lättare att hålla tillbaka när sosse efter sosse äntrade scenen för att spy galla över regeringen och över moderaterna. Som en av få insiktsfulla människor på plats kände jag som en måltavla för generalangreppen mot oss moderater, jag klädde skott och tog emot för allt var kroppen orkade med.

Men även en hårdhudad man som jag blev ledsen av att bli utmålad som elak med flit, som imbecill och trångsynt. Inte vet jag om den ännu hårdare, men kvinnan, Maria Abrahamsson kände likadant medan hon stod i bakgrunden och plitade ner sina slutsatser i ett litet anteckningsblock - men jag kände mig påhoppad, och var faktiskt lite spak i sinnet när jag lommade i väg efter huvudakten för att tömma mina tarmar på närmaste offentliga toalett...

Marit Bergman spelade, sövande truddelutter som inte gjorde mycket för att få igång publiken som stod där i duggregnet. Publiken ja, ungefär lika många som på Södermalmstorg men med en betydligt högre medelålder. Skulle man plocka bort alla de som Mona säger sig vilja sänka skatten för så hade det blivit glest i åhörarleden. Pensionärena var i majoritet, klar majoritet och tankarna föll sig som så att Tantolunden denna dag skulle kunna ha tillnamnet "Geriatric Parc".

Men Marit Bergman, hon spelade för alla, gamla som unga. Hon spelade så olidigt sövande och tråkigt. För mig som hört Mange Schmidt tillsammans med Wille Crafoord gapa om "när du hör en bra låt och din partner är kåt, är det GLASSIGT!" dagen innan så var det en enorm skillnad, i fart och fläkt men kanske dessvärre också i värdighet.

Thomas Bodström höll ett forcerat och ostrukturerat tal, ett tal så speedat att om det hade handlat om fotboll i dagens AIK så hade den galne skotten Miller kallat ut Bodström till sidlinjen för att ge honom en utskällning på obegriplig engelska med skotsk dialekt. Andemeningen skulle ha varit "calm down!" eller "lugna ner dig för helvete...!"

Bodström stod där och orden bara sprutade ur hans käft, men ingenting fastnade bortsett från erkännandet att det tog ministersonen 7 år att klara gymnasieskolans ekonomiska linje, men han klarade det och nu klarar han att jonglera med minst 10 bollar i luften, åtminstone om man får tro honom själv.

Efter Bodström så var det Carin Jämtins tur, och vad sa hon? Ingenting som fastnade hos mig iallafall. Det var ett intesägande tal, det var ett tråkigt tal och känslan av att socialdemokraterna har gett upp Stockholms stad gjorde sig påmind. Var fanns engagemanget? Var fanns den där Carin Jämtin som en gång iallafall fick folk att lyssna på vad hon hade att säga? Tunnt och genomskinligt som plastfolie, så var Jämtins tal i mina öron.

Huvudakten då, Mona Ingeborg Sahlin, hur var hon? Ja, hon var bättre än både Bodström och Jämtin men det hade nog till och med jag varit. Hon höll ett ideologiskt tal, riktat till de röda "massorna" men inte så mycket till några andra. Det var den kroniska gnällorgien på regeringen, det var den ständiga missuppfattningen om att Sverige under socialdemokratins sista decennier vid makten fortfarande var ett föredöme i världen. Må så vara under den tid då folkhemmet skapades, må så vara under Erlander och till viss del Palme men absolut inte när visionerna försvann och förvaltandet av ett stelt och utsugande system tog överhanden.

Men det är just dit Mona strävar, till ett samhälle där medborgarna betalar massor i skatt men ändå får en ineffektiv sjukvård och en flumskola. Det är dit Mona längtar, till "möjligheternas land" där det blir omöjligt att välja skola, hemtjänst eller äldreboende. Sverige var som bäst förr, det var då "möjligheternas land" gjorde sig omöjligt hos folket. När så Mona pratar om att harmonisera skatterna mellan pensionärer och löntagar så är det i min värld inte genom sänkningar för pensionärerna utan genom höjningar för löntagarna som detta skall ske. Att sänka skatter ligger liksom inte för ett parti som spottar och fräser varje gång de måste ta de förhatliga ordet i sin mun - skattesänkning...

Mona malde på och malde på. Sifferedovisningen om hur mycket en ny höftled eller en plats i grundskolan kostade upprepades, liksom för att visa att skattesänkningar är fult. Mona var Mona, och det var ju det som gjorde mig lika negativ som jag alltid blir när jag har lyssnat på henne. Det var samma gamla sosse-retorik, det var precis som det alltid är när det röda laget har massmöte. Det känns så förutsägbart.

Gnäll, gnäll, gnäll - från både Mona och mig. Var det då inget som var bra? Jo, att jag fick träffa lite trevliga sossar, främst nätrötter i form av Viktor Tullgren, Peter Andersson, Björn Fridén, Alexandra Einerstam och Johan Westerholm. Trevligt, givande och värt den där krampen i tarmpaketet.

Klart bäst på den lilla scenen var två bananer i pyjamas, B1 och B2, som faktiskt var de första jag såg när jag vankade in på det röda lagets planhalva. Underbart, agendasättande och en tydlig markering av vad sossarna vill, varför och hur. Hade det varit B1 och B2 istället för Mona och Bodström så skulle dagens SIFO vara betydligt jämnare, tro mig.

Varför inte använda sig av de som är bäst på att engagera partiarbetarna, lyfta upp soffliggarna, dessa bananer i pyjamas - själva sinnesbilden av bidrags-Sverige...? Skulle inte signaturmelodin till Bananer i Pyjamas kunna introduceras i Första Maj-tågen nästa år, kanske genom att plocka bort Internationalen som känns uttjatad nu...?

"Bananer i pyjamas, dom stojar och står på!
Bananer i pyjamas, dom kommer 2 och 2.
Bananer i pyjamas, dom jagar borgare små.
För dom vill så gärna kramas -
vilket fasligt sjå!"

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, Expr3, AB
Bloggar: Westerholm, Andersson, Krassman, Moberg - alla överväldigade. Mary, Kent, Mikael Andersson - alla lite mer skeptiska.

Inga kommentarer: