2011/09/30

DEN FASANSFULLA FREDAGEN...


Blir till att klämma ur sig en kortis innan jobbet kallar - och det är tur att jag inte har mer tid än de minuterna jag har för att författa något om ett ras på 5.2% för Moderaterna i den senaste opinionsundersökningen.

Det är DN och Synovate som berättar nyheten som kan tyda på att väljarkåren straffar en regering där visionerna sedan länge har förbytts i ett tvångsmässigt upprepande om att ta ansvar, ansvar för de svenska statsfinanserna, ansvar för samhällsbygget, ansvar för att diskutera kvotering och ansvar för att göra det lite billigare att gå på krogen och äta. Mitt moderata parti rasar, Folkpartiet rasar också medan det nya Centerpartiet och de gamla Kristdemokraterna lyfter men inte alls tillräckligt för att balansera upp allianskompisarnas sviktande form...

Det kunde ju vara roligare rubriker, det kunde ha varit så skönt att ännu en gång skratta hela vägen till jobbet när Sverigedemokraterna hade landat under 4%-spärren igen och när Ohlys sorgebarn till parti också parkerade på de nivåerna. Men när hösten har kommit så är extrempartierna som lyfter, och Jimmie och Lasse som kan andas ut och dra en suck av lättnad.

Sossarna är återigen störst, sossarnas eventuella samarbetsgruppering leder och den fasansfulla fredagen får mig att tappa lusten att äta frukost. Förvisso har inget opinionsinstitut hunnit med att ta in väljarnas synpunkter på det Juholtska ledarskapet som i samband med sosseriets skuggbudgetarbete firar nya triumfer. Där moderaterna har gjort ansvar till sitt ledord, så visar Juholt upp oansvar och inkompetens i sitt arbete med att få plus och minus att gå ihop. Sossarna är återigen största partiet, men frågan man måste ställa sig för att att ha en chans att överleva denna fasansfulla fredag är om det inte bara och tack och lov är en engångsföreteelse...?

Länkar: DN, SvD, Expr, AB
Bloggar: Andersson, Högberg, Kent, DHE, Moberg, LIDBY

2011/09/29

"EN BUDGETMOTION SOM INTE HÅLLER MÅTTET"



Det tog inte ens ett dygn så fick herrar Waidelich och Juholt krypa till korset inför en ilsken gruppledare Moberg i sosseriets riksdagsgrupp. En budgetmotion som Juholt och Waidelich har jobbat så intensivt med framstod i många andra sossars ögon som en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll - och så måste det ju ha varit eftersom allt nu skall omarbetas grundligt...

Själv hittade jag det här dokumentet på Systembolaget, Landsvägen i Sundbyberg under gårdagseftermiddagen, efter att nästan ha blivit nersprungen av en stressad Tommy Waidelich i den alltför trånga entrén. Mellan Staropramen och Starobrno låg det ett litet papper som förmodligen inte var menat för mina eller dina ögon men som jag ändå vill delge dig som läsare. Det är sannolikt det utkast till en socialdemokratisk skuggbudget - "Allt åt Alla - som fick Carina Moberg att gå igång". Är texten för liten? Klicka då på bilden så skall den nog bli läsbar.

Den socialdemokratiska inkompetensen firar uppenbarligen nya triumfer under Juholts handfasta ledarskap, och det som alla sossar ville tro var en engångshändelse i frågan om JAS-plan och bordningsstyrkor till Libyen får nu sin naturliga uppföljare. Att hädanefter ta sossarna på allvar, att försöka sätta sig in i deras tankevurpor kan väl ingen  vettig människa hädanefter försöka med. Att tro att de redan usla förtroendesiffrorna för Juholt och Waidelich skall lyfta är väl snarare än utopi än verklighetsförankrat...

De spelar sina kort uselt, och en usel opposition gör jobbet lätt för oss som inget hellre vill än att sossarna återigen förlorar val, återigen tvingas byta ledare och återigen måste upprepa alla tomma ord och mantran om förnyelse och förändring som ingen längre kan ta på allvar. Nödlösningen visar med all tänkbar tydlighet varför han var just en nödlösning - den enda sopan som olika falanger kunde enas omkring.

Länkar: SvD, AB1, AB2, Expr, DN
Bloggar: Kent, DHE, Högberg

EN OMBILDNING LIKT HELA HAVET STORMAR...


Där har han kanske stått bredvid sina statsråd som vankat av och an kring de uppställda ministerfåtöljerna, allas vår statsminister Fredrik Reinfeldt. Med det högra pekfingret på musknappen på den lilla laptopen som spelar upp Da Buzz samlade mästerverk från Spotify, redo att när som helst stoppa musiken för att se vem som blev utan stol den här gången. Regeringen lekte Hela Havet Stormar i den generösa personalrestaurangen häromkvällen och redan från början var det några nya som tog för sig...

Musiken tystnade första gången och den som inte hann slå ner sin generösa bakdel på stolen i tid var Maud Olofsson. Ensam, övergiven och kanske rejält besviken över att få se en lång och trogen karriär ta slut bara för att elaka Fredrik tryckte på paus mitt i Da Buzz smöriga "Last Goodbye". Men en ny ledare i Centern skall in i gänget, och den lilla rödhättan satt i sin nya fåtölj och log nöjt när Maud Olofsson vandrade ut i höstmörkret. En stol plockades bort när alla hade beordrats upp i startställning igen, alla utom Annie som var lovad att få sitta där hon nu hade satt sig.

Musiken gick igång, ångesten lyste i flera statsråds ögon och det var med vassa armbågar och en utstuderad taktik att hålla sin egen röv så nära fåtöljerna det bara gick de rörde på sig medan Fredrik Reinfeldt väntade in första bästa läget att göra sig av med ännu ett gammalt och nu före detta statsråd. När pausknappen trycktes ner den andra gången så var skeppsbrottet nära när den politiska eliten kastade sig ner i sina tjänstefåtöljer, men en stackare blev kvar stående - Andreas Carlgren. I hans gamla stol satt nu Lena Ek...

Den andra gången musiken tystnade så var det statsministerns favoritband Da Buzz som återigen sjöng en truddelutt som lät som alla de andra truddelutterna bandet har skapat under sitt kulturarbetande. Truddelutten den här gången var "Without Breaking", men det var precis det som skedde. Statsminister Reinfeldt bröt med statsrådet Andreas Carlgren och ytterligare en politisk gärning som statsråd i regeringen Reinfeldt mötte sitt slut.

Nu gick det kanske inte alls till på det där sättet som beskrivs ovan, förmodligen tog den seriösa statsministern mer allvarligt på sitt regeringsombildande än att låta allt avgöras av en lek som var en ständig källa till ångest under lekis-tiden i mitten på 70-talet. Fredrik Reinfeldt satt nog där i sin ensamhet, med en lapp från den nya Center-ledaren om vilka hon ville ha kvar och vilka hon ville ha väck. Centerns förnyelsearbete tog idag, vid 11-tiden, klivet in på Rosenbad - när Maud Olofsson och Andreas Carlgren byttes ut mot Annie Lööf och Lena Ek.

Själv tycker jag att det känns som en vettig omdisponering av statsråde, där nytt och hungrigt ersätter gammalt och utbränt. Lena Ek må vara erfaren politiskt, som EP-ledamot - men som statsråd är hon oerfaren och oprövad. Anna-Karin Hatt sitter kvar men får ta över energifrågorna...

Det blir en kvinnodominerad Center-ministär i Reinfeldt-ministären, med tre kvinnor och en gubbe som heter Eskil Erlandsson. Det känns skönt att ett parti utan att kvotera visar att kvinnor kan.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, AB, Expr1, Expr2,
Bloggar: Ring Broman, Andersson, Kent, Magnus Andersson, Westerholm, Moberg

Bilden lånad av Ars och Modus

TVÅ SMÅLÄNNINGAR BLEV TRE & TRE BLIR TVÅ?


Två blev tre och tre blir två...?

När Annie Lööf valdes till partiordförande för Centerpartiet för nästan en vecka sedan så tog smålänningarna över totalt i toppskiktet i svensk politik. Socialdemokraterna har en ny partiledare som låter som drängen Alfred i Emil i Lönneberga, Centern har en ny partiledare som låter som pigan Lina medan Kristdemokraterna har en halv-ny partiledare som inte låter som någon i en filmatiserad Astrid Lindgren bok. Men smålänning här han väl blivit ändå när han hittat sin härd och sitt hem någon mil från Jönköping, i Bankeryd - Degerfors bidrag till rikspolitiken, Göran Hägglund.

Det blåser internt i KD och en liten löjlig vindpust som har kommit i gång och blivit styv kuling idag, en höststorm imorgon och för varje dag som går, kraven på Hägglunds avgång blir allt större och ljudligare. Själv tror jag inte alls att ett ledarskifte i KD per automatik skulle betyda guld, rökelse och myrra för ett parti som kämpar för sin överlevnad. Jag har svårt att se någon som skulle kunna göra jobbet bättre än Göran Hägglund av de som idag utgör KD:s hårda kärna. Kanske och eventuellt skulle frustrerade män bli hänförda ifall även KD gör en rockad och flyttar in en ung, skön kvinna som Ebba Busch eller Ella Bohlin som ny "Göran" men jag tror mer på ett politiskt omtag...

Det finns en hel del gamla moderater som inte är helt tillfreds med att vårt parti utvecklas i en riktning som bara handlar om maximering av väljarstöd och mindre om ideologisk förankring. Konservatismen som en gång var den röda tråden i den moderata politiken har förbytts i en retorik där kvoteringslagstiftande och annat tramsande tar plats från sådant som tidigare var viktigt. Kan KD, och Göran Hägglund eller vem det nu kan bli, anamma "Compassionate Conservativism" - medkännande konservatism - så ligger vägen öppen för en ny era i KD:s historia, där de lättrörliga väljarna på högerkanten hittar ett nytt hem.

Det finns många likheter mellan KD:s politik på pränt och den politik som medkännande konservatism står för, och det finns ett tomrum på högerflanken att täppa till. Bara KD kan lösa sin kris, bara KD-folket kan bestämma vem som skall leda deras parti in i framtiden eller in i historieböckerna, bara KD som parti kan välja en färdriktning som man känner sig bekväm i. Att jag som moderat har mina synpunkter skall bara tas som ett tecken på god vilja och vänlighet.

Jag tror ni behöver Göran Hägglund mer än han behöver partiet KD - för i väljarens ögon är inte Göran ett sänke för KD. Det är partiets politik som är problemet, och därför är det där som problemen måste lösas. Jag vill inte se när tre blir två, inte förrän Juholt får ta konsekvenserna av sina misslyckanden...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, Expr
Bloggar: Böhlmark, Andersson,

2011/09/28

URBANT UTSUGANDE OCH EN KRIGANDE HÅKAN


"Regeringen har medvetet förstört A-kassan och sjukförsäkringen. Båda ska repareras. Idag har endast 4 procent av de arbetslösa 80% i ersättning. Det är skandal. Vi kommer behöva bygga en ny a-kassa som är en omställningsförsäkring där 80% av löntagarna ha 80% i ersättning. Det är en förutsättning för omställning o tillväxt. Vår budget kommer om några dagar. Det är många som nu vill sprida olika rykten" skriver Juholt på Facebook denna kväll...

Den här kvällen berättas det om hur Rosornas Krig efter en tillfällig vapenvila i spåren av nödlösningens tillträde är på väg att blossa upp igen. Herrar Waidelich och Juholt tänker inte alls leverera en budget där sosseriets dynamiska duo kommer att överge kravet på höjda ersättningsnivåer i A-kassan, och svaret låter inte vänta på sig när kritiken ventileras så offentligt den bara kan ventileras i ett stängt parti som Socialdemokraterna.

"Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll", "Den måste helt enkelt skrivas om" mullras det från riksdagsgruppens ledare Carina Moberg som var korkad nog att tro på att Juholt skulle kunna ge allt till alla alltid, ungefär så som han har låtit mest hela tiden från första ljudvågen i linjetalet. Nu kom verkligheten ifatt Juholt, och allt snack om allt till alla låter numera mer som en påstridig telefonförsäljares desperation än som statsministerkandidats högre ambitioner.

Från mina källor i sosseriet så har jag fått höra att man minsann hade högre ambitioner om A-kassan men att dessa inte rymdes inom budgetramarna hur mycket man än försökte. I måndags var det klart att man inte skule hitta det utrymme som behövdes trots att Juholt och Waidelich tillsammans med Ylva Johansson gnuggade geniknölarna så att det nästan började brinna i skallarna på den förstärkta dynamiska duon.

I tisdags bestämde man sig helt sonika för att svika, för att reta gallfeber på de som var korkade nog att tro på allt åt alla alltid. Det är det den krassa sanningen. Den urbana utsugningen av landsorten med höjda skatter på transporter för att bygga tunnelbana till Nacka, Nya Karolinska och en annan typ av tunnel under Öresund lämnar inga pengar över till att reparera A-kassan, eller vågar man tro på att Juholt trollar med knäna när han nu anklagar SVT för att sprida rykten på Facebook...?

Själv ser jag med spänning fram emot vad som komma skall, när den omöjliga ekvationen om att försöka hålla alla dess löften till allt och alla alltid skall ställas mot ansvarstagande och en verklighet som Juholt inte alltid tycks befinna sig i när han drömmer sig tillbaka till tider när alla apotek ägdes av staten och när Domus hette Domus överallt och inte bara i Oskarshamn. Det kommer att bli en plågsam process för ett svagt ledarskap som byggt sin tillvaro på floskler och en strid ström av löften - löften som nu kommer att brytas medan gruppledaren i riksdagen tuggar fradga av ilska.

Stridshornen ljuder, vapnen slipas, taktiken läggs upp och offensiva pressmeddelanden skapas medan man med defensiva och tysta kanaler försöker tysta kritik och motståndare - Rosornas Krig tar fart igen...

Länkar: SVT, SvD, DN, Expr
Bloggar: Böhlmark, Alam, Västros, Lindquist, Högberg, Abrahamsson, Laakso

URBAN TILLVÄXT OCH EN KRYMPANDE HÅKAN


Nej, Håkan Juholt är inte alls mindre idag än igår - rent fysiskt. Det är samma Håkan plus eller minus några gram eller hekto hit eller dit, det är vår oppositionsledare som står rak i ryggen och tycker att det är så fantastiskt roligt och kul att hans parti hade den goda smaken att utse just honom till Ordförande Juholt. Men idag kommer nya siffror om det förtroendekapital som samma man bär i sin börs, och som dräneras på samma sätt som den grekiska ekonomin och med ungefär samma framtid. Håkan Juholt slår till och med Mona Sahlin när det kommer till att ha lågt förtroende bland väljarna, och vi vet ju alla vilken väg Mona vandrade...

Mona Sahlin kämpade i motvind mest hela tiden, ingen - utom den mest besatta sossen - hade något förtroende för den kvinna som hade kvoterats in för att ta tillbaka regeringsmakten. Vi på andra sidan den politiska frontlinjen såg vad väljarna tyckte om Monas ledarskap, vi såg vad som komma kunde eller skulle. En ledare utan förtroende bland väljare och egna medlemmar vinner inga val hur bra politik man än må ha, och vilka figurer man har runt omkring sig i sitt politiska lagbygge. När sedan Mona Sahlin tvingades ta med Ohly i sitt lag så var det kört, ett redan katastrofalt lågt förtroende bland väljarna blev ännu mycket lägre.

Håkan Juholt tangerar nuförtiden Mona Sahlins alarmerande siffror mest hela tiden. Mannen som redan från början betraktades som en nödlösning nör olika falanger blockerade varandras kandidater har inte fått någon smekmånad och från dag 2 så har den kritiskt granskande väljaren lyssnat in sig på en orgie i floskler från nödlösningens sida. Håkan Juholt må vara en rolig spelevink, till och med folklig - men det är inte det som väljarna värdesätter mest när de skall välja sin statsminister. Att Juholt aldrig någonsin, någonstans eller någon gång har varit statsråd under sin långa politiska gärning säger en hur hans eget parti en gång såg på honom.

