Det är inte speciellt ofta här i livet då jag och sossebloggaren och nätroten Peter Andersson tycks brinna för samma saker. Men genom att följa Peter Anderssons Twitter-flöde så har jag iallafall hittat en beröringspunkt - mitt kusinbarn Emma Green, höjdhopperskan från Göteborg och Särö.
Den här kvällen, i Kataloniens huvudstad så var det faktiskt mina söners syssling som räddade Sverige undan ett totalt fiasko. Räddningen kom i den elfte timmen vid detta friidrotts-EM i Barcelona och bara genom att Emma Green plockade hem den där efterlängtade silvermedaljen. Sällan har väl jag varit så fruktansvärt stolt över att någonstans i min dysfunktionella genuppsättning ändå ha ett blodsband till den enda svenskan som kan prestera när det verkligen gäller...
Hela detta EM har ju varit en lång Golgata-vandring på Barcelonas Olympiastadium, där det gula kors som pryder vår blåa flagga har släppats fram och tillbaka på löparbanor, på hoppbanor och överallt där man kan misslyckas av halvskadade atleter. Alla har svikit, men inte min släkting Emma Green - tjejen som lyfte när det behövdes, hon som satte personligt rekord i den där höjdhoppsfinalen. I ett totalt mörker behövs bara ett ljus för att lysa upp tillvaron - Tack Emma, tack för att du fanns där.
Från att ha varit en framgångssaga så har det så kallade svenska friidrottsundret utvecklats till en tragikomisk såpa där var och varannan va våra tidigare så framgångsrika stjärnor har åkt på någon okänd variant av epidemisk benskörhet eller ledband som brister bara man tar ett djupt andetag. Christian Ohlsson var oslagbar i trestegsgropen tidigare, nu grinar all olycka den sympatiske göteborgaren i anskitet mest hela tiden. De ack så snygga systrarna Kallur får inte ordning på sina stressfrakturerade ben, och helt plötsligt är 100 meter häcktittande inte längre något som får mig exalterad och intresserad.
Hela Sveriges lilla mysflicka Carlina Klüft, har det inte heller så lätt när hon gång på gång landar alldeles för tidigt i sandlådan efter att försökt hoppa lika långt som alla de andra tjejerna. Carolina Klüft var guds gåva till friidrotten när det gällde att vara hyfsat bra i sju olika grenar, men när det kom till att vara riktigt jäkla bra i en gren så tog de högre makterna bort sin skyddande hand från vår nationalklenod. Så kan man fortsätta gnälla över succéer som förvandlats till ett radband av misslyckanden, från alla - alla utom mitt kusinbarn Emma Green.
Det här var kvällen då nationens heder stod och föll med en person, och när ribban slutligen föll på 2 meter och 3 centimeter så var det ändå så att vi svenskar stod där med Emma Greens medalj. Det var hennes bedrift, hennes silvermedalj men det var en metallbit som faktiskt betydde mer än något annat den här kvällen för det desillusionerade friidrottsvurmarna i konungariket.
Än finns det alltså hopp och tydligen då i höjdhopp. Om och när jag äntligen får träffa kusinbarnet igen för första gången på en herrans massa år så tror jag att jag skall ta och bjuda henne på en gräddbakelse. Det ser hon, och alla andra höjdhopperskor ut att behöva om någon frågar mig. Själv strävar jag mot ett BMI runt 50 och en elektronisk våg som skrikar ut sin smärta när jag tvingar den till underkastelse.
Tack Emma Green, tack för en alldeles för spännande kväll.
Bloggar: Peter Andersson
Inlägg
1 kommentar:
Du slår ju min rubrik med hästlängder!
Men det har ju...genetiska förklaringar :-)
Skicka en kommentar