I SKUGGAN AV VÄNNERNAS KAOSANDE...

Det skulle ju vara lätt att tycka att Miljöpartiet minsann har skött sitt arbete med att hitta två nya språkrör efter skönheten Maria och odjuret Peter på ett mycket smidigare sätt än sina gamla koalitionskamrater i sosseriet - och något annat borde väl vara omöjligt...?

För medan sosseriet under den tid dom förflutit sedan valnatten inte bara bott granne med kaos utan till och med flyttat in och tagit över familjen Kaos liv och leverne så har Miljöpartiets nomineringsarbete skett i det fördolda där den nu föreslagna lösningen alltid har sett som den enda naturliga lösningen. Ut med skönheten Maria och odjuret Peter, in med skönheten Fridolin och odjuret Valtersson - och mallen fungerar tydligen fortfarande i det gröna gänget.

Till skillnad mot Mona Sahlins nära förestående avgång och ett parti i fritt fall så avgår firma skönheten och odjuret när Miljöpartiet firar triumfer som den enda synliga och fungerande oppositionen i det här landet om man blundar från det andra enfråge-partiet som ingen vill ta i. Om Juholt kommer att få sätta sig vid ett bord där porslinet är sönderslaget, där maten har kastats på väggarna och där gästerna verkar vara redlöst berusade så kan Fridolin och Valtersson sätta sig vid ett dukat bord, där det luktar gott av underbar ekologisk föda och där gästerna är väldigt nöjda med tillvaron. Skillnaden är total mellan riksdagvalets förnedrade förlorare och det lilla men allt starkare partiet som fick hålla sin stora kompis under armarna...

Men är allt frid och fröjd i det gröna laget? Är det verkligen så att varenda en av de gröna khmererna uppskattar att det blir Fridolin och Valtersson som tar över ett ledarskap under Wetterstrand och Eriksson som faktiskt växt sig så starkt att även en politisk motståndare som jag måste beundra det dom har lyckats med...?

Naturligtvis är det inte så att allt är frid och fröjd ens i ett parti med vinden i ryggen. Jag har hört flera gröningar som har uttryckt sin skepsis över att Gustav Fridolin trots sin vältalighet och sitt sockersöta yttre skulle vara rätt person att ta över. För det spelar ju liksom ingen roll att han kan tala engagerat, hänförande och förtrollande när det Fridolin i många fall säger är sådant som jag skulle vilja klassa som mer vänster än det Lars Ohly brukar spotta ur sig. Fridolin tycker mycket och högljutt, men tycker han det väljarna vill höra?

Valtersson tycker säkert lika mycket som Fridolin, men inte tillnärmelsevis så gapigt och utåtagerande som lille Gustav. För trots att Valtersson sedan länge har varit en av stöttepelarna i sitt parti så är hon en rätt okänd och slätstrucken person som möjligtvis kan få väljarna att reagera med ett "Jaså?". När den nya medialagen som formats av TV-program som Big Brother och Robinson samt några PR-genier lyder "Syns och hörs man inte så finns man inte!" så är Valtersson i sin nuvarande form helt ute medan Fridolin hörs mer och syns mer än vad som kanske är nyttig för ett parti som nyss börjat balansera rätt under företrädarna...

Det har knusslats och knarrat även i den miljöpartistiska leden under den nomineringsprocess som vi nu snart får se resultatet av - men där valen till nya språkrör känns plågsamt förutbestämda. Det har aldrig varit tal om några andra än Fridolin och Valtersson, utåt sett och det som sosseriet inte har klarat av har miljöpartiet lyckats med. De har lyckats måla upp en bild av en enighet till de kandidater som sedan längre ansetts vara vikta för uppdraget.

Koalitionskompisarna i sossarna har gjort allt annat än rätt, där oenigheten varit total och där det aldrig någonsin funnits någon som skulle kunna anses vara en på förhand utvald kronprins. Kaoset mynnade ut i Juholt, och den totala oenigheten gick över i en dåligt spelad enighet om att Håkan var rätt och riktig och inte alls någon nödlösning eller extrem kompromiss-kandidat. Den enda likheten är att man i både fallet med Fridolin/Valtersson och Juholt talar mer om hur de formulerar sig än om vad de formulerar. Valtersson är begriplig, Fridolin involverande och engagerad medan Juholt är folklig, rolig och gillar Elvis Presley.

Men trots allt, det är två olika världar på oppositionssidan, där dröm och mardröm går sida vid sida med varandra trots att Juholt inte vill ha med några andra än sossar om han mot förmodan vinner val. Risken är liten som det såg ut igår, ser ut idag eller imorgon. Nu tjafsas det inte om ledare utan istället om en extrakongress eller inte till hösten och ingen kan väl längre ta socialdemokratin av idag på allvar...?

Länkar: SvD, DN

Bloggar: Konservativa tankar,