"Det var en gång..." skulle man ju kunna börja ett inlägg med om man tänkte skriva om att omvärlden i den elfte timmen äntligen reagerar på det som händer i Libyen. För det var en gång, bara för någon eller några veckor sedan då hjälpen från USA, Storbritannien, Frankrike hade haft andra effekter än att bara bevara någon sorts "Status Quo" runt Libyens näst största stad Benghazi. Det var en gång då ett antal nedskjutna Mig- eller Mirage-plan ur det libyska flygvapnet hade varit precis vad frihetskämparna som slåss mot Gaddafis tyranni skulle ha fått tillräckligt med medvind för att se till att Moammar Gaddafi till slut adressändrade till Caracas.
Men det var då, nu är nu och även om FN-resolutionen äntligen har kommit så har den kommit alldeles för sent och trögheten i världssamfundets krishanteringsförmåga har ännu en gång visat sig i all sin vidriga fulhet. För medan omvärlden har suttit ner och rullat tummarna har medmänniskor som inget annat vill än att bryta sönder diktaturens bojor slaktats på andra sidan det hav där vi svenskar rätt ofta svalkar oss när vi reser på semester. Att jubla över en FN-resolution som ger omvärlden möjligheten att till slut ingripa känns idag därför cyniskt och falskt.
Medan det har förhandlats och kohandlats i en organisation som har spelat ut sin roll för länge sedan så har Gaddafi nämligen gått från trängd och pressad till att vara på offensiven och efter bästa förmåga ta tillbaka allt det som han var på väg att förlora. Det är till och med så att man far med osanning om man använder begreppet om resolutionen för den elfte timmen, när klockan i själva verket står på 23:59:59 medan Gaddafis trupper omringar Benghazi...
Själv tänker jag tillbaka på "Det var en gång..." och ser bilden av Visby den 27 juli 1361. En illa utrustad, otränad men synnerligen motiverad bondehär möter en välutrustad fiende, en vidrig fiende av legoknektar. Visby 1361 skulle likaväl kunna vara Benghazi 2011 om ser till förutsättningarna. För bondehären som slaktades utanför Visbys ringmur fanns ett litet hopp om hjälp innanför murarna, men när striden började stod man där ensamma och dömda till undergång.
Idag så reagerar omvärlden och de enda som kan hjälpa när striden är på väg att ta slut och när legoknektarna redan hunnit bryta ryggraden på ett uppror som för länge sedan var på väg att lyckas. Själv ser jag med illa dold antipati på en omvärld som kunde ha räddat liv, som kunde bistått frihetskampen medan det var en kamp för just friheten och inte för överlevnad. Det är en omvärld som återigen misslyckas på samma sätt som man misslyckades på Balkan, i Rwanda - och mänskligheten ges ännu en anledning att skämmas ännu lite mer när bomberna tystnar och när Libyen tvingas resa sig ur en folkresning som var tvunget att bli ett inbördeskrig...
Inlägg
1 kommentar:
Ger inte diskussionen om "trögheten i världssamfundets krishanteringsförmåga" en skev bild av verkligheten?
Under åren har USA och andra imperialister inte bara givit allt stöd till reaktionärerna i olika länder och hjälpt dem att undertrycka folkens revolutionära rörelser; de har också direkt planerat och genomfört många kontrarevolutionära beväpnade aggressioner och interventioner, dvs de har exporterat kontrarevolution. Deras intressen för Libyen har ingenting att göra med att de vill "försvara civila". Kan de verkligen lura någon efter att de under senaste decennierna t.ex. bara i Irak har mördat flera hundratusen "civila"? De vill att Libyen som redan idag är en förtryckt nation där imperialistmakten Italien har starka intressen än mer skall underkasta sig, sälja ut nationens tillgångar och än mer bli marknad för imperialistiskt kapital och varor.
"Flygförbudszonen" och kommande bombningar är ett ur vår synpunkt brottsligt kränkande av Libyens nationella suveränitet. Det helt rättfärdiga upproret mot Khadaffi-regimen och de anti-imperialistiska krafterna har i längden allt att vinna på att imperialisterna INTE tillåts tränga in i landet. Det enda uppror som imperialisterna kommer acceptera är ett uppror som säljer ut landet till imperialisterna.
Skicka en kommentar