DEN PÅSTÅDDA RÄDSLAN FÖR HÅKAN JUHOLT...

Redan igår kväll fick jag genom bloggaren Kristian Krassman reda på att jag borde avsluta min födelsedag med att vara rädd - rädd för Håkan Juholt, rädd för Håkan Juholts folklighet och rädd för Håkans Juholts förvisso skräckinjagande mustasch. När sedan en annan nätrot ringde upp och började samtalet med "Nu är ni rädda va...?" så började jag tro att det fanns skäl att låta underläppen darra. Eftersom jag litar på både Krassman och den inringande nätroten så lade jag mig i fosterställning i soffan framför TV:n, tittade på nyhetssändningarna med den mannen som borgerligheten alltså nu skall frukta och vara rädd för.

Men något gick fel. Jag började inte skaka och bli kallsvettig, och pulsen var konstant precis som blodtrycket och den rädsla jag borde känna gick över i ett infantilt fnitter när jag reflekterade över det som Krassman hade skrivit och det skrämmande budskapet jag fick i mobilen. Bilden av ett tidigare skrämmande och skräckinjagande inlägg kombinerat med ett mobilsamtal som skulle frambringa rädsla skiftade snabbt över till något som bara blev löjligt. Jag som inbillade mig att jag hade ensamrätt på löjliga politiska blogginlägg...

Imorse funderade jag ännu lite mer över det där inlägget, om Krassmans bild över Juholt som den socialdemokratiska frälsaren. Juholt ses ju uppenbarligen som en sådan, trots att hans väg till heligheten har varit lika spikrak som en småländsk ko-stig, och Juholt har ju bara ansiktshår under näsan och inte i skäggformatet som andra kända frälsare. I grubblerierna kom jag fram till att det nog var Krassman som var rädd, men att han av någon outgrundlig anledning ville projicera sin ångest och rädsla på oss andra som bara tyckte det var kul med en nödlösning och en kompromisskandidat som Monas efterträdare. För visst har Krassman all rätt i världen att vara rädd?

Synar man skälen till varför Krassman tycker tycker att vi skall vara rädd så handlar det om att Håkan Juholt är folklig. Jag kan köpa att Håkan Juholt är folklig, det var bilden som gavs i TV och det är bilden som har getts tidigare - men jag kan inte dra mig till minnes att det var just folkligheten som ett av "måste"-kraven i Andnors valberednings kravspecifikation.

Andra bloggare har gett oss andra skäl till varför vi skall vara rädda för Juholt, exempelvis så tycker Peter Andersson att vi bör darra av skräck eftersom Juholt vid sidan av sin folklighet också gillar Elvis Presley. Andersson går till och med så långt att han antyder att Juholts vurmande för fettdammsugaren från Memphis redan har enat ett parti som knappt har varit mer oenat under sin långa historia. Jag är dock övertygad om att partiledares musiksmak inte spelar någon som helst roll för politisk framgång. Med Fredrik Reinfeldts musiksmak hade vi moderater i så fall varit farligt nära 4%-spärren eftersom ryktena säger att det är Da Buzz som får de skottsäkra rutorna på Sagerska att vibrera med statsministern dammsuger och investerar lite kroppsarbete inför kvällen fredagsmysande...

I dag fyller Peter Johansson på med att Håkan Juholt fick journalisterna att skratta vid gårdagens pressträff, att Håkan har humor och är en kul kille som har en snygg tangorabatt. Jo, visst blir jag lite räddare för en man med humor eftersom jag då utmanas av en person i politiken som iallafall kan bjuda på sig själv. Frågan är bara hur mycket dagens socialdemokrati har att skratta åt, vid sidan av sig själva? Men redan nu påbörjar jag planläggningen av årets julkalender - "Juholts Jul" - en kalender i humorns tecken.

Håkan Juholt sägs vara en klockren retoriker - och gott så. Det kanske han var, och fortfarande är. Håkan Juholt gillar Elvis och kan spela pajas framför kameran ibland. Håkan Juholt var den enda kandidat sosseriet kunde enas omkring när alla andra av en eller annan anledning inte kunde accepteras av alla. Håkan Juholt är en kompromisskandidat, en nödlödning som slängdes fram som ett fem-tre-ragg för att inte "Partiet" skulle krackelera totalt innan extrakongressen. Men vi skall alltså vara rädda för Håkan Juholt, för han gillar minsann Elvis och han är minsann själva urbilden av en man som är folklig. Problemet är att jag inte är rädd, snarare skadeglad - och jag inbillar mig att inte speciellt många fler på vår sida är rädda om man bortser från Mary som dom tydligen lyckades skrämma upp av hennes blogginlägg att döma.

Håkan Juholt är en människa, en högst normal människa om man bortser från att han vandrade vilse ideologiskt någonstans i livet. Håkan Juholt verkar trevlig och socialt kompetent samtidigt som han spelade sina kort rätt för att få ta över ett parti som skrek efter någon som kunde ta över. Håkan Juholt var med om att såpa vägen framför Mona Sahlin efter valfiaskot, Håkan Juholt höll sig i bakgrunden när den ena efter den andra diskvalificerade sig själva i den smutsigaste nomineringsprocess ett vuxet parti har varit med om.

Men är Håkan Juholt någon att vara rädd för? Nej, möjligtvis en respekt för att han tog på sig ett uppdrag som enligt Pagrotsky ingen vettig människa ville ta hand om. Tills den dagen då Juholt visar vad han vill mer än att ta över så kommer han att vara den där nödlösningen, kompromissen, fallfrukten och femtondevalet som var den enda som alla kunde köpa i ett parti som ingen behöver vara rädd för just nu iallafall. Rädd skall man vara för folk som Juha Valjakkala, Niklas Eliasson, Taimour Abdulwahab eller någon annan stolle - inte för Håkan Juholt, trots att han kan verka stollig i vissa filmklipp...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, SydS

Bloggar: Westerholm, Högberg, Böhlmark