Sedan den dagen Mona Sahlin lanserade sin tilltänkta koalition med Miljöpartiet, och samtidigt klart och tydligt sade vad hon egentligen tyckte om Vänstern och sitt eget partis vänsterfalang har det börja mullra bland rödgardisterna. Inför öppen ridå så kastar nu sossar ur olika fraktioner skit på varandra. Lotta Gröning ger sig i sin bok "Sanning eller konka, Mona Sahlins politiska liv" ut på en hetsjakt efter Mona Sahlin som får mina egna tankar om oppositionsledaren att framstå som sansade och genomtänkta, och Pär Nuder tar hedern av sin gamle fadersgestalt och chef i sin bok. Detta medan fackföreningsrörelsen och de inom sosseriet som står längst till vänster är extremt skeptiska till ett samarbete med Miljöpartiet...
Det som är gjort är gjort, och inget Mona tar för sig kan få kaoset runt den nya koalitonen ogjort. Att försöka få Lars Ohly och språkrören att samarbeta är som att försöka lägga ett pussel med bitar ur olika kartonger... De står ju inte ut med varandra, och det behöver man inte vara beteendevetare för att se. Men försök bara, en koalition av motvilliga kommer ställas mot en Allians av samarbetsvilliga i valet 2010 och regeringsfrågan kan mycket väl få en avgörande betydelse återigen.
Men om vi hoppar tillbaka till smutskastningen som pågår i rörelsen just nu så är det ju så det blir i ett stort parti som sosseriet. Har man en tredjedel eller mer av väljarkåren i ryggen så är det ju så att det finns olika åsikter. Det är här den starka ledarens förmåga ställs på prov, och Mona Sahlin har inte på något sätt visat sig vara den starka ledaren. Min antipati för Mona är väl känd vid det här laget, men inte ens jag unnar henne den skit som hon får från Aftonbladets Lotta Gröning. Med såna partivänner behöver man inga fiender! Att man får ta emot osakliga angrepp och illasinnade kommentarer från motståndarleden är väl naturligt i dagens politik medan det framstår som vansinne att offentligt börja med dylik dyngspridning inom de egna leden á la Gröning. Å andra sidan har det tydligen publicerats en bok som sticker ut åt andra hållet i ett förbehållslöst hyllande av den nye ledarinnan, "I väntan på Mona Sahlin". Två böcker som jag tänker ta mig an i mina egenstudier i ämnet "Lär dig känna fienden"...
Om Lotta Gröning i sin bok kör ner sina härskartekniker i halsen på Mona Sahlin så avslöjar Pär Nuder tydligt hur det var att vara träl i den Perssonska juntan. Den lille mannen ställde upp i vått och torrt, evigt trogen den på alla sätt store ledaren för att sluligen förödmjukas inför de andra trälarna. Göran Persson må ha varit en stark ledare, men man behöver inte uppvisa tydligt psykopata drag för att vara en respekterad chef. Även efterföljaren Mona Sahlin får sina fiskar varma av Nuder. Det är tydligen inte bara Lars Ohly som mobbats av Mona, så har även hr Nuder upplevt sin tillvaro i Monas närhet. Läge för Pär och Lars att ordna grupprabbatt hos kuratorn?
Efter att läst det korta utdraget som bifogas i DN så konstaterar jag att jag nog även måste läsa Pär Nuders bok. Gud vad pengar jag kommer pumpa in i rörelsen...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar