"Romeo från Alpha, vi har genomfört en värdegrundsövning med fången och efter att ha tvingat honom att läsa introduktionen till försvarets värdegrundsbok, så har han öppnat upp att han är korpral, ryss och Spetnaz"
För första gången någonsin har en författare, i detta fall mannen bakom bloggen Cornucopia - Lars Wilderäng - haft den stora ynnesten att skicka över ett recensionsex av en bok. Wilderäng har skrivit boken Midvintermörker, som damp ner i brevlådan för en vecka sedan. I många fall skulle jag nog ha tagit emot boken, läst den lite förstrött och i bästa fall krystat ur mig ett pliktskyldigt inlägg. När det gäller Lars Wilderängs bok så är det med ett tacksamt engagemang jag skriver och rekommenderar boken Midvintermörker - en mörk berättelse om en mörk tid för det svenska försvarets tillvaro efter åratal av mörker...
Jag blev vuxen till trilogion om Operation Garbo, tre böcker om ett ryskt anfall mot Finland och Sverige i slutet av 80-talet. Den första Garbo var extremt bra, den andra anständigt bra medan den tredje var med nöd och näppe i närheten av bra. Men Garbo-serien var likväl lika upphetsande i all sin vidrighet för en ryssofob som jag, lika upphetsande som de där kanin-försedda magsinen jag köpte på det internationella presscentret längst bort i Gallerian.
Garbo-böckerna skrevs under pseudonymen Harry Winter - en författare som egentligen var fyra, däribland Bo Hugemark och den nuvarande SD-riksdagsledamoten Stellan Bojerud. Där Garbo i mångt och mycket handlade om hur sårbart mobiliseringssystemet i dåtidens invasionsförsvar var- men som ändå var ett försvar - så handlar Midvintermörker om ett insatsförsvar i papier mache. För alla de som liksom jag förfärades men fängslades av Garbos inbyggda defaitism i all sin ärlighet så är Midvintermörker ett måste.
Jag fick boken, jag fastnade och var jag än rörde mig följde den med tills den sista sidan var färdigläst. I en rulltrappa på T-Centralen såg jag Försvarsmaktens stora rekryteringsaffischer medan ett kapitel där stora svenska förluster bland de professionella amfibiesoldaterna som nyss landstigit på ön Asunden i Slites inlopp fortfarande bearbetades av min ryssofoba hjärna. En stor del av handlingen handlar faktiskt om den ö där jag verkade under min tid i gröna kläder, platserna som beskrivs från Gotland är platser där jag känner igen mig. Från flygplatsen i Visby, via den gamla vägbasen i Bro, vidare via Tingstäde till Slite, Åminne och platsen där Gotlands kustartilleri hade sitt mest moderna batteri - de två 12/70 pjäserna på ön Asunden och den ensamma "stackaren" på andra sidan bron till det "fastland" som Gotland faktiskt kunde bli för oss som besökte Asunden, Gotska Sandön och inte minst Fårö.
Precis som i Garbo-böckerna handlar Midvintermörker om ett strategiskt överfall på vårt land och de konsekvenser en alltför naiv och önsketänkande försvars- och säkerhetspolitik får för utgången av det som kommer att utspela sig i boken. På Gotland känner jag igen mig, och frågan är om inte författaren ändå är lite väl optimistisk när han låter det finnas svesnk trupp övandes på ön just där och just då - eftersom Gotland av idag är det närmaste en demilitariserad zon vi kommer i ett land som annars mest kan anses vara en demilitariserad nation. Men kanske måste man herr Wilderäng skapa någon form av spänning i det som sker.
I Karlsborg känner jag igen mig, i Karlskrona kan jag se bilderna av staden framför mig när det mörkaste scenariot för den svenska flottan målas upp. Jag har också sett svagheterna i vårt samhällsbygge, ett samhällsbygge som trots allt är bräckligare och svagare nuförtiden när sårbarheten i IT-samhället är mer påtagliga än på den tiden då Ines Uusman inbillade oss svenskar att internet skulle bli en fluga som flög förbi. I dag är vårt försvar ett nätverks-baserat försvar, utan uthållighet, utan förmåga att växa till sig, utan den numerär som skulle behövas för att verka trovärdigt.
Värnpliktsarmén som vi en gång levde med hade sina svagheter, men den var inte lika sårbar, hade lite mer uthållighet och kunde växa till sig. Med tanke på att Sverige under det Kalla Kriget mobiliserade Försvarsmakten från 50.000 värnpliktiga under grundutbildningen till en fälthär på över 800.000 man på 48 till 72 timmar så känns det mer som ett insatsförsvar än det vi i dag kallar för ett insatsförsvar som kan verka efter en vecka och som saknar det djup vi en gång hade...
Wilderäng lyfter fram vilka vapensystem som skulle kunna vara till vår fördel - ubåtsvapnet och ett stridsflyg som finns på fler ställen än på några få sårbara baser i oskyddade hangarer. Tunga, mekansierade förband som kan möta och slå behövs i ett land som tar sin egen säkerhet på allvar, inte små, nätta och lätta bataljonsstridsgrupper lämnade åt sitt öde utan möjlighet till att interagera med andra i ett större förband.
Jag skall inte avslöja mycket om boken annat än att historien med rätta är mörk. Det är ett mörker, ett midvintermörker där Sverige utsätts för aggressioner från arvfienden i öster på ett snabbt och skoningslöst sätt några dagar kring julen 2012. Historien kan tyckas långsökt, men med min fantasi hade jag inga problem att se händelseförloppet som något som skulle kunna bli verkligt. Det enda som kändes overkligt var väl att kvinnan som man med ännu lite mindre fantasi kunde få till Maud Olofsson fick spela en roll som liknade en hjältes...
Betyget kan bara bli en femma, eftersom jag är uppväxt med det betygssystemet. För er andra så betyder det ett stort A eller ett rejält MVG. Wilderäng har skapat en bok som trots att vissa personer i boken känns som riktiga sterotyper ändå känns levande trots bokens inbyggda vidrighet. Boken är ett måste för den som har det minsta intresse av att förstå och tycka till om hur vi i Sverige återigen kan få landets ledning att ta Rikets försvar på allvar igen. För en stridssnopp som undertecknad en gång var ett definitivt måste, för den försvarsintresserade borde viljan att ha och läsa vara stark. Läs!
Läs gärna vad CIng tyckte om boken här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar