"Leif, Leif, Leif, vad har du gjort?
Ta tillbaka allting fort, fort, fort!
Leif, Leif, Leif, du måste ta
Ditt förnuft till fånga, ja, ja, ja!
Vi vill inte ha en sanning som är så förbannat mörk..."
Ta tillbaka allting fort, fort, fort!
Leif, Leif, Leif, du måste ta
Ditt förnuft till fånga, ja, ja, ja!
Vi vill inte ha en sanning som är så förbannat mörk..."
Texten är från en melodi ur Galenskaparnas pacifistiska film "Leif". Men det är några rader som mycket skulle kunna höras för herr Baylans kontor ikväll eller imorgon om han nu hade förmågan att ta till sig negativa nyheter. Själv sitter jag och myser med ett elakt flin fastetsat i ansiktet...
Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och mycket av den glädje jag fått känna spira i min slanka kropp har ju varit just skadeglädje. Valnatten 2006 jublade jag precis lika mycket åt chockade sossar som vägrade inse att de hade förlorat valet som åt att vi hade vunnit. Valnatten 2006 jublade jag ännu lite mer åt att Göran Persson tog sitt pick och pack och lämnade sitt parti än jag gjorde åt fyra allianspartiledare som stod och viftade med sina blomsterkvastar i triumf ungefär samtidigt. Det var då, men jag är tyvärr nästan samma person då som nu och idag känner jag skadeglädjen spira igen...
Det har blivit lite svårare att njuta av sossarnas lidanden och umbäranden, och detta beroende på att jag faktiskt har lärt känna ett gäng sosse-bloggare som är väldigt trevliga och underbara om än väldigt vilse ideologiskt. Jag kommer nog bli illa berörd om eller troligtvis när de mår dåligt över ett uruselt valresultat. Samtidigt kommer jag att mysa den stunden jag möjligtvis eller rent av sannolikt få se en tårögd Ibrahim Baylan se verkligheten komma ikapp eller en chockad partiledare Sahlin försöka förklara hur man lyckades prestera ett historiskt uselt val just under hennes ledning. Ambivalens kallas det visst för.
En som också känner sig ambivalent är den underbara kufen till professor i Leif GW Perssons person. Denna GW har alltid varit en man som jag gillat stenhårt, även om han nu råkar vara sosse. Skarp i all sin oskärpa, vass i all sin slöhet - han är unik, han är bara så bra, Leif GW Persson. Efter att ha läst Leif GW Perssons inlägg i dagens Expressen så stiger han ännu lite mer i min aktning, och det är väl min skadeglädje som slår igenom...
Leif GW Persson är eller kanske rättare sagt var sosse. I dagens Expressen sätter han ord på känslor som han delar med många andra som är eller kanske rättare sagt var sossar. Det GW skriver är en berättelse jag känner igen från många av de vänner jag haft som varit vilse ideologiskt men som nu har börjat ta ut en ny kompassriktning. GW berättar om sin kluvenhet inför att rösta med ett tidigare rött hjärta eller en hjärna som nu verkar säga något helt annat. Leif GW Persson känner sig lika vilsen inför Mona Sahlin och Thomas Bodström som många moderater kände sig under Bosse Lundgrens era som partiledare.
Det kallas separationsångest tror jag, det som Leif GW Persson ger uttryck för. Han vill ju vara sosse men han vet inte om han klarar av det längre. Orden är hårda och brutala, och till och med en politisk struts som Ibrahim Baylan borde bli berörd av det som Leif GW Persson ger uttryck för. Kan ens Ibbe blunda för meningar som dessa:
"Om en månad är det val och själv anfäktas jag av politiska grubblerier. Allt mer svårartade ju närmare valdagen vi kommer. Skälen till min tilltagande vånda är i allt väsentligt personliga men eftersom jag samtidigt får för mig att jag delar sits med åtskilliga andra, födda i mitten på fyrtiotalet och med samma bakgrund som jag, kan det finnas skäl att lägga korten på borden. Säga något om det intellektuella och moraliska predikament som en människa hamnar i när hans eller hennes handlingar inte längre styrs av övertygelse utan av tvivel...
