Att sitta och surfa omkring på Facebook är oftast slentrianmässigt och rätt tråkigt. Den ena vännen äter lunch där medan den andra är förkyld samtidigt som en tredje fyller år och firas med hundratals likadana "Grattis"-tillrop. Idag hittade jag däremot något som stack ut, en verklighetbeskrivning om vad som hände utanför vårt svenska kärnkraftverk i Forsmark den där dagen då effekterna av Tjernobyl-katastrofen nådde norra Uppland.
Verklighetsbeskrivningen kommer från Sven-Erland Västros, som i all sin oändliga godhet delar med sig av en verklig berättelse från en overklig dag utanför Forsmark den 28 april 1986 - 2 dagar efter det Tjernobyl gick från att bara vara ett kärnkraftverk till att även bli en katastrof.
Läs Sven-Erlands berättelse, om hur samhället reagerade för snart 25 år sedan när en katastrof uppdagades...
"Katastrofen i Japan får mig att reflektera över hur dåliga vi är på riskhantering. Samma människor som får panik av radioaktiva utsläpp i Japan kan utan att tveka låta sina barn andas luften på Hornsgatan under hela sin uppväxt. Strålning utövar någon slags magi på oss: Jag gissar att det i Japan på olika håll runnit ut massor av carcinogena ämnen som följd av katastrofen - sådant som skulle kunna få reella effekter i form av cancerfall, men det har vi inte ens hört talas om.
Ju mer omfattningen av katastrofen blir tydlig - ju mer ovärdiga känns inläggen från de som vill göra detta till svensk kärnkraftsdebatt. Tiotusentals saknade, troligen döda. Strålningsnivåerna utanför Fukushima är förhöjda - alltjämt ofarliga - men på stränderna i närheten ligger 2,000 döda. Men Helle Klein och andra vill prata svensk kärnkraft. Har dessa människor ingen empati?
"Katastrofen i Japan får mig att reflektera över hur dåliga vi är på riskhantering. Samma människor som får panik av radioaktiva utsläpp i Japan kan utan att tveka låta sina barn andas luften på Hornsgatan under hela sin uppväxt. Strålning utövar någon slags magi på oss: Jag gissar att det i Japan på olika håll runnit ut massor av carcinogena ämnen som följd av katastrofen - sådant som skulle kunna få reella effekter i form av cancerfall, men det har vi inte ens hört talas om.
Ju mer omfattningen av katastrofen blir tydlig - ju mer ovärdiga känns inläggen från de som vill göra detta till svensk kärnkraftsdebatt. Tiotusentals saknade, troligen döda. Strålningsnivåerna utanför Fukushima är förhöjda - alltjämt ofarliga - men på stränderna i närheten ligger 2,000 döda. Men Helle Klein och andra vill prata svensk kärnkraft. Har dessa människor ingen empati?
Fukushima är dock den mest allvarliga - tsunami-relaterade - kärnkraftsolyckan sedan Tjernobyl, som inte var tsunami-relaterad. Jag minns tydligt dagen då spåren av olyckan i Tjernobyl nådde Sverige. Vi var en grupp unga studenter från Karolinska institutet på plats i Forsmark för att lyssna till en av deras forskare.
Larmet gick nästan omedelbart när vi kommit dit - verket utrymdes direkt eftersom man först trodde att de lätt förhöjda nivåer som uppmätts utanför reaktorbyggnaderna kom från insidan. Jag har aldrig varit med om något så förvirrat som den utrymning som då skedde.
Det fanns ingen plan alls. Ja, inte bara det – de få åtgärder som var planerade motverkade varandra. Till exempel fanns en grupp som placerade betongklossar vid utfarten, för att blockera vidare infart men de blockerade även utfarten med följden att en lång bilkö uppstod - med människor som var på väg ut. Folk stod nyfikna, uppflugna på bilarna mitt på området - i vad som antogs vara kontaminerad miljö.
Väl utanför verket fördes vi till ett idrottsklubbhus i närheten där polisen och Länsstyrelsen tog över. Hos de utsända, ansvariga poliserna fanns ingen kompetens alls för uppgiften - heller ingen uppfattning om vad som borde göras. En polisinspektör stod och skrek i en megafon "att vi måste alla vänta på att få komma in och kontamineras". Formellt hade Länsstyrelsen ansvaret när larmet väl gått, men efter ett par timmar tog en av Forsmarks chefer över megafonen och ansvaret - vilket förbättrade situationen.
Nästan 1,000 personer stod utanför klubbhuset och väntade i timmar. Ingen fick komma in i huset eftersom alla måste skannas för radioaktivitet först. En rimlig åtgärd - men det tog flera timmar innan mätutrustningen var på plats - under tiden stod alla utomhus i vad som då fortfarande antogs vara en kontaminerad miljö.
Det fanns ingen mat, ingen dryck, inga filtar, ingen sjukvårdsutrustning - ingenting som skulle ha kunnat användas för att ta hand om eventuella skadade. Vi hade det ganska bra ändå - solen sken och vi var inte alltför hungriga än.
Värre var det för den journalist från SvD som kommit dit, klivit ur bilen och fått beskedet att hans nya skor var kontaminerade. Han fråntogs dem under protester "jag har tagit några få steg fram till dörren - vad händer då med alla de som stått här i timmar?". Svaret var obevekligt: "Spelar ingen roll, skorna skall föras till Studsvik för bränning och slutförvaring". Jag undrar fortfarande om resterna av ett par, då helt nya, italienska skor slutförvaras någonstans i Sverige."
Bloggar: Westerholm, Inslag
Inlägg
4 kommentarer:
Gästbloggare är ena lata j*vlar - om de inte orkar hålla sin egen blogg i gång kan de lika gärna hålla tyst!!
Jag håller naturligtvis med om att olyckan i Tjernobyl var hemsk. Men om vi skulle summera vad blir då resultatet?
Jag gissar att miljöpåverkan från Tjernobyl-olyckan är mindre än kärnkraftsmotståndarnas lobbykampanjer där Tjernobyl-olyckan använts som avskräckande exempel.
Tänk om någon med tillgång till fakta kunde utreda detta.
Eftersom trafikrelaterade miljöfaktorer ger fler livshotande sjukdomar varje år än Tjernobylolyckan gjorde kanske vi ska förbjuda all trafik?
Eftersom det var vatten som dödade tusentals i Japan kanske vi ska förbjuda vatten?
Eller ... debatten kanske borde sansa sig lite? Hepp!
Tokis, är det läsare med så begränsade fattningsförmågor som denne Anonym som du har på din blogg?
Här kastar man pärlor för svinen som gästbloggare. Jag orkar inte ens förklara att han missuppfattat hela texten. Men vad annat bör man förvänta sig av någon som inte lärt sig att skriva sitt namn.
Skicka en kommentar