2009/01/16

GÄSTBLOGGARE JOAKIM: WALK-OVER NR 3...

"Är det så här livet skall vara, är det verkligen så tungt...?"

Joakim och jag har något speciellt ihop...

När Jocke är på jobbet så blir allting så mycket lättare för mig, och jag tror faktiskt att jag har samma effekt för hans tillvaro när jag dyker upp på IVA samtidigt som honom. Det blir lite fnittrigt, det blir lite sjukt och det blir så mycket roligare bland halv-döda patienter och pipande respiratorer och dialysapparater.

Nu har Jocke lämnat mig åt mitt öde för att vara pappaledig med sin extremt söta och charmiga dotter Vilda, och det i 9 månader... Uppenbarligen har inte Joakim förstått att det är kvinnans uppgift att vara hemma med de små i början, vi män har tilldelats en månad och det brukar vara tillräckligt traumatiskt för både baby och pappa, men Joakim väljer ofta sina egna vägar. Inga tankar på mig där inte, när jag lämnas åt att umgås med svärmorsdrömmen Thomas, sportige Kjelle och Nico som nyser som en 3-årig flicka, "ii-tsch - iih-tsch", och alla kvinnor som bara tjatar på mig hela tiden likt Askungens halvsystrar.

Även sitt bloggande har Jocke gett upp för tillfället och jag hoppades kunna väcka honom från de döda med att få honom att engagera sig med en gästblogg. Tydligen prioriterar han annat nu, andra saker än att göra sin vän glad - och orsaken heter Tribal wars. Ett ruttet spel på internet betyder mer för Joakim än min vänskap just nu. Är det lågt, eller är det ännu lägre...? Därför är det inte alls svårt att vara elak när jag nu med mina tankeläsarkunskaper får författa Jockes blogg, läs och njut...

Att fostra sin döttrar i ett kärlekslöst förhållande...

"Jag minns det som igår, dagen då jag tittade djupt in i de så fantastiska ögon på den Kirsi och skrek "Minä rakastan sinua" så där lite lagom på lyset. Platsen var Karelia, min stamkrog i Stockholm på den tid jag hette Pööllöönnään, och jag hade varit och lyssnat på M-A Numminen live.

En fantastisk kväll blev ännu bättre när jag ragglade fram till baren för att beställa min femte 9:a Koskenkorva. Och där var hon, mina drömmars kvinna. Hon svarade upp på den kravspecifikation jag hade på den som skulle bli min livsvän framöver - hon var finska, hon var blond och hon hade vackra, icke-manipulerade ögon och hon ville föda mig ett par döttrar. Vi flyttade ihop, och vi fick våra barn. Det var en underbar tid, det var då...

Livet gick vidare, Disa växte till sig och Vilda kom till världen. Men djupt inne i mig började en obehaglig känsla gnaga. Livet var ju perfekt, sockersött och underbart - inga konflikter och inget bråkande. Men när Fredrik, min store, tjocke vän började jobba nattpasset med mig så kom jag till insikt och vaknade upp ur den Törnrosa-sömn jag levt i tillsammans med Kirsi. Fredrik var en riktig "Don Juan", han lärde mig vad manlighet innebär och att man inte kan ge avkall på sitt eget manliga liv för att låta livet vara konfliktfritt hemma. Jag förstod att kärleken därhemma var död. Det gick upp för mig att jag var en sex-slav eller avelshingst i kombination med diskmaskin och städhjälp, jag utnyttjades hänsynslöst av kvinnan med de vackra, icke-manipulerade ögonen! I julklapp får jag plundrade gratisprodukter, lätt att förstå hur mycket man betyder då va...? De enda tillfällena som jag tillåts vara mig själv, mannen Jocke, är när jag får åka och skrika när jag ser på mitt looser-lag på Stadion eller Hovet , och det räcker inte.

Jag söker desperat lösningar att få vara den man jag är innerst inne. Jag är ingen karbonkopia av Lilla Fridolf, jag är Jocke Draköga efter mitt uppmärksammade namnbyte och jag är faktiskt Macho bakom min Toffelhjälte-fasad! Men jag har mina döttrar att tänka på, och jag känner mig så inlåst...

Häromdagen träffade jag Fredrik, han kom över med lite välsmakande mat från Burger King. Jag vågade liksom inte föra ämnet på tal, han kan ju vara så cynisk och elak ibland Fredrik. Men i sin oändliga vishet är jag övertygad om att han såg desperationen i mina trötta, tårfyllda ögon och att han innerst inne förstår att mitt hopp står till honom, Kjelle och de andra killarna på jobbet som sett igenom min sockersöta fasad och förstått mitt lidande. Jag vill ju bli som mina kollegor, ett matvrak och en sexatlet som Fredrik, en sportsman som Kjelle eller en Casanova som Thomas. Däremot vill jag inte nysa som Nico..."

3 kommentarer:

Winston sa...

Blablabla........
Fredrik för böveln!
Jag vill ha råare uppriktighet och inte detta kverulanta fjäskande.
DESSUTOM vill jag ha en ny väst, någon kutryggig klåfingrig brainless har försnillat den du gav mig.
Ursäkta min upprördhet men jag blir förbannad när respekten för andras ägodelar inte respekteras.
Jag ser rött!
För övrigt anser jag att den rödgröna röran bör förgöras.
MVH/ Winston Cato den äldre

Fredrik Antonsson sa...

Ojdå.

Ja, en ny väst skall du väl kunna få när jag kommer tillbaka till jobbet. Ryggsmärtor förhindrar mig just nu.

Fjäskande? jag som tycker att jag är stygg?

Kommer Winston på kalas på söndag frågas? Kolla inbjudan på näst sista inlägget i december...

Puss på muschen

Winston sa...

Jag önskar att draköga skrivit denna blogg, men dessvärre är han inte man i sitt hus. Jämlikhet vilket skitsnack! Pappaledighet alldrig att jag ställer upp på något sådant-alldrig i livet.
Vad är det för jämlikt med pappaledighet. Absolut ingenting alls, bara ett förtäckt argument av dagens kvinnor enbart på grund av deras inkompetens av att sköta ett hem och hushåll. Istället för att slapphänt fördriva dagarna på kafeer utan intresse för barnens väl och uppfostran, borde barnens mödrar införliva daglig kvalitet. För pappalediga män är detta inget problem, men jag vänder mig mot detta, för detta skall en mor klara av på egen hand.
Därför uppmanar jag Draköga och övriga män att sluta qurla era frua och barn.

MVH/ Jägarmästare Winston III