Riksdagsledamot Göran Pettersson börjar gästbloggandet med en insiktsfull blogg om den vackra skärgården.
”Tokmoderaten” Fredrik Antonsson beordrade mig att skriva ett blogginlägg med ovanstående rubrik. Med detta upptåg lever Fredrik till fullo upp till sitt artistnamn. Väl medveten om att jag kan anklagas för kraftig avvikelse från ämnet så skriver jag här några rader om min högst personliga syn på skärgårdsborna.
Även om jag bor i ”Lohärads skärgård” så vore det övermaga om jag kallade mig skärgårdsbo. Lohärad ligger till och med så långt in i landet att det inte ens tillhör Roslagen. Men genom att Norrtälje kommun innehåller en stor del skärgård så har jag under mina år i politiken haft möjlighet att på nära håll studera skärgårdsfrågorna. Det som slagit mig är att det är mycket missvisande att tala om skärgårdsbefolkningen som en homogen enhet. Jag har sällan stött på någon grupp som när man skrapar på ytan uppvisar så stora grundläggande åsiktsskillnader. Men ofta glöms dessa bort och man uppträder till synes enat under standaret ”Skärgårdsbefolkningen”. Men denna befolkning kan delas in i två huvudkategorier. På ena sidan finns den i många stycken traditionella skärgårdsbefolkningen. De sätter sin egen frihet högt och ser med viss misstänksamhet på alla sorters övermakt. De önskar så lite påverkan som möjligt från fastlandet oavsett om det är staten, landstinget eller kommunen. Givetvis har de genom århundradena i vissa tider gynnats av de lagar, såsom tullar, som staten tvingat på medborgarna men i huvudsak tycker de att världen vore bättre om fastlandet inte fanns. De är starkt förvissad om att skärgårdsbefolkningen klarar sig väl om den bara lämnas ifred. Den andra huvudkategorin har också en stark tro på skärgårdsbefolkningens unika egenskaper. Jag tillåter mig att kalla den grupp får ”Blåa vågare”. Men till skillnad från den förra kategorin som jag kallar traditionella skärgårdsbor ser ”Blåa vågarna” skärgården mer som ett friluftsmuseum. Vilken funktion de tycker att de själva har i detta skärgårdsskansen är mig obekant men de förutsätter att det offentliga möjliggör deras val av bostadsplats genom olika typer av bidrag och understöd.
Vad har då denna observation med Gösta Bohman att göra? Ja inte vet jag! Men jag gör ett litet försök att binda ihop det hela. Gösta Bohman var som få politiska ledare älskad av stora delar av skärgårdsbefolkningen, mer av de traditionella än av ”Blåa vågarna”. Men nog vore det väl alldeles galet om man bytte namn på en ö och uppkallade den efter en fastlandsbo! I denna fråga tror jag att de två kategorierna skärgårdsbor kan stå enade. Därför lovar jag att om behovet uppstår ”leda kampen mot att byta namn på Sundskär till Bohmanskär”.
Göran Pettersson
http://dinledamot.blogspot.com/
Även om jag bor i ”Lohärads skärgård” så vore det övermaga om jag kallade mig skärgårdsbo. Lohärad ligger till och med så långt in i landet att det inte ens tillhör Roslagen. Men genom att Norrtälje kommun innehåller en stor del skärgård så har jag under mina år i politiken haft möjlighet att på nära håll studera skärgårdsfrågorna. Det som slagit mig är att det är mycket missvisande att tala om skärgårdsbefolkningen som en homogen enhet. Jag har sällan stött på någon grupp som när man skrapar på ytan uppvisar så stora grundläggande åsiktsskillnader. Men ofta glöms dessa bort och man uppträder till synes enat under standaret ”Skärgårdsbefolkningen”. Men denna befolkning kan delas in i två huvudkategorier. På ena sidan finns den i många stycken traditionella skärgårdsbefolkningen. De sätter sin egen frihet högt och ser med viss misstänksamhet på alla sorters övermakt. De önskar så lite påverkan som möjligt från fastlandet oavsett om det är staten, landstinget eller kommunen. Givetvis har de genom århundradena i vissa tider gynnats av de lagar, såsom tullar, som staten tvingat på medborgarna men i huvudsak tycker de att världen vore bättre om fastlandet inte fanns. De är starkt förvissad om att skärgårdsbefolkningen klarar sig väl om den bara lämnas ifred. Den andra huvudkategorin har också en stark tro på skärgårdsbefolkningens unika egenskaper. Jag tillåter mig att kalla den grupp får ”Blåa vågare”. Men till skillnad från den förra kategorin som jag kallar traditionella skärgårdsbor ser ”Blåa vågarna” skärgården mer som ett friluftsmuseum. Vilken funktion de tycker att de själva har i detta skärgårdsskansen är mig obekant men de förutsätter att det offentliga möjliggör deras val av bostadsplats genom olika typer av bidrag och understöd.
Vad har då denna observation med Gösta Bohman att göra? Ja inte vet jag! Men jag gör ett litet försök att binda ihop det hela. Gösta Bohman var som få politiska ledare älskad av stora delar av skärgårdsbefolkningen, mer av de traditionella än av ”Blåa vågarna”. Men nog vore det väl alldeles galet om man bytte namn på en ö och uppkallade den efter en fastlandsbo! I denna fråga tror jag att de två kategorierna skärgårdsbor kan stå enade. Därför lovar jag att om behovet uppstår ”leda kampen mot att byta namn på Sundskär till Bohmanskär”.
Göran Pettersson
http://dinledamot.blogspot.com/
Inlägg
1 kommentar:
Kan du iallafall inte försöka få till att Norröra döps efter mig då? Jag hade några underbara somrar på "Saltkråkan" under min barndom.
Tack för en gedigen insats, Göran!
Skicka en kommentar