Så har de två alternativen inför valet 2010 börjat det förberedande arbetet för att säkra segern. I Varberg sammanstrålar Alliansens ledare för att hinna ett vinnande koncept, och för att se till att "Svensson" är helt införstådd med vad som väntar ifall den Röd-Gröna röran skulle vinna valet. Vad Alliansen kan uppvisa är ett sammanhållet lag mot ett lag som spretar och där två av de eventuellt tilltänkta koalitionspartierna inte tål varandra. För visst är det så att Miljöpartiet skarpt ogillar Vänstern och vice versa...
Just nu pekar opinionssiffrorna åt rätt håll för oss Moderater och man borde väl vara nöjd, men alls icke. Så länge Alliansen inte har majoritet så spelar det ingen roll om vi Moderater har 20, 25 eller 30% av väljarna i ryggen. Det absolut viktigaste är att de fyra allianspartierna tillsammans blir större en Monas lag. Hur stora Moderaterna är i förhållande till de andra är av sekundär betydelse, målet måste vara en Alliansseger där alla fyra partier håller sig inom 4% och där det självklart är önskvärt att vårt parti blir störst. Men om jag tvingas välja mellan ett valresultat där vi Moderater får 38% av rösterna men ändå missar ett fortsatt regerande eller att vi blir tredje största partiet i Alliansen men trots det har en majoritet som föredrar det borgerliga alternativet är valet enkelt...
Nu är det ju trots allt så att detta är rätt osannolikt, vi moderater spelar än så länge i en egen liga i Alliansen när det gäller storlek. För att utveckla Alliansen vidare krävs det att våra vänner börjar plocka röster från motståndarsidan och börjar växa. Jag gläds faktiskt lika mycket när KD börjar röra på sig, bort från den där förhatliga 4%-spärren och jag skulle jubla den dag Folkpartiets partiledarbyte börjar märkas hos väljarna.
Socialdemokraterna fortsätter att ha det tungt. Knappt har rubriksättarna lagt undan Monas misslyckade lagbygge, förrän f.d tunga sossar i böcker ger sig på sina gamla vänner. I detta fall handlar det om Pär Nuder som tar hedern av Göran Persson i sin bok. Att det måste ha varit tungt att jobba under en sådan ledare som GP förstår jag väl. Men GP kunde iallafall leda, han kunde styra Sverige och det är där vi har chansen att vända vinden. För vem ser en stark ledare i Mona Sahlin, och vilka andra än de mest inbitna rödstrumporna tror att hon kommer kunna styra Sverige på ett framgångsrikt sätt, med antingen ett rabiat Miljöparti vid sin sida eller med två små partier som bra gärna skulle vilja förgöra varandra.
Inlägg
5 kommentarer:
Pär stavar sitt namn med ä.
Då ändrar jag väl då... Tack för uppmärksmaheten!
På kort sikt är den uppenbara avsikten att ännu starkare visa på oppositionens splittring relativt alliansen.
Frågan är om det här verkligen är bra för alliansen på lång sikt?
Frågan är om väljarna verkligen vill rösta på ett, och endast ett borgerligt parti?
Jag kan tala utifrån eget exempel. Jag skulle ev. kunna rösta på c eller fp, men inte när det innebär att de gör det i moderaternas ledband utan att ens diskutera möjlighet att bilda regering med s eller mp först!
Alliansen urholkar medborgarnas demokrati till förmån för politikernas demokrati. Jag ser hellre att medborgarna styr och politikerna får samsas om alternativen än att politikerna på förhand gör upp vilka de vill samsas med och indirekt tvingar oss välja, vilket spär på politikerföraktet - det förlorar vi alla på i längden.
Apropå 4%-spärren: När man röstar borde man få ange två partier på röstsedeln, ett första- och ett andrahandsalternativ.
Som det är nu kastas en del röster bort, och det är faktiskt odemokratiskt. Om man röstar på ett parti som blir så litet att det inte kommer in i riksdan är ens röst bortkastad och påverkar inte politiken.
Därför finns det folk som taktikröstar på kd eller v trots att de hellre skulle rösta på ett annat parti. De vill säkra att det block de föredrar kommer in. Det finns också folk som hellre skulle rösta på kd eller v, men taktikröstar på ett större parti, för att inte deras röst ska kastas bort. Alltså återspeglar rösterna inte väljarnas önskemål, och det är också odemokratiskt.
Det borde man lösa med första och andra alternativ på röstsedeln. Den som vill rösta på ett litet parti kan då ha det partiet som första alternativ, och ett större som andra alternativ. Skulle det lilla partiet inte komma in i riksdan så kastas inte rösten bort, den ges istället till det andra partiet, och påverkar därmed politiken.
Broder Yoda: Jag tycker tvärtom att det är utmärkt med en starkt sammanhållen allians av fyra olika partier.
Genom att rösta på c eller fp stärker vi det socialliberala inflytandet i alliansen. Då blir hela alliansen mer socialliberal. Det ger oss som röstar möjlighet att nyansera vår röst.
Konstruktionen gör att vi har tydliga regeringsalternativ att välja mellan, dvs vi vet vilken sorts politik vi stärker med vår röst, och det vill jag faktiskt veta. Vi kan nyansera dessa alternativ genom att stärka det parti vi föredrar, och vi kan nyansera ytterligare med personkryss.
Kanske kunde man önska att det, utöver borgerligt och socialistiskt block, dessutom fanns ett mittblock bestående av s, c och fp. Men ett sånt arrangemang skulle ha flera allvarliga nackdelar. Alternativen att välja bland skulle bli väldigt luddiga. Vilken sorts politik stärker man då om man röstar på c eller fp? Och i valarbetet skulle c och fp ha motstridiga roller. De måste då argumentera starkt och övertygande både som regering och som opposition.
Men den största nackdelen är att ett sådant mittblock inte skulle ha nån stark och tydlig opposition. Stark opposition är absolut nödvändig för demokratin. Jag tror faktiskt att stark opposition är viktigare än valet av ideologi. Stark opposition bidrar till att bromsa och begränsa makt som växer sig för stor.
Och överstark makt är ett hot mot själva demokratin.
Skicka en kommentar