AFFISCHER, AFFISCHER, ÖVERALLT AFFISCHER

I mina ögon är valaffischerna faktiskt den finaste formen av kultur. Storsvulstiga affischer, klistrade på en tunn spånskiva, där ord och bild skall få den lättmanipulerade väljaren att tänka till över sina åsikter. Den finaste formen av kultur berör, och därför borde jag ju förstå de som kallade Caroline af Ugglas insats i melodifestivalen förra året för fin kultur, jag blev ju berörd. Medan "Snälla, Snälla" ekade i bakgrunden kräktes jag kaskader över vardagsrummet medan jag letade efter den försvunna fjärrkontrollen för att snabbt skifta kanal. Men berörd, det blev jag på ett lite annorlunda sätt mot när jag blev berörd av tjejerna i Timoteij det här året. Det man minns är det som väcker känslor, och medan jag fick något drömskt i blicken av flöjttjejen i Timoteij så väcktes ju känslor även när af Ugglas sjöng sin truddelutt rakt in i min kräkreflex...

Samma reaktioner kan bli resultatet av fotokonsten, photoshop-konsten, retorik-konsten och alla de där budskapen som man vill skicka in i själen på betraktaren som genom ett trollslag - all den konst som finns på valaffischerna berör. Hur affischerna berör beror förmodligen på lite olika parametrar. Jag som moderat får ungefär samma reaktoner av en photoshoppad, flinande variant av någon som har vissa drag gemensamt med den där tanten som skall föreställa oppositionsledare som när Caroline af Ugglas sjöng sin låt, medan en likaledes leende landsfadersgestalt med en icke-existerande frisyr ger mig samma vibbar som tjejen med flöjten i Timoteij.

Igår presenterade Alliansen sina gemensamma affischer, där en röd rewind-symbol möttes upp med en orang play-knapp. Brilljant, enkelt och smart - bilden sitter där av vilka som vill fortsätta förädlingen av föregångslandet och vilka som tycker att förvaltandet av en trött och uppgiven politik är mumma. Framåt vs bakåt.

Kristdemokraterna har också lyckats extremt bra med sina affischer om jag får tycka till. Det är Göran och djuren, bilden av ett mänskligare Sverige. Klockrent och stilistiskt, några framtida klassiker i de arkiv som arkiverar valaffischer genom generationer. Det bästa betyget man kan ge en bra affisch är att folk med kunskaper i fotomanipulering genast sätter tänderna i orginalen för att förvanska eller förvrida budskapen till något annat. Både Alliansens och KD:s mästerverk har redan mött sosseriets photoshop-riddare och deras skarpa urklippsvapen, det är ett gott betyg, det är ett bevis på att man landat rätt...

Om KD var bra så var det idag dags för det nya statsbärande partiet och det abdikerade, före detta statsbärande partiet att ha vernissage på sina konstverk, och det gick väl sådär om man skall vara ärlig. Jag har fått mina bannor, åthutningar och tillsägelser om att "nu är det valrörelse! Nu är vi aldrig kritiska mot oss själva, bara mot motståndaren" så jag lämnar därför mina synpunkter om mitt egets partis affischer därhän. Men om de inte berör mig, vem berör de då...?

Men socialdemokraternas affischer då? Ja, vad skall man säga utan gå för långt i sin ambition att bara vara kritisk mot motståndaren? Ärligt talat, vad är det för j-vla trams som sosseriet har fått till? Gnäll, gnäll och ett evigt malande om att de inte kan vänta kombineras med bilder där Mona går med barnen, där Mona frotterar sig med några andra sossar, där Mona knappt går att känna igen som Mona. Det ger mig samma vibbar som Caroline af Ugglas låt "Snälla, Snälla", jag mår fysiskt illa. Men som sagt bra kultur skall beröra, något som bara möts med likgiltighet av beskådaren är ju värdelöst som budskapsbärare.


Jag och alla andra kommer snart att vara övertygade om att sossarna vill lösa ungdomsarbetlösheten genom att skicka in lättklädda, snygga killar i ett eldhav med en slang på ryggen utan vare sig utrustning eller utbildning. Alla andra och jag kommer att vara övertygade om att sossarna vill få bort vårdköerna genom att skicka in osterila tjejer på operationssalar land och rike runt. Jag må vara felgängad i skallen, men just så ser jag på bilderna samtidigt som jag blir berörd.

Någonstans gör man så fel att det kanske kan bli rätt hos den som inte använder sina mest kritiska ögon, kanske kan det finnas folk som faller för bilderna på en botox-Mona och ungdomar i kritiska situationer. Inte många, förmodligen nästan bara de som redan är besatta, men kanske någon lindansare någonstans tar åt sig budskapen som berör.

Jag har ju mina egna valaffischer, där mer jordnära valbudskap som hämtar näring ur mitt eget patetiska liv lyfts fram för att måla upp bilden av att jag trots allt bara är en produkt av min uppväxt och omgivning. Mina affischer hittar du här, och jag fyller på en ny var tredje dag fram till valet.

Trots att jag älskar valaffischer och berörs av de på olika sätt så tror jag att det idoga affischerandet som väntar kommande veckor bara påverkar valutgången mikroskopiskt. Jag tror ingen blir sosse för att Mona ler hela tiden med ett dussintals ungar bakom ryggen, jag tror ingen blir moderat av att läsa "Framåt tillsammans" eller "Tillsammans gör vi Sverige till ett föregångsland". Men det är en växelverkan, där affischen förstärker eller påminner om ett utspel i TV, en tidningsartikel, något man hörde på bussen eller läste i en blogg. Valaffischen känns uråldrig, en överlevande och trög dinosaur i valrörelsen som inte hänger med och som inte kan anpassas av händelser som spelas upp i mediabruset. Men lik förbannat så berör de oss...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expr1, Expr2, Expr3

Bloggar: Ekonomisten, Krassman, Böhlmark