...Under mina senaste tio år som väljare har det därför handlat enbart om mitt hjärta. Dessvärre också om ett hjärta som klappat på av gammal vana eftersom den socialdemokrati som jag växte upp med har sedan länge gått förlorad. Det hela blir heller inte lättare av att personer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg plötsligt låter precis som gamla gråsossar som jag alltid har gjort. Jag skiter väl i det politiska arvet men vad hände med den politiska upphovsrätten?
Oavsett vilket känner jag att jag själv och den socialdemokrati som numera bärs av Mona Sahlin och Thomas Bodström kommit till vägs ände. Tvivel hanterar man bäst med sitt huvud och grunderna för det kan med fördel kokas ner till de väsentligheter som handlar om förmågan att leda landet.
När Mona Sahlin fyller femtio bjuder hon femhundra personer på kalas och köper hem mat och dricka till trehundra av dem. Nu lär det ha ordnat sig ändå med hjälp av det privata initiativet och korvkiosken runt hörnet men som politisk handling är det illavarslande. Med Thomas Bodström är det ännu enklare. Han är för mig en person som tillsatts på samma politiska meriter som Kim Jong Il, dessutom påtagligt lik honom vad beträffar inställningen till det privata och politiken. Låt vara att Bodström föredrar fotboll framför golf och att pappa Lennart var betydligt längre än pappa Kim Il Sung."
Jag skull ljuga om jag inte erkände att jag njuter av varje ord som skrivs, varje budskap som sänds ut av en person med huvudet på skaft men med håret huller om buller. Leif GW Persson är bara en person, men jag minns Jonas Gardells tvivlande i Expressen för någon vecka sedan och jag vet vad jag hör mest hela tiden. Av socialdemokratins förnyelse syns inget, det enda folk ser är en rörelse som inte rör sig och som numera har lika lite attraktionskraft för väljarna som en blodig oxfilé för en vegan. GW tvivlar, Gardell tvivlar och väldigt många fler tvivlar. Men som en struts stoppar den röda partiledningen huvudet i sanden och vägrar se verkligheten som den ser ut - tyvärr för dom, tack och lov för oss...
Länk: Expressen
Blogg: PLC, Ankersjö, Hagwall
Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och mycket av den glädje jag fått känna spira i min slanka kropp har ju varit just skadeglädje. Valnatten 2006 jublade jag precis lika mycket åt chockade sossar som vägrade inse att de hade förlorat valet som åt att vi hade vunnit. Valnatten 2006 jublade jag ännu lite mer åt att Göran Persson tog sitt pick och pack och lämnade sitt parti än jag gjorde åt fyra allianspartiledare som stod och viftade med sina blomsterkvastar i triumf ungefär samtidigt. Det var då, men jag är tyvärr nästan samma person då som nu och idag känner jag skadeglädjen spira igen...
Det har blivit lite svårare att njuta av sossarnas lidanden och umbäranden, och detta beroende på att jag faktiskt har lärt känna ett gäng sosse-bloggare som är väldigt trevliga och underbara om än väldigt vilse ideologiskt. Jag kommer nog bli illa berörd om eller troligtvis när de mår dåligt över ett uruselt valresultat. Samtidigt kommer jag att mysa den stunden jag möjligtvis eller rent av sannolikt få se en tårögd Ibrahim Baylan se verkligheten komma ikapp eller en chockad partiledare Sahlin försöka förklara hur man lyckades prestera ett historiskt uselt val just under hennes ledning. Ambivalens kallas det visst för.
En som också känner sig ambivalent är den underbara kufen till professor i Leif GW Perssons person. Denna GW har alltid varit en man som jag gillat stenhårt, även om han nu råkar vara sosse. Skarp i all sin oskärpa, vass i all sin slöhet - han är unik, han är bara så bra, Leif GW Persson. Efter att ha läst Leif GW Perssons inlägg i dagens Expressen så stiger han ännu lite mer i min aktning, och det är väl min skadeglädje som slår igenom...
