SÖNDAGSSKRÖNA - SISTA(?) OM JUHOLT

Söndag kväll, trött och nerkörd. Inspirationen nära nollpunkten och jag är på ett riktigt dåligt humör faktiskt. Kanske är det därför jag fortfarande ältar det här tramset om att "vi" skall vara rädda för Håkan Juholt. Förmodligen kommer några av dom läsa in min påstådda rädsla i att jag återigen skriver i ämnet. Det som händer i Japan dominerar media, Libyen faller i glömska och jag orkar inte ta till mig eländet i dessa två länder just nu - lika lite som efterskalven efter Eric Saades vinst igår...

Det räcker liksom med att bli anklagad för att vara rädd för Juholt när den rädsla jag har fokuseras på att försöka dela japanernas rädsla för nya jordbävningar, Tsunamis och radioaktiva utsläpp i spåren av en naturkatastrof. Min rädsla ligger inte i Juholts mustasch, när Gaddafis stridsflyg fortfarande bombar hejvilt bland den egna befolkningen. Min rädsla finns inte i Oskarshamn utan i Düsseldorf, för tänk om Eric Saade inte får ta med sig in exploderande glasbur till Eurovisionsfinalen? Sånt gör mig rädd, inte att en nödlösning och kompromiss kommer att få ta över efter Mona.

Apropå Mona och Juholt, och det här med att vara rädd för någon. Det var för nästan tre år sedan, året var 2007 och i almanackan stod det söndagen den 18 mars. Trots att det var för tre år sedan så känns andemeningen i Röda Bergets och Kristian Krassmans mässande om att vi som inte delar de socialdemokratiska värderingar skall vara rädda för Håkan Juholt folklighet, humor och mustasch igen. Det känns igen från ett blogginlägg postat av den dåvarande toppbloggaren Jonas Morian på den tiden det begav sig - den 18 mars 2007 - när Mona Sahlin hade valts till Göran Perssons efterträdare och hållit sitt linjetal...

Rubriken - "Be afraid Reinfeldt. Be very afraid." - försökte skrämma oss som vill skydda Fredrik med cockerspaniel-blicken från allt ont och från rädsla. Problemet var bara att ingen av oss blev rädd, ungefär lika "rädda" som vi i dessa dagar är för kompromissen, nödlösningen, fem-i-tre-ragget och fallfrukten Håkan Juholt. Det Jonas Morian försökte göra då försöker hela NetRoots-gänget med när man på ett sätt som bara kan framkalla kväljningar går från negativ till positiv på en nanosekund.

Morian skrev då "Fredrik Reinfeldt och hans borgerliga kompisar har all anledning att vara nervösa inför framtiden. Mona Sahlin sätter i sitt linjetal nu ned foten ("med sylvassa klackar") rejält; det kommer att vara en ny socialdemokrati som utmanar borgerligheten i valet 2010. En ny socialdemokrati, men med klassiska värderingar." - på den tiden då hans blogg var levande och innan han hade blivit proffstyckare i en kvällstidning och administratör för Makthavare.se. Slutklämmen var i samma anda som Peter Anderssons postning om att Håkan Juholts vurmande för den mänskliga kompostkvarnen Elvis skall ena partiet och rörelsen - "...mitt spontana intryck är att det rockar. Rejält!"

Häromdagen gick så klampade Röda Berget in på mina domäner i bloggosfären, för oss som är infantila och löjliga mest hela tiden. Det Röda Berget slog till och med mig i barnslighet när ett helt inlägg om vår påstådda rädsla när han skrev ett helt inlägg som gick ut på "Den som sa det, han va det" följt av "Kära Borgeri – ert upprepande malande ”Vi är inte rädda för Juholt, vi är inte rädda för Juholt” bekräftar bara det vi redan vet…"

Vad finns det att vara rädd för? Folkliga människor kryllar det av överallt, likaså människor med humor i olika grader av galenskap. Det finns till och med en hel del män i det här landet, och faktiskt även några kvinnor, som har mustasch utan att för den skull skrämma slag på omgivningen. Vissa har oansade och vildvuxna mustascher som möjligtvis kan få en liten unge med fobisk rädsla för kroppshår att bli lite spak, men det är inget som skrämmer oss andra. Att man sedan skulle bli rädd för någon som gillar Elvis är ju att ta tramsandet ett steg längre. Ändå är det just de skälen som åberopas när vi skall skrämmas upp med Juholt...

Mer skrämmande är i sådana fall intervjun med Håkan Juholts 79-åriga mamma Suzanne i SvD. Där får vi nämligen veta att Håkan var dålig på matematik, och snart kanske vi har två s-demokratiska partier som det finns 40.000 miljarder skäl att akta sig för. Nåväl, jag tror ju att Juholt hittar bra människor runtomkring sig som kan väga upp de svagheter han precis som alla vi andra bär med sig.

Vad värre är - är att man lätt kan få intrycket om man läser vidare i intervjun med mamma Suzanne Juholt - att det fortfarande är så att socialdemokratin som har monopol på medkänsla, omtänksamhet och empati. Det är när man sätter sig själv på en piedestal och tycker att alla andra är hemska och otäcka som man blir helt irrelevant i mina ögon. I den Juholtska familjen så hade Håkan en syster med cerebral pares, som han brydde sig om och stöttade på alla sätt under sin barndom. Hedervärt kan man ju tycka, samtidigt som något annat än värme och empati inför ett syskon med hjälpbehov hade varit något som liknar psykopati.

Men när mamma Suzanne adderar och subtraherar lika bra som sonen sin så blev sonen sosse där och då. Det var för att han stod upp för de svaga i samhället och i det här fallet sin syster, något som inga andra utom sossar kan. Själv inbillar jag mig att det kan ha lika mycket att göra med att familjen Juholt var sossig som få andra, att unge Håkan fick blåsa ballonger åt Partiet och dela ut flygblad innan han hunnit lära sig läsa vad som stod på desamma. Medmänsklighet, att bry sig om sin familj och ställa upp för ett syskon som behöver stöd är ingenting unikt för familjer med röd ryggrad. Eller tror mamma Juholt på fullt allvar att vi moderater skulle strunta i en familjemedlem med handikapp? Det står inte på raderna, men det är samtidigt svårt att missa det som står mellan raderna i detta fallet...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD Ledare, DN Debatt, DN Ledare, Expr1, Expr2

Bloggar: PLC, Kent

Stort Tack till Hansa för en synnerligen inspirerande kommentar!