2009/01/12

GÄSTBLOGGARE MATTIAS: WALK-OVER NR 1...

För ett tryggare Rissne, rösta på Folkpartiet...

Jag hade gett min alliansbroder, nyblivne vän och tillika ordföranden i den lokala Folkparti-föreningen hemma i Sundbyberg, där jag bor, i uppdrag att skriva en gästblogg med den spännande titeln "Därför är min våta dröm en natt med vår plastikkorrigerade drottning...".

Dagarna har gått, jag har mailat, sms:at och på alla sätt försökt få bekräftat att Mattias skulle ta tag i detta ämne med hull och hår, inte ens de hotfulla tonerna i uppdragsbeskrivningen om att de som sviker sin plikt kommer hängas ut verkar ha fungerat. Då jag inte har sett en skymt av en gästblogg som lämnar det mig med två alternativ. Antingen hänger jag ut Mattias i en blogg, med fabricerade och elaka avslöjanden om hur han lyckats ta sig till sin position som ordförande i Folkpartiet i Sundbyberg, eller så kliver jag in i hans sinnesvärld och författar bloggen som om jag själv vore Mattias Lönnqvist. Vad jag än väljer så kan det kanske få negativa effekter för vårt alliansbygge inför valet 2010 men jag gissar att ett inlevelsefullt inlägg om kärleken till drottning Silvia är mer OK än att vara elak mot Mattias.

Så läs Mattias tankar, såsom lästa och nedtecknade av den numera legitimerade tankeläsaren Fredrik Antonsson:

"Jag har länge gått omkring och inbillat mig att bara för att Birgitta Olsson, liberalernas eget lilla "kuttersmycke", tycker att kungahuset är omodernt så är det något man skall tycka som liberal. Ibland intalar man sig något så mycket att det blir en sanning i ens egen tankevärld, och efter att lyssnat på Birgittas känslofulla angrepp på vår statschef och hans underbara familj under år efter år av liberal hjärntvätt så trodde jag på fullt allvar att jag verkligen var republikan. Men sent skall syndaren vakna...

Jag gick omkring på Stockholms gator när vaktavlösningen passerade mig, med en fantastisk musikkår i täten. Det var en kall decemberdag, och jag värmdes av den vackra marschmusiken i kombination med de fina gossarna i sina vackra uniformer, unga män som tog sin plikt på allvar och som av ren fosterlandskärlek inte tvekade att viga några månader av sina liv för allas vår säkerhet och just denna dag kungafamiljens i synnerhet. Den vackra musiken fungerade som den flöjt råttfångaren i Hameln använde mot råttorna, men i detta fall var det taktfasta trummor som fick alla missledda republikaner att jämsides och bakom följa den paraderande truppen till den yttre borggården på Stockholms slott.

Just denna decemberdag var det drottningens födelsedag, Silvia fyllde år. När jag skymtade den vackra kvinnan i ett av fönstren på den fasansfulla slottsfasaden så försvann alla de sjuka tankar som Birgitta Olsson hade planterat i min hjärna. Det var som kärlek vid det första ögonkastet, och trots alla plastikoperationer som man till och med avstånd hade svårt att missa så var det uppenbarligen mina drömmars kvinna som befann sig där uppe. Hon vinkade, och jag är säker på att det var riktat enbart till mig - den nyfödde monarkisten.

Nu var det ju så att Silvia tidigare i livet kärat ner sig i en ordblind och fartblind ung herre på besök i München 1972 och det förhållandet höll fortfarande i sig av någon outgrundlig anledning. Omedelbart påbörjade jag en kampanj för att få Silvia att förstå att gräset var grönare på Rissne ängar än i slottsparken på Drottningholm. Jag skickade dussintals av egenhändigt plockade Blåklintar med posten, jag skrev dikter så vackra att mina egna ögon tårades men ingenting hände... Jag började ana att den svartsjuka Carl Gustaf sprättade upp mina parfymerade kuvert och slängde bort innehållet innan hans duperade kvinna fick se att kärleken fanns några kilometer åt nordost.

Vad gör man inte för kärleken? Jag ville ju så gärna träffa min stora kärlek, men förvägrades detta. Det som återstod var att dolt ta mig in i närheten av Drottningholm för att i ett obevakat ögonblick sammanstråla med den fagra tanten. Efter en bussfärd mot Ekerö, och en dold framryckning till avspärrningarna vid slottet så var jag beredd, beredd att leverera kärlekens budskap. Döm om min förvåning när det bara dröjde några minuter innan lyckan var gjord, ut ragglade Silvia, milt berusad på Calvados och snubblade nästan över mig där jag låg i rabatten...

Snabbt förklarade jag min kärlek och det blev uppenbart att mina farhågor var korrekta. Carl-Gustaf hade slängt mina kärleksgåvor i soporna men Silvia hade hittat dessa när hon skulle bära ut soppåsen. Hon hade länge funderat på att ta buss 176 till Vreten för att där ta tunnelbanan till Rissne och träffa mig över en kopp kaffe, men hon hade hört att Rissne var så otryggt och SÄPO ville inte stöta sig med Carl Gustaf. Klart var iallafall att hon satt fast i ett kärlekslöst förhållande som hon inte kunde ta sig ut. Mina drömmar skulle inte bli mer än just drömmar, tyvärr...

Orden från mina drömmars dam ekar fortfarande smärtsamt i mina öron: "Liebe Mattias, Doh er så wunderbar, vacker, snäll ja... I ett annan liv, en annat plats du och jag kanske kan paret bli kunde? Nu, inte och aldrig. Ich trivs sehr gott i Schlosset och den kleine Carl Gustaf, han gråta skulle sig till todt, jag flyttar Rissne. Farväl, auf Wiedersehen - läsa din blogg Ich skall mein liebling".

Att ge upp ligger inte för mig, men min kärlek till kungahuset är nästan lika stor som den jag känner för mina drömmars dam. Av ren respekt för vår statschef, som fått sin makt och eviga visdom av Gud allsmäktig så lägger jag ner min jakt. Men varje gång jag ser min plastikkorrigerade kärlek så tåras mina ögon och jag undrar hur livet kan bli så orättvist..."

http://www.kryssamattias.se/wordpress/

2 kommentarer:

Mattias sa...

Mellan sista mötet i december och första mötet i januari så stänger jag av allt vad politik heter; det är enda sättet för mig att orka med det tempo som jag håller resten av året (sommarsemestern undantagen, då jag också stänger ner politiken)

Allt som verkar ha med politik att göra -- inklusive mail vars rubrik verkar skvallra om politik -- hamnar därmed i en "läs senare" mapp, oavsett hur behjärtansvärt ämnet verkar vara.

Sedan var det ju inte direkt ett roligt ämne du gav mig, men det hade jag nog kunnat överkomma genom att slänga in Madeleine i historien :)

Fredrik Antonsson sa...

Oh, jag är så glad att se att du lever Mattias. Eftersom du numera bor i Rissne så vet man ju aldrig...

Hoppas att du trots allt har tid att dyka upp på söndag.