Leif GW Persson är eller kanske rättare sagt var sosse. I dagens Expressen sätter han ord på känslor som han delar med många andra som är eller kanske rättare sagt var sossar. Det GW skriver är en berättelse jag känner igen från många av de vänner jag haft som varit vilse ideologiskt men som nu har börjat ta ut en ny kompassriktning. GW berättar om sin kluvenhet inför att rösta med ett tidigare rött hjärta eller en hjärna som nu verkar säga något helt annat. Leif GW Persson känner sig lika vilsen inför Mona Sahlin och Thomas Bodström som många moderater kände sig under Bosse Lundgrens era som partiledare.
Det kallas separationsångest tror jag, det som Leif GW Persson ger uttryck för. Han vill ju vara sosse men han vet inte om han klarar av det längre. Orden är hårda och brutala, och till och med en politisk struts som Ibrahim Baylan borde bli berörd av det som Leif GW Persson ger uttryck för. Kan ens Ibbe blunda för meningar som dessa:
"Om en månad är det val och själv anfäktas jag av politiska grubblerier. Allt mer svårartade ju närmare valdagen vi kommer. Skälen till min tilltagande vånda är i allt väsentligt personliga men eftersom jag samtidigt får för mig att jag delar sits med åtskilliga andra, födda i mitten på fyrtiotalet och med samma bakgrund som jag, kan det finnas skäl att lägga korten på borden. Säga något om det intellektuella och moraliska predikament som en människa hamnar i när hans eller hennes handlingar inte längre styrs av övertygelse utan av tvivel...
...Under mina senaste tio år som väljare har det därför handlat enbart om mitt hjärta. Dessvärre också om ett hjärta som klappat på av gammal vana eftersom den socialdemokrati som jag växte upp med har sedan länge gått förlorad. Det hela blir heller inte lättare av att personer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg plötsligt låter precis som gamla gråsossar som jag alltid har gjort. Jag skiter väl i det politiska arvet men vad hände med den politiska upphovsrätten?
Oavsett vilket känner jag att jag själv och den socialdemokrati som numera bärs av Mona Sahlin och Thomas Bodström kommit till vägs ände. Tvivel hanterar man bäst med sitt huvud och grunderna för det kan med fördel kokas ner till de väsentligheter som handlar om förmågan att leda landet.
När Mona Sahlin fyller femtio bjuder hon femhundra personer på kalas och köper hem mat och dricka till trehundra av dem. Nu lär det ha ordnat sig ändå med hjälp av det privata initiativet och korvkiosken runt hörnet men som politisk handling är det illavarslande. Med Thomas Bodström är det ännu enklare. Han är för mig en person som tillsatts på samma politiska meriter som Kim Jong Il, dessutom påtagligt lik honom vad beträffar inställningen till det privata och politiken. Låt vara att Bodström föredrar fotboll framför golf och att pappa Lennart var betydligt längre än pappa Kim Il Sung."
Jag skull ljuga om jag inte erkände att jag njuter av varje ord som skrivs, varje budskap som sänds ut av en person med huvudet på skaft men med håret huller om buller. Leif GW Persson är bara en person, men jag minns Jonas Gardells tvivlande i Expressen för någon vecka sedan och jag vet vad jag hör mest hela tiden. Av socialdemokratins förnyelse syns inget, det enda folk ser är en rörelse som inte rör sig och som numera har lika lite attraktionskraft för väljarna som en blodig oxfilé för en vegan. GW tvivlar, Gardell tvivlar och väldigt många fler tvivlar. Men som en struts stoppar den röda partiledningen huvudet i sanden och vägrar se verkligheten som den ser ut - tyvärr för dom, tack och lov för oss...
Länk: Expressen
Blogg: PLC, Ankersjö, Hagwall
Inlägg
1 kommentar:
Fy Tokmoderat för detta elaka förtal av den vackra fågeln struts. Eller kan du möjligen menat (s)trut(s)?
Skicka en kommentar