SNÖN FALLER, OCH SOCIALDEMOKRATIN MED DEN...

Utanför fönstret börjar faktiskt det ihärdiga regnandet visa små flingor av snö. SMHI har rätt, och låt oss hoppas att Synovate är lika bra i sitt analysarbete.

För det är ju lätt att utbrista"Vad var det jag sa?". Monas minst sagt otydliga ledarskap i lanserandet av den nya röd-gröna koalitionen har nu slagit igenom bland väljarna, som har blivit varse vad som kan vänta efter valdagen 2010 i fråga om tydlighet och i fråga om ledarskapsförmåga. Om väljarna vill kan en samspelt och ambitiös regering bytas mot en som inte kan och som inte vill samarbeta effektivt. Men nu verkar väljarna se verkligheten som den är... Enligt Synovate rasar Socialdemokraterna, Vänstern som numera är opposition både mot regeringen och den andra oppositionen stärks som förväntat.

Jag njuter i fulla drag av den pågående föreställningen av "Hela havet stormar" som förs inom rörelsen just nu, och med Sveriges alla väljare som publik. Beskyllningar, baktaleri och bokutgivningar som får sosseriets falanger att spy galla över varandra i en tilltagande orgie av vomerande... Det bästa av allt är att jag tror att vi bara har sett början på det här. Ju närmare valet vi kommer så kommer det bli än mer tydligt att det finns betydligt mer som skiljer än som förenar de tilltänkta regeringsbildarna. Birger Schlaug, tidigare språkrör i MP (är förresten skägg en förutsättning för att bli manligt språkrör...?) har ju uttryckt sin skarpa skepsis mot samarbetet, och jag förstår honom.

För i sossarnas värld är det bara att få makt som betyder något, och att klammra sig fast vid densamma. Nu är Miljöpartiet verktyget för att få makten åter, och när den väl är vunnen så tvingas det lilla partiet anpassa sig till det stora partiet till oigenkännlighet. Det är bara att titta på Sundbyberg, där Miljöpartiet i sin iver att ligga sked med sossarna har raderat ut sina ideal, sina visioner och därmed sitt existensberättigande. Om Miljöpartiet i Sundbyberg är en antydan om vad som väntar kollegorna i riksdagen borde gräsrötterna hos de gröna fasa.

Lars Ohly är den som tjänar mest på Monas debacle, tillsammans med oss som mår bra när det tidigare fruktansvärda avståndet mellan blocken nu minskar sakta men säkert. Ohly kommer attrahera folk från vänsterfalangen inom sosseriet, och från de mest fundamentala miljöpartisterna. Om man nu skall ge råd till en stalinist, djurgårdare och smilfink så är det att fortsätta hålla avstånd mot Mona, eller bete sig på ett sådant sätt att Mona inte för allt i världen kan vilja omfamna vänstern igen...