Leni Björklund blev en fars som försvarsminister, ett av Juholts favoritområden. Maj-Inger Klingwall, Berit Andnor, Bosse Ringholm, Lars-Erik Löwdén, Sven-Erik Österberg, Ingegärd Wärnersson, Ann-Christin Nyqvist och Lena Sommestad - alla dessa stjärnor bland socialdemokratiska statsråd som av någon outgrundlig anledning blev något som aldrig Håkan Juholt blev. Han blev tillförordnad partisekreterare några månader mellan Ulvskog och den Baylan som tydligen var mer lämpad för det uppdraget. Kanske är alla dessa namn på politiska skuggor en orsak till varför folk idag har svårt att ha förtroende för Juholt - mannen som egentligen aldrig har fått något förtroende av sitt eget parti. Inte förrän falangstriderna krävde någon som ingen tyckte tillräckligt illa om för att sätta käppar i hjulen för...

Håkan Juholt har skapat ett eget lag, av folk har ungefär samma politiska framgångssaga som Juholt själv i ryggen. Håkan Juholt matchar Tommy Waidelich mot Anders Borg och ingen fattar hur Juholt tänkte där. Juholt släpar fram den ena okända sossen efter den andra till olika positioner, samtidigt som han bearbetar elitidrottsmän som Stefan Holm för att leda sosseriets arbetsgrupper. Håkan Juholt må vara rolig och folklig, men just nu är han socialdemokratins egen cirkusdirektör där alla djuren går i otakt, där akrobaterna störtar platt till marken, där orkestern spelar falskt och där de rödnästa clownera bara lockar till elaka hånskratt.

Han är sämre än Mona Sahlin, Håkan Juholt. Han fick ingen smekmånad och i takt med att flosklerna ökar i styrka och frekvens så kommer ännu några fler att förstå att sosseriet under Juholt är en parantes. Partiet har säkert högre ambitioner än att ligga kvar på det valresultat som Mona gav sitt fotfolk i avskedspresent. Sosseriet måste ha högre ambitioner än att ha en partiledare som faktiskt har lyckats med det alla trodde var omöjligt - att komma under de förtroendesiffror Mona hade när hon ledde sitt parti till en katastrof - en Mona som gör mest ingenting i dessa dagar men där partiet betalar henne samma lön som statsministern. Med Juholt kommer det att bli ännu värre, trots att han slipper Ohly och snart är de kanske två, de som skall avlönas med samma lön som Reinfeldt av fackets medlemmar och den tynande skaran av sossar...

Länkar: SvD1, SvD2Expr, DN
Bloggar: Kent,

2011/09/27

EN KRÖNIKA OM BEDÅRANDE BARN AV SIN TID

Även i andra delar av världen har man problem...

Nuförtiden hjälper jag Moderaterna ute i Tyresö med krönikoskrivande till deras samhällsinformativa skrift "Vi i Tyresö" - en liten tidning som också här en hemsida som den vetgiriga kan hitta här. I det senaste numret var temat barn och ungdomar, något som jag som fyrabarnsfar har en gedigen erfarenhet av att ha i min omgivning. Krönikan återges nedan, milt omarbetad för att passa in på bloggen och i sin helhet - en helhet som inte fick plats i den där tidningen.

Det var en gång då jag satt på ett föräldramöte i en skola och där diskussionens vågor svepte över lokalen. Det var diskussioner om hur skolan och föräldrarna kan få sina små, söta och välkammade nioåringar att sluta använda hotelser, svordomar och könsord i var och varannan mening. Varför har det blivit så att en kille i trean tycker att det är lämpligt att skrika den lite mer vulgära varianten av prostituerad till en tjejkompis som bränner just honom i brännbollen på grusplanen? Varför skulle varenda unge behöva tvätta käften med tvålflingor och rotborste efter skoldagen? Varför har det gått så långt att vi måste ha just ungarnas språkbruk som huvudpunkten vid ett föräldramöte? Ja, varför?

Skulle jag göra det lätt för mig så skulle jag skylla allt på de dokusåpor som bubblat upp i TV-bruset när våra småttingars storasyskon tillbringade som mest tid framför TV:n och när de var som mest påverkbara. Det vi nu ser och hör på skolgårdar, i affärer, i sporthallar och på bussarna är ”Big Brother”-generationen, och där de som går i trean anammar de stora, tuffa ungarnas vokabulär utan att överhuvudtaget ha en aning om vad hoten, svordomarna eller könsorden betyder egentligen.

Men handlar det här om just mitt barn, min lilla solstråle, genetikens fulländade avkomma av en kvinnas ägg och en mans yngel? Är det inte bara de andras ungar som beter sig så, som är så grova i käften att de skulle kunna knäcka extra som tändstickstillverkare? Den bilden bär vi ju gärna med oss, där våra egna ungar är värda all kärlek men där alla andra ungar bara är jobbiga och ouppfostrade. Jag känner också så, även om jag efter ett idogt ringande från sönernas skolor är plågsamt medveten om att det bara är en försvarsmekanism, en illusion som jag inte vill eller kan släppa.

Som förälder har man naturligtvis det yttersta ansvaret för att ens ungar utvecklas till någon som man kan vara stolt över, till och med ärligt och på riktigt. Nuförtiden tillbringar dock ungarna en stor del av sin tid innanför skolans väggar, och även skolan måste vara en medspelare till föräldrarna. Jag tänkte här och nu lyfta fram en händelse där skolan svek ett sextiotal elever, deras föräldrar och framförallt alla oss andra som också ville åka buss från Gullmarsplan till Tyresö den där eftermiddagen då ett gäng tonåringar hade fått lämna utrymmet innanför skolans väggar. De var ute för att hälsa på ute i verkligheten, till maktens boningar i Riksdagshuset lyckades jag överhöra med mina elefantöron...

Jag stod åtta, nia, tia eller något i kön på den sunkiga busshållplatsen vid Gullmarsplan, omedelbart framför mig ett äldre par och framför dessa några utmattade yrkesverksamma människor som gjort sitt i arbetslinjens heliga tjänst. Jag stod och läste mailen på mobilen när marken började vibrera av något annat än en förbipasserande buss. Uppför de kroniskt trasiga rulltrapporna kom ungefär 60 grundskoleelver från en skola i Tyresö och en handfull pedagoger. Ljudnivån ökade från plågsamt till tortyr, ett vulgärt crescendo av oljud när ungarna snabbt närmade sig den där kön av trogna svenska köare.

Helt plötsligt stod de där klasserna om cirka 60 elever först i kön, gapandes "liksom!", "å du ba å ja ba å hon ba å han ba..." medan pedagogerna bara stod och log. Vi som köade hoppades naturligvis att de där gapiga ungarna – de som inte fattade sig på vårt svenska köande och som saknade lärare med tillräcklig pondus för att lära dom detta heliga svenska förhållningssätt till att ta sin plats på rätt plats – skulle åka med den andra bussen som trafikerade hållplatsen. Men när bussen gled upp och öppnade sina dörrar så blev vi snabbt varse att de skulle med samma buss som vi som hade köat upp oss för att kliva på.

Väl på bussen fick inga andra än de där gapande ungarna en sittplats, ingen av oss som hade stått längst vid hållplatsen fick vila våra ben medan bussen krängde fram i rusningstrafiken på Nynäs- och Tyresövägen. På varje plats satt en unge och skrek, puttade på någon annan. Det äldre paret försökte fråga en lärare om det var lämpligt att eleverna trängde sig, men just den läraren spelade döv där och då, eller hörde inget i tjattrandet som huvudsakligen bestod av "liksom!", "å du ba å ja ba å hon ba å han ba..."

Medan det äldre paret precis som undertecknad hade svårt att hålla balansen när bussen krängde till medan den svängde ut på Nynäsvägen så hörde jag i oljudet en annan lärare adressera sina elever och sina kollegor. "Gud vad bra att alla fick plats, och att nästan alla fick sitta". Är man helt fel ute då om man börjar fundera på om inte våra skolor skulle kunna försöka lära våra ungar något som de stänger av när de kommer i flock? Är det inte lika viktigt att lära våra älskade barn folkvett, respekt för andra och att ställa sig sist i kön? Är det bara min mage som vänder på sig när en lärare hyllar sina elever när de nyss har betett sig respektlöst och struntat i sina medmänniskor som faktiskt stod först i kön.

Just där och just då var inte mamma eller pappa där, de kunde inte ta sin son eller dotter i örat och leda dom till rätt plats i kön. Läraren skall då kliva in och bli den vuxna förebilden som visar vad som är rätt och vad som är fel. Nu var det 60 elever som med berått mod gjorde fel, men där ingen av de vuxna förebilderna var något annat än viljelösa mähän som skämde ut sig själva och sin skola inför alla oss andra som genomled 22 minuter ombord på en buss som Gud hade valt att glömma bort den där eftermiddagen strax innan skolavslutningen i våras...

Länkar: SvD Brännpunkt, DN, AB
Bloggar:

2011/09/25

NÄR DEN MOBBADE BLIR EN MOBBARE...


Jag ville inte flytta från Gnesta, det var ett mardrömsscenario faktiskt. Det var en flytt från en miljö där jag trivdes, där jag gick i en klass där alla respekterade varandra på ett hyfsat bra sätt och där vi under vårt första år i mellanstadiet både hade fått en ny lärare - som jag såg upp till och som jag inbillar mig att hela klass 4D gillade - och en sprillans ny skola. Läraren hette Tomas Granqvist och skolan hette Dansutskolan, och jag ville inte flytta, alls...

Men när min käre far fick med sig halva näsan när han slet av sig de igenimmade glasögonen som frusit fast på kranen under den knappt tre kilometer långa promenaden från folkhemmet på Sigtunavägen till pendeltågsperrongen i centrala byn var det droppen som fick bägaren att rinna över. En flytt av hans avdelning på Kooperationen från glashuset vid Slussen och Stadsgården ut till periferin i Björkhagen förlängde restiden med mer än en timme varje dag och en redan lång resa blev outhärdligt lång. Jag fattade inte argumenten då, jag ville inte flytta från min trygghet. Idag förstår jag precis hur han och hemmafrun till mor resonerade när de körde över mig och mina syskon.

Flyttlasset gick från Gnesta knappt fyra mil närmare huvudstaden, till Rönninge. Jag skulle få börja i femman i Rönninge Skola, en rosa stenbyggnad som låg vackert insprängd i en ännu vackrare villaidyll på en av höjderna som var Rönninge på den tiden, i slutet av det underbara 70-talet. Flyttlasset gick från en villa i Gnesta till ett radhus i Rönninge, båda belägna i de små samhällenas extrema ytterområden. Visst, det var fint och visst, jag kanske skulle kunna komma över mina gamla klasskompisar i Gnesta någon gång. Men de presumtiva kompisar som dök upp likt flugor kring en sockerbit runt den inflyttade lantisen höll sig avvaktande och distanserade, trots att de enligt den hempostade klasslistan skulle gå i min klass - klass 5A Rönninge Skola...

Upprop. Panikkänsla. Ensamhet.

Min nya lärare Eva var ju bildskön och hon presenterade mig snällt inför klassen, men jag kände mig som något katten hade släppat in i skolan och uppför trappan till vårt klassrum. Känslan var en känsla av utanförskap, där satt jag och det var inget "hej" och "du". De grupperingar som redan fanns i klassen var omöjliga att ta sig in i. Det var ett gäng tuffa killar som levde rövare kompletterade av ett gäng nördar som hade fått rollfigurerna i Nerds-filmerna att framstå som macho, macho men. Där fanns de snygga och coola tjejerna där bara snygga Sussi kunde mäta sig med den Camilla jag fortfarande var förälskad i på fyra mils avstånd, och  så fanns tjejerna som såg ut som de inte modemedvetna tjejerna gjorde på slutet av 70-talet - med groteskt färgade polotröjor och utsvängda manchesterjeans.

Första rasten skulle jag få veta min plats tydligen. Jag skulle få kliva ner och ta min position längst ner i klassens hierarki, lägre ner än töntarna. Första rasten och de tuffa grabbarna fick en av de seniga och gängliga men förmodligen den starkaste av töntarna att sätta mig på plats. Jag gick där och strosade när jag fick en knuff i ryggen, av någon anledning som förmodligen var lika moraliskt gångbart som Tredje Rikets Casus Belli när man gick in i Polen den 1 september 1939. Ner in i jorden på skolgården, men jag hade inte en tanke på att börja min nya tillvaro med att vika ner mig. Jag reste mig, tog kampen och visade att jag inte accepterade att psykisk skit övergick i fysisk skit. Jag gick segrande ur kampen med tönten, töntarna lät mig vara och jag blev istället en i töntarnas gäng. På det sättet höll jag mig iallafall på god fot med några i klassen. Tuffingarna däremot, de fortsatte att jag lantisen från Gnesta...

Skolbussen från Nytorp till Rönninge Skola, en adopterad korean som var tuff satt och småslog mig hela resan och naturligtvis bad jag honom att sluta på mitt mest inställsamma sätt, men svaret blev ett hånskratt. "Sluta nu, annars sprutar jag snor på dig!" tog jag till som ett steg att få slut på knytnävsslag efter knytnävsslag på min högra överarm - och hånskrattandet tilltog i styrka. Jag var rejält förkyld, så när jag gjorde slag i saken och höll för min vänstra näsborre medan jag blåste allt vad jag hade ur min högra så blev resultatet en decimeterlång gulgrön kladdig snorsträng som landade på hans fina jeans. Hånskrattandet upphörde tvärt, och blicken sade vad som väntade när vi kom fram. Det blev stryk, mycket stryk från både den nersnorade tuffingen och hans ännu tuffare kompisar - det blev massor av stryk som avbröts först när en lärare förstrött undrade vad som hände mitt på skolgården.

På väg från klassrummet till slöjdlokalen så tycker en annan tuffing att det är bäst att kolla en fönsterrutas hållbarhet med min skalle - och min skalle är faktiskt mer hållbar än rutan som spricker från kant till kant. Ingen utom jag kan berätta hur det hela gick till men ingen annan tror på att den sockersöta killen med krulligt hår skulle kunna göra sådär mot lantisen. Mina föräldrar fick följdaktligen betala den nya glasrutan...

Vintern kom och snön med den, nya metoder att plåga folk uppfanns och jag skulle plågas ännu ett tag. Med tejpade armar och ben kunde man ju till exempel placera klassens senaste tillskott i en snödriva nedanför ett berg på några meter för att sedan gå upp på på toppen och vräka ner massor med snö, mängder med snö på sitt offer som råkade vara jag. När klockan hördes i fjärran, signalen som förkunnade att rasten var slut så sprang alla snöröjare mot klassrummet, själv låg jag under snön och förbannade den där flytten som jag inte alls hade stått bakom. Väl i klassrummet, kall, nedkyld och blöt så fick jag naturligtvis skäll av fröken Eva för att jag var sen. Men nej, det fanns inte en tanke på att berätta varför - det hade varit att binda ris åt sin egen rygg för tid och evighet.

Efter ett läsår blev det bättre, jag blev accepterad och jag inbillar mig att det berodde på att jag aldrig vek ner mig. Jag vägrade spela offer trots att jag definitivt var ett offer, jag tog hellre verbalt och fysiskt våld än att gå omvägar förbi mina plågoandar. Jag valde den svåra och jobbiga vägen när det hade varit så mycket skönare att fly fältet. Efter ett år så behövde jag inte längre vara en martyr, jag var Fredrik - inte mobboffret eller lantisen...

Som de som följer den här bloggen säkert har upptäckt så mobbar jag nuförtiden gärna mina politiska motståndare mer än gärna - med ordet som vapen..Förmodligen är det årskurs 5 i Rönninge Skola som spökar när jag går på som värst i ullstrumporna. Förmodligen är det de dagar då en tidigare trygghet förbyttes i otrygghet som gjorde att jag några år senare var nästan lika vidrig mot de som jag obegripligt nog tyckte var värda att tryckas ner.

Jag skäms för det idag, jag skulle vilja ha det ogjort men kan inte mer än att be om ursäkt till de som någon gång för nästan 30 år sedan tyckte att även jag var en mobbare. Däremot skäms jag inte för att jag raljerar över politiska högdjur i sosseriet och i Sverigedemokraterna nuförtiden. Det är den enda ventilen jag har kvar, jag måste få pysa litegrann - på ett rått men förhoppningsvis hjärtligt sätt...

Tack för att du tog dig tid!

Länkar: AB1, AB2,
Bloggar:

HÅKANS HELGMÅLSRINGANDE NUMMER 4


"Om du känner fienden och dig själv är utgången av hundratals drabbningar givna. Om du känner dig själv men inte fienden får du ett nederlag för varje seger. Känner du varken fienden eller dig själv är du förlorad."

"Strategi utan taktik är en långsam väg till seger. Taktik utan strategi är endast oljudet innan förlusten."

Sun Tzu ur Krigskonsten.

Visst låter det lite brutalt och krigiskt med fiender, men det är ju så Sun Tzu för över 2500 år sedan formulerade sig när det handlade om att kunna besegar sina motståndare - i hans fall på slagfältet och i vårt fall Juholt och sossarna i demokratiska val. Där Sun Tzu grubblade kring svärd och yxor funderar vi över retorik och ideologi...

För oss är Juholt ingen fiende på det sättet, han är en motståndare som vi måste försöka förstå. Juholt har sin taktik, och det påstås även att det finns en socialdemokratisk strategi någonstans. För oss på motståndarsidan är Juholts offentliga grubblerier på Facebook en oändlig källa till nya visheter, och därför lyfter jag varje vecka fram det som under den gångan veckan kommuniceras ut i de sociala medierna av vår politiska huvudmotståndare och antagonist. Juholt är generös när han delar med sig av det som snurrar omkring cirka en decimeter bakom mustaschen, hans egna funderingar med egna ord.

110917 kl 13:28: "Fullsatt i Malmö Folkets Hus när jag idag talade om socialdemokratins vision för dagens och morgondagens samhälle. Om hur jämlikhet är en förutsättning för tillväxt och välfärd. Varför frihet här större än valfrihet och varför medborgarvärdet ska vara starkare än det värde vi har som kunder. Samhället som en större tanke än en marknadsplats."

110917 kl 18:03: "Samtal med Helle i Köpenhamn. Nu väntar en ny tid i Danmark. Äntligen. Socialdemokraterna är nu med och styr samtliga länder i Norden utom Sverige. Talade till partistyrelsen och riksdagsgruppen och tackade för den inspiration och energi de ger oss."

110920 kl 22:43: " 'Passiv och innehållslös' kände jag var genomgående tema när ekonomer kommenterade de borgerliga partiernas budget. Om två v kommer vårt svar. Talade på kvällen inför fullsatt konserthus om Monica Zetterlund. Hasse Alfredsson sjöng för Monica och enastående artister som Tommy Körberg, Bengt Hallberg, Svante Thuresson, Meta Roos mfl lyfte taket."

110921 kl 19:49: "Tolv tim budgetarbete idag. Börjar se bra ut. Flera viktiga frågor avdömda. Rättvisa och tillväxt. Vi ska investera Sverige starkt. Möten m LRF och en företagsgrupp för att diskutera landsbygdsutveckling och konkurrenskraftiga spetskompetenser. Efter regeringens passivitet och uppgivenhet känner jag att det är väldigt många som sätter sina förhoppningar till socialdemokratin."

110922 kl 11:18: "Åsa Linderborg frågar ut Juholt på bokmässan i Göteborg"

110922 kl 15:40: "Samtal med skol- o förskolepersonal o kulturarbetare i Hammarkullen Göteborg om fantastiska El Sistema. Med klassisk musik lyfts och stärks hundratals barn och ungdomar och hela deras familjer. Stärker demokratin, barnens skolresultat och frihet. Fantastiskt."

110923 kl 09:42: "Började fredagen i studion hos Metropol Morgon. Skön musik och prat om livet. Kul. Nu partistyrelse för fler beslut kring vårt budgetförslag"

110923 kl 15:37: "Partistyrelse hela dagen. Nu är vi inne i slutfasen av vårt budgetarbete. Högre ambitioner för nya jobb, investeringar, tillväxt, hållbara arbetsplatser, trygghet, klimatomställning, kunskap, jämställdhet och rättvisa. Ansvar är att se verkligheten och att rusta oss för morgondagen. Här med Tommy och Ylva och olika alternativ."

Av någon anledning är Juholt denna vecka mycket mer sparsam i sitt liv på Facebook, kanske beror det på att budgetarbetet tar tid eller var det en resa till Carlsbergs och Tuborgs hemmaplan som påverkade kreativiteten i negativ riktning? Kan minglandet på Bokmässan i Göteborg ha satt käppar i hjulen för mannen som annars är så generös mot oss följare?

Hur som helst, en vecka har gått och nya ord fanns i fokus om man ordmolnar Håkans facebookande - tillväxt, frihet, Göteborg, Monica, samtal, större och talade.

Vad nästa vecka har att bjuda på återstår att se. På återseende då, då när genomlysningen av det politiska motståndet fortsätter med ännu starkare röntgenstrålar...

Länkar: SvD - om mitt och Juholts gemensamma ansvar för att trycka tillbaka kvinnorna
Bloggar: Hagwall, Hagbom

2011/09/24

PLATTANS BARN - SAMHÄLLETS MISSLYCKANDE


"Varför har vi 14-åringar som är hemlösa på Plattan i Stockholm? Tänkte du göra något åt det och alla andra barnfamiljer som vräks? Detta torde väl vara en fråga som kan gå över alla partigränser? Eller??"

Det budskapet tog jag emot på Facebook igår, och först blev jag naturligtvis uppspelt över det faktum att det någonstans, någon gång, ja rent av någonsin faktiskt fanns en person som trodde att jag i all min allsmäktighet hade patentlösningen på hur man skulle kunna få bort hemlösheten - i detta fall hemlösa barn. Men vad kan jag göra? Inte mycket mer än att lyfta frågan här faktiskt. Min ekonomi tillåter inte att jag bygger en Fredriks Ark där jag tar hand om alla de som kastats ut på gator och torg, till parker och skogsområden bara för att de har blivit vräkta. Jag kan bilda opinion, inte mycket mer...

"Varför har vi 14-åringar som är hemlösa på Plattan i Stockholm?" var frågan och det finns två enkla svar på en svår och jobbig fråga. Det första svaret är den bångstyriga fjortonåringen som sparkats ut av sina egna föräldrar eller som har valt att lämna tjatandet och kraven bakom sig och lämnat hemmets kanske inte alltid så trygga vrå helt självmant - utan en tanke på otryggheten i det mest extrema utanförskapet. Det andra svaret är att fjortonåringens föräldrar av en eller annan anledning inte har betalat hyrorna eller lånen på bostaden i tid och därför vräkts från bostaden, och där då någon vräkt 14-åring dyker upp på Plattan.

Båda svaren på den jobbiga frågan är naturligtvis åt fanders. Ett välfärdssamhälle måste ta hand om de som om är på väg att hamna så extremt fel som de som blir hemlösa. En fjortis kan inte ta ansvar för sin egen uppväxt, inte ta ansvar för föräldrarnas förmåga och oförmåga. Men samtidigt kan vi inte låta barnet och barnen bli ett alibi för att folk skall kunna skita i att betala hyrorna utan att behöva oroa sig för vad som komma kan. Eller är jag helt fel ute...?

Regeringen satte 2007 upp målet att inga barn skall behöva vräkas, att ett tidigare grovmaskigt socialt skyddsnät skall bli tillräckligt finmaskigt för att fånga upp de barn som definitivt är värda en bättre start på livet än att hamna i kaos och förvirring. Trots ambitionerna så vräks fortfarande barnfamiljer, och trots allt så hamnar en och annan fjortonåring på Plattan av både egen fri vilja och av andra skäl. Ambitionen att inga barn skall behöva uppleva vräkandet är en ambition som till och med han med de högst ambitionerna och de som bara hade ambitionen borde kunna hitta en gemensam och fungerande lösning på - en lösning där Socialen faktiskt gör sitt för att trygga barnen när föräldrarna sviker i sin föräldraroll.

Alla människor är unika och unika människor kan komma att kräva unika lösningar - vilken lösning som är rätt vet inte jag. Det får de mer lärda och insatta ta och jobba fram ytterligare förslag och lösningar om. Frågan är inte partipolitisk, frågan handlar om att stå upp för människan. Inget politiskt käbbel eller pajkastande om vems felet är att det faktiskt och trots allt finns rotlösa ungar som vandrar likt zombies på storstädernas gator för frågan framåt. Det handlar om ett gemensamt ansvar på ett gemensamt problem. Punkt.

En fråga som socialdemokratin försöker politisera och som har sina beröringspunkter med vräkandet är frågan om barnfattigdomen i Sverige. Är man fattig för att man kommer med en Nokia 3310 eller ingen mobil alls till skolan när alla andra ungar har iPhones och Xperia-mobiler? Är man fattig bara för att mamma eller pappa köper kläderna man bär på sig på second-hand istället för på något av NK:s våningsplan? Är man fattig för att man semestrar i en sunkig husvagn istället för i Thailand eller i Antibes? Nej. Varför då? Jag ser vår barnfattigdomsdebatt som ett hån mot de rumänska gatubarnen, mot de föräldralösa ungarna i Afghanistan eller de som idag svälter ihjäl på Afrikas horn. Visst, det finns de som har de bättre och det finns de som har det sämre och i vissa extremfall bra mycket sämre. När det handlar om de av våra barn som hamnat på Plattan så är upprördheten berättigad för ett välfärdsland som vårt...

Vår barnfattigdom bestäms av att man placerar in ungarna i en tabell där föräldrarnas inkomst ligger under en medianinkomst med en viss nivå. Så kommer det alltid att vara, att vissa tjänar mer, vissa tjänar mindre och vissa tjänar minst. Det oändligt rättvisa samhället där lokalvårdaren på sjukhuset kan ge sina barn samma semester, likadana kläder och en jämförbar mobil som de ungar som har direktören på det framgångsrika företaget som sin mamma eller pappa kommer aldrig att finnas mer än i Vänsterpartiets drömmar. Fattigdom kan dessutom vara så mycket mer än ekonomisk - emotionell fattigdom, ett liv fattigt på kärlek och omtanke, en tillvaro fattig på nya erfarenheter och upplevelser.

Men att kalla det vi i Sverige idag, av politiska och retoriska skäl kallar för barnfattigdom är faktiskt ett hån mot de av de våra som växte upp i fattigstugor, som kommit hit från rännstenen i Bukarest eller svälten i Somalia. Att vi sedan som ett sammanhållet samhälle skall ge alla våra medborgare möjligheten att leva ett drägligt liv på sina inkomster är en helt annan sak...

Länkar: AB
Bloggar: Westerholm

2011/09/23

NÄMNDEMANNEN SOM NÄSTAN ALDRIG DÖK UPP


Så var klockan tjugo minuter över sju, och för första gången den här dagen kan jag på allvar slå ner mitt ladugårdsdörrsbreda arsle på den hårda pinnstolen bakom datorbordet och det flottiga tangentbordet som luktar av ölkorv...

Så var klockan tjugotre minuter över sju och jag bestämmer mig för att inte skriva någonting mer än ett uppriktigt menat grattis till och om den unga rödtoppen som idag valdes till Mauds efterträderska uppe i Åre. Så grattis Annie Lööf, och lycka till. Om det var många som var tillräckligt skadade nog att sitta framför TV:n igår för att se invigningen av Center-stämman så har Annie ännu några fler väljare att vinna tillbaka. För när kommunen Åres kvinnliga centerpartistiska kommunalråd stod och läste innantill ur ett papper och rimmade patetiskt uselt så försvan nog varenda TV-tittare som kanske, eventuellt och möjligtvis skulle kunna tänka sig Centern skrikande åt något helt annat håll. Inte ens de i lokalen verkade tycka att det var bra eller kul, och enda gången de församlade stämmodeltagarna krystade fram ett skratt var när rimmandet landade i Lööf och rööf, eller var det Löv och röv?

Klockan har hunnit bli halv åtta när jag upptäcker att jag skrev mer om valet av ny Maud än jag hade tänkt. Nej, temat för kvällens enda postning handlar om en nämndeman i Skåne som inte längre får vara nämndeman. Förmodligen föga förvånande för flertalet läsare så nappar jag direkt när Svenskans nätupplaga har en nyhet om Sverigedemokraterna och ett SD-klantarsel till nämndeman som en av sina topp-nyheter...

"En av Sverigedemokraternas fullmäktigeledamöter i Malmö har tillfälligt stängts av som nämndeman för sitt olämpliga uppträdande" skriver Svenska Dagbladet. Det olämpliga uppträdandet handlar om att komma kroniskt försent till rättegångar - ungefär som kollektiv-trafiken i MENA-länderna - och att i sin roll som nämndeman leka språkexpert och ifrågasätta tolkbehovet hos en av de som ställts inför skranket. Trots varningar fortsatte Sverigedemokraten att anamma en annan tidszon än den som alla vi andra svenskar har ställt våra klockor efter. Är detta beteende en utstuderad variant av att inte vilja anpassa sig till det svenskaste av det svenska - där man passar tiden? Eller är han bara lat, arrogant och dryg när han sätter rättssamhället på undantag för sin mat- och sovklocka, den där Sverigedemokraten...?

Visst är det jättekul att kasta bajs på just Sverigedemokraterna men trots allt gnager frågan i mitt inre medan ölen fuktar min strupe - hade SvD och Sydsvenskan toppat med nyheten om det var en sosse eller en av mina partivänner som hade stängts av för att de inte behagade passa tiderna i sin roll som nämndeman? Knappast, och det är förmodligen det argumentet SD-pöbeln kommer dra fram när de återigen och denna gång med viss rätt utmålar sig som förfördelade och som martyrer i kampen mot den politiskt korrekta sjuklövern.

Men så har vi det där med tolkandet, när SD-nämndemannen började ifrågasätta tolkbehovet hos en som skulle framträda i rätten. Varenda Svensson som inte snackar som Edvard Persson snackade skulle förmodligen en tolk i någon av de sydligaste rättssalarna i Riket, men det är nog inte det som SD-nämndemannen skjuter in sig på - utan om de som kommer från ännu sydligare breddgrader och som är lika bruna som den Sverigedemokratiska ideologin. I min värld är det viktigt att rättegångarna blir rättstrygga och att alla inblandade i rättssalen fattar vad som sägs, utan missförstånd. För hur skulle det se ut om en dom skulle ifrågasättas av skäl som hade språkförbistring som grund...?

Hade SD-nämndemannen bara kommit försent hade jag inte ens kommenterat ämnet, men nu handlade det om mer än det när en av Sverigedemokraternas fullmäktigeledamoter slash nämndemän har uteslutit sig själv från den senare uppgiften. Det handlade om att ställa språkkrav som vi inte har lagstiftat om, det handlar om att leka expert i ett ämne där man inte är det.

Länkar: SvD, SydS, SR
Bloggar:

2011/09/22

REINFELDT AVGÅR - NÅGON GÅNG MEN INTE NU...


När Svensson söker information om vad som är på gång i politikens dunkla vrå så är det inte i Aktuellt i Politiken eller Medborgaren som man bläddar, inte heller i Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter och absolut inte i Aftonbladet eller Expressen. Nej, Svensson letar rätt på kooperationens tidning Vi när det handlar om vilken partiledare som skall avgå när och varför...

Eller är det så, i verkligheten alltså? Finns det inget bättre forum än tidningen Vi att leta i? Är det verkliga nyheter och sanningsenliga nyheter när Vi:s politiska reporter Anita Kratz berättar att mannen som bär folkets förtroende medan han går bredvid oss avser att avgå under 2013? Finns det någon som helst substans i de påståenden som slängs fram om att Fredrik Reinfeldt om ungefär två år tycker att han har fått nog? Jag kan ju inte svära på Anita Kratz källor svammlar eller far med osanning, men jag tror inte på storyn som publiceras i tidningen Vi av alla ställen.

Det skrivs om att manegen krattas för den enda svenska politiker som har ett högre förtroendekapital hos väljarkåren än den statsminister som alltså kommer att avgå 2012. Allas vår finansminister Anders Borg skall ta över, Anders Borg som i Diskutabelt 1988 lovade att inte göra ett "jotta" om han blev statsminister skall alltså ta över om man får tro på Kratz och på Vi. Inte mig emot, alls.

Men inte redan 2013, utan senare och bara om han vill och brinner för uppgiften så får Anders Borg gärna ta över och promenara bredvid det folk vars förtroende han faktiskt kommer att få bära. Eftersom jag är övertygad om att Borg kommer göra betydligt mer än "inte ett jotta" så är jag övertygad om att han skulle bli den moderata landsfadern jag inbillade mig att Fredrik Reinfeldt skulle bli när han för fem år sedan triumferade under valvakan. Men inte 2013, utan efter valet och bara om Borg vill. År 2015 känns som en bättre tidpunkt att säkerställa en politisk framgångssaga...

Fredrik Reinfeldt är historisk. Ingen annan moderat ledare har tagit vårt parti till de nivåer där vi nu tycks ha kedjat fast oss, ingen annan moderat ledare har skördat sådana framgångar som Reinfeldt och ingen annan moderat ledare har jagat tillbaka de politiska meningsmotståndarna till en tillvaro där inte känner igen sig överhuvudtaget.

Fredrik Reinfeldt har under sin tid som partiledare för moderaterna fått två av sosseriets ledare att avgå - Göran Persson redan på den underbara valnatten 2006, Mona Sahlin i spåren av ett socialdemokratiskt katastrofval 2010 som fick Nalin Pekgul att klappa sönder sina händer på en valvaka där ingen ville förstå vad som hände. Sitter Reinfeldt kvar över 2014 är sannolikheten stor att trofésamlingen fylls på med ännu en skalp - med den tredje sosse-ledaren som Reinfeldt knäcker, Håkan Juholt.

Regeringen är trött, Fredrik Reinfeldt ser allt som oftast trött ut - men oavsett hur trötta vi än må verka så är lagbygget Alliansen något som folk har förtroende för. Juholt har bara lite mer stöd i stugorna än Ohly och Åkesson, finansministerkandidaten Waidelich kan inte nämnas i samma kapitel som Borg när det handlar om folkets gillande.

Det var samma sak 2008, 2009, 2010 - folket hade inte förtroende för Mona Sahlin, inte för den gläfsande Östros men fram tills dess att valrörelsen tog fart så hade man ändå väljarna i ryggen. Sedan svek väljarna, sedan gick kurvorna mellan förtroende och väljarstöd ihop och katastrofen var ett faktum. Juholt och Waidelich har inte lyft sitt parti, de har sämre eller lika uselt förtroende bland väljarna som sina föregångare men med ett betydligt sämre utgångsläge i opinionsmätningarna...

Jag tror att Reinfeldt kommer att ge allt för att knäcka sin tredje sosse-ledare i den kamp som är politisk retorik och som mynnar ut i valrörelsen och valet. Sedan kan jag tro att Vi och Anita Kratz har rätt i sina grubblerier. Fredrik Reinfeldt kommer någon gång att avgå, men jag tror inte att det är om två år. Jag kan ha fel...

Länkar: N24,
Bloggar:

DEN ALLDELES FÖR NYA MODERATERNA - KVOTERINGSKRAMARNA


Är man partisekreterare i Moderaterna, de väldigt nya Moderaterna, så står det tydligen i arbetsbeskrivningen att man skall lyfta frågan som får det att vända sig i magen på oss "gamla" moderater - frågan om att kvotera in kvinnor i företagens styrelser. Det som Per Schlingmann lyfte fram under sin tid som partisekreterare lyfts nu fram av allas vår Sofia Arkelsten, och jag suckar lika besviket som jag flämtar hänfört när ett gäng unga MUF-damer på SvD Brännpunkt sågar Arkelstens påhitt. Samtidigt som jag anser att Arkelstens inhopp är ett lågvattenmärke så tycker jag att det är skönt att vi har så högt i tak i partiet att reaktionerna på dumheterna kommer direkt och ärligt...

Visst kan det möjligtvis vara ett problem att det i vissa företagsstyrelser inte finns tillräckligt många kvinnor men det är upp till varje företag att åtgärda om man upplever den snedvridna könsrepresentationen som ett problem. Själv jobbar jag på en arbetsplats där kvinnorna dominerar totalt, i sjukvården, men där ingen partisekreterare ännu har gett sig ut i mediabruset och krävt att det kvoteras in gubbar på vårdavdelningar och vårdcentraler. Varför är företagsstyrelsen en viktigare miljö att genuskorrigera än en kvinnodominerad vårdavdelning?

Allt handlar om frihet, om att hålla klåfingriga politiker borta från sådant där enskilda människor, kvinnor och män med egna ambitioner kan fatta sina egna beslut om vad de vill göra och med vem. Det är frihet när en företagsstyrelse består av 100% kvinnor eller 100% män utan att en moderat partisekreterare får ha synpunkter. Det är frihet när kvinnor och män får välja sina jobb efter sina egna preferenser utan att behöva ta hänsyn till könssammansättningen på arbetsplatsen.

Det är frihet - men de som tidigare var frihetens parti har nu abdikerat. Jag känner mig vilse ideologiskt, nästan sviken. Men så skrev de där unga, söta MUF-arna precis mina åsikter på SvD Brännpunkt - och hoppets låga tändes återigen. Det kanske finns hopp om en framtid där vi moderater tänker tillbaka på tider flytt med stolthet och inte med skam. I frågan om kvoteringarna låg vi rätt då, inte nu...

Länkar: SvD1, SvD2,
Bloggar: MMK, Hagbom, Ledarbloggen, Edgelius

2011/09/21

DEMOKRATIKÄMPEN OCH POLIS-MÖRDERSKAN...


Jag tror jag kör en "Nätrot" den här morgonen och inleder det som skulle bli min andra postning men som blev det tredje inlägget för dagen med: Via Thomas Böhlmarks gedigna postning om Carin Jämtins senaste funderingar får jag ny inspiration att grotta ner mig i sossarnas syn på demokratikämpande journalister och knarkande polismördare...

Det är inte utan att jag skäms över att ha missat nyheten som Thomas Böhlmark med flera redan har lyft fram, där sosseriets partisekreterare jämför Dawit Isaak med Annika Östberg. Expressen igår, en artikel som den tvålfagre hunken från Lidköping hade sett. Om man får det folk man förtjänar så har ju sossarna gjort jättemånga jättedumma saker när man får ännu mycket jättedummare kvinna som sin nya "Ibbe", sin nya partisekreterare.

Där stod hon tydligen, sossarnas partisekreterare Carin Jämtin - tunnelbanebutlerns urmoder - framför Expressens buss vid den eritreanska ambassaden ute på Lidingö, för att prata om Dawit Isaak. Dawit Isaak har suttit i 10 år i ett helvetiskt eritreanskt fängelse, utan att vara dömd för något - han sitter där, om han ens lever fortfarande, bara för att han yppat och skrivit orden frihet och demokrati. I Carin Jämtins värld är Dawit Isaak än något mörkare kopia av den dömda polismördaren Annika Östberg som fick sitta i ett amerikanskt fängelse, som trots sin vidrighet är rena rama paradiset jämfört med ett eritreanskt dito, i 23 år innan media-Sverige hade gnällt hem henne till Hinseberg.

Det är en bisarr jämförelse i mina ögon, där en dömd mördare jämförs med en demokratikämpe. Vad är nästa steg i Carin Jämtins allt högre ambitioner att jämföra äpplen med päron, mördare med demokratikämpar? Kommer Jämtin jämföra en våldsam polisinbrytning hos Hells Angels i Ulvsunda med det som utspelade sig på Himmelska Fridens Torg 1989? Kommer Jämtin börja svammla om Jackie Arklöv och Aung San Suu Kyi i samma andetag när det diskuteras ändlös internering? Vem vet, för det är i den sankmarken hon kliver ut när hon jämför Östberg med Isaac...

Det finns många sossar i min närhet som säger att Carin Jämtin är en skärpt kvinna, rätt person på rätt plats - en kvinna som växer för varje dag hon får möjligheten att styra upp Ibrahim Baylans slarviga arbetsinsatser i samma fåtölj. I mina ögon krymper Jämtin för varje gång hon försöker komma med något begåvat som bara är oändligt obegåvat. Snart är hon så liten i allas våra andras ögon att hon inte kommer att synas eller höras, och den dagen borde sossarna längta efter. Det är en form av skademinimering nämligen, när folk slutar att lyssna på vissa...

Länkar: Expr, SvD Ledarblogg
Bloggar: Böhlmark,

MODERATERNAS GRÅA EMINENS LÄMNAR OSS...


Moderaterna har sorg. En av våra tidigare galjonsfigurer och Stockholmarnas landshövding Per Unckel har lämnat oss alldeles för tidigt. Per Unckel var i mina ögon en grå eminens i mitt parti, en person med oändligt mycket vett innanför pannbenet men som aldrig någonsin, någonstans eller någon gång fick det där genombrottet som så många andra av någon outgrundlig anledning istället fick njuta av. Kan det ha varit så enkelt att det berodde på ett efternnamn som det var lätt att raljera över för politiska antagonister och andra meningsmotståndare? Kan det bara ha varit så att Per Unckel låg fel i tiden...?

Hur som helst kommer jag att sakna människan och landshövdingen Per Unckel. De minuter jag vid olika tillfällen fick chansen att träffa Per Unckel formade min bild av en man som ibland i TV framstod som dryg och överlägsen men som på öga mot öga var det motsatta.

Sextiotre år är ingen ålder, man hinner inte ens nå den befrielse som vissa betraktar pensionen som. Sextiotre år är för tidigt att gå bort, för att lämna sina nära och kära. Men i all sorg kan vi minnas Per Unckels insatser. När Per Unckel var kampanjgeneral för Linje 1 i folkomröstningen om kärnkraften var jag en missledd unge som bar en en gul knapp med en röd sol och texten "Atomkraft - Nej tack!". Idag fattar jag att det var Per Unckel som stod på rätt sida om barrikaderna, där jag har anammat atomkraftern som rätt Energi för Sverige...

Per Unckel var med om att lägga grunden för friskolereformen, och den valfrihetsrevolution som dagens elever och föräldrar lever i kan till stor del tillskrivas Per Unckels gärningar som utbildningsminister.

Jag höll på att skriva ett helt annat inlägg när en kvinnlig nyhetsuppläsare med en konstig dialekt på TV4 berättade att Per Unckel inte längre går sida vid sida med oss andra. Stockholmarna har förlorat en landshövdning som brann för oss 08-or, Moderaterna har förlorat en profil och Per Unckels familj har förlorat en make, en pappa och en kär släkting. Idag tänker vi på Er, imorgon tänker vi på oss andra och hur vi skall gå vidare i Per Unckels fotspår.

Vila i frid, Per Unckel...

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvDDN, AB, Expr
Bloggar: Hökmark, Kent

"BJÖRNEN SOVER. HAN ÄR INTE FARLIG..."


På golvet i det militära högkvarteret i Sankt Petersburg ligger "president" Medvedev och "premiärminister" Putin och kramar om varandra i något som liknar fosterställning. Runt de två ryska "björnarna" dansar Sten Tolgfors, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och ett gäng andra önskedrömmare...

"Björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo. Han är inte farlig, bara man är varlig. Men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro" sjunger de dansanta européerna medan deras naivitet på avstånd följs av den finska försvarsministern Stefan Wallin och hans estniska kollega Mart Laar, av den litauiska diton Rasa Juknevičienė och den lettiska motsvarigheten Artis Pabriks samt den polska statsledningen. Långt bort i fjärran sitter Nobels fredspristagare Barack Obama och samlar navelludd med ögonen riktade mot helt händelser.

Men plötsligt vaknar björnen, eller björnarna. Putin och Medvedev blir farliga trots att dansarna har varit så varliga att de har godkänt en rysk gasledning på bottnen av Fredets hav och trots att några av dom till och med har sålt avancerade offensiva vapensystem som enorma franska landstigningsfartyg. Det visar sig att men man kan dock honom aldrig tro, i detta fall är honom en rysk alfahanne och en rysk betahanne som har rustat upp sin krigsmakt med 100-tals miljarder medan omvärlden har gått åt motsatt håll.

Björnarna flyger upp och börjar veva, de tidigare naiva dansarna skriker och flyr åt alla håll medan de som på avstånd följer spektaklet med skräck i blicken pekar finger och skriker på finlandssvenska, estniska, lettiska och litauiska "Vad var det vi sa?!" - väl medvetna om att de trots sin realism inte har en chans i helvetet att komma undan.

Den ryska militära upprustningen i vårt omedelbara närområde tar stor plats i finska nyhetsmedier just nu. Hufvudstadsbladet rubriksätter en artikel om en rapport om den ryska militärens ambitioner med "Ryssland kan inta Norden och Baltikum när som helst". Yle berättar sanningsenligt "Ryssland rustar upp nära Finland" - och moderniseringen och styrketillväxten det västra militärdistriktet som gränsar till Norge, Finland och Baltikum lyfts fram. I Sverige pratar vi lite mumlande och hummande om att det kanske är dags att börja titta på och kanske till och med börja med att planera för hur ett avvecklat nationellt försvar kan återskapas. I dag försvaras Sverige av nationella skyddsstyrkor, av en försvarsmakt som fokuserar på där och nu, inte på här och då det kommer att behövas...

Sveriges säkerhet, precis som finnarnas och balternas, bygger på att tillsammans ta ansvar för varandra. Men medan vår svenska regering tjatar ihjäl ordet ansvar i alla andra frågor men inte när det kommer till regional säkerhetspolitik och försvar i vårt närområde. När det gäller svensk säkerhetspolitik handlar ansvarstagandet om Libyen och Afghanistan, mindre om Estland och Lettland. Med det anorektiska svenska försvaret kan vi inte både och hur gärna vi än vill och vad vi än säger i regeringsförklaring efter regeringsförklaring där vi förklarar vår säkerhetspolitiska solidaritet utan ha täckning för våra löften.

Ryssland är inget hot idag, men vad vet vi om imorgon eller övermorgon? Vad vet vi om tiden då vi kommit till textstrofen "...men man kan dock, honom aldrig tro"? Det vi raserar idag är det vi har imorgon och för lång tid framåt, och det vi skulle börja bygga upp om vi såg nyktert på verkligheten i Karelen och i Kaliningrad kommer vi inte ha någon nytta av förrän om ett tiotal år - och hur verkligheten ser ut den dagen är det bara Saidas arvtagare på Jakobsgatan ser.

Norden och Baltikum är ett militärt vacuum, Sverige mer än Finland, Danmark mer än Baltikum. Trots att det är ett vacuum ryssen står emot så finns tillförs det alltfler brigader, med bättre kvalitet och rustade för offensiva insatser till gränstrakterna mot Finland, Estland, Lettland och Litauen. Trots att vi i vår del av världen inte ens med de mest självmordsbenägna strategierna skulle vara ett hot mot Ivan så sätts det upp luftvärnsrobot- och markrobotförband. Det är robotar som genom ett trollslag kan ställa vårt stolta svenska flygvapen på marken för tid och evighet, i vrak och med söndersprängda startbanor medan de piloter som mot förmodan kommer upp lär skjutas ner så fort man kommer ut över Östersjön - och detta innan Sten Tolgfors innan kläcka ur sig "Här och Nu!". Tre flygbaser, utan luftvärn och utan skyddade flygplan - och det krävs bara en handfull Iskander-robotar för att bryta ryggraden på det som Sten Tolgfors säger är styrkan i vårt nationella försvar...

Ryssen rustar, vi andra avrustar och trollar med knäna för att få det att se ut som om vi bibehåller en försvarsbudget som mot alla ekonomiska regler inte alls tycks påverkas av inflationen, dyrare vapensystem eller skenande personalkostnader. Vi i Sverige gör samma fel som vi alltid har gjort, oavsett om det var åren innan det andra världskriget eller dagarna innan den 9 april 1940 då våra grannar drogs in det stora kriget - vi önskedrömmer och är sjukligt naiva. Hotet finns inte idag, men vilken sansad förstå-sig-påare kan rak i ryggen negligera 24 ryska brigader vid finnarnas och balternas gränser? Vilken balanserad analytiker kan blunda för att Östersjö-flottan tillförs landstigningsfartyg som gör att man i en överskeppning kan kryssa över fler soldater till ett annat land än det finns i våra sju manöverbataljoner, vår nya fälthär...?

Jag ser att björnen sover, men jag ser också att han kan bli farlig oavsett hur varliga vi än är. Jag väljer att på honom inte tro, formad av min medfödda halvestniska ryssofobi...

Länkar: Yle, Hbl, SvD
Bloggar: Wiseman,

2011/09/20

TVÅ VARGAR FROMMA SOM LAMM...


"Sida vid sida, tillsammans stryker de fram - Staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm..."

Jan