Oberoende källor, i detta fall Helsingforskommitén, finns på plats i Georgien och bevittnar hur Ryssland fortsätter den politik som de facto inleddes i de georgiska provinserna Abkhazien och Sydossetien redan 1992-93. Från Abkhazien fördrevs ca 240.000 georgier, medan det från Sydossetien handlade om 25.000 personer som flydde de separiströrelser som ivrigt påhejade av Ryssland satte igång och underminera den ny-gamla staten Georgiens strävanden om nationell enighet.
De som idag förespråkar Abkhazisk och Sydossetisk självständighet borde ha dessa siffror på näthinnan, då Abkhazien med dagens befolkning på ca 200.000 hade haft en majoritet av georgier inom sina gränser, folk som fortsatt hade velat tillhöra Georgien, om inte den etniska rensningen och massakrer av oskyldiga civila hade fått folk att fly provinsen. Dagens Syossetien med sina 50.000 innevånare hade också sett annorlunda ut ifall separatister och Ryska fredsbevarare inte hade fördrivit 30% av provinsens befolkning...
Man förstår de nära band som Ryssland och Serbien har med varandra, länderna har ju en gemensam nämnare när det kommer till att jaga folk på flykt. Serberna praktiserade detta under krigen i såväl Kroatien som Bosnien, Ryssarna påbörjade samtidigt en likadan städoperation i Kauaksus. Detta Ryssland som delar av EU nu vill normalisera förhållandena med, agerar fortsättningsvis som den allt annat än pålitliga staten man är. Ryssland har valt sin väg, där man underminerar sina grannars möjligheter att bedriva en självständig politik. Idag i Abkhazien och Sydossetien, i morgon Ukraina, Lettland och Estland...?
Omvärlden har tack och lov bestämt sig för att hjälpa Georgien med återuppbyggnaden av landet efter den ryska inmarschen. Närmare 20 miljarder kronor kommer att finnas tillgängligt för att få nationen på fötter igen. Minst lika viktigt i mina ögon är att de strävanden man från georgiskt håll har mot NATO-medlemskap snabbt realiseras. Ett litet land behöver samarbeta med andra för att garanteras säkerhet. Något som vi i Sverige också borde reflektera över i tider som dessa när vi inte har förmåga att försvar oss själva överhuvudtaget...
Att då få läsa sossarnas nya inställning i frågan om ett trovärdigt nationellt försvar, där vi står utanför NATO, är hyckleri när det är som mest groteskt. För det första: Man kommer aldrig få med sina nya livspartner på något som innebär att försvaret förstärks. För det andra: Man glömmer snabbt vilka som gjort Sverige till den lama anka vi är idag. Lars Ångström kan faktiskt bli försvarminister efter 2010 i det nya partnerskapet. Därmed inte sagt att jag är nöjd med den politik som Alliansen driver i frågan, där man nu med uppskjuten försvarsberedning och ett myglande med siffror försöker få oss att tro att man höjer vår försvarsförmåga när den fortsätter urholkas, och när man hoppas att svensken skall hinna glömma Georgien innan den nya beredningen läggs fram. Men i valet mellan Ångström och Tolgfors, är valet ännu så länge enkelt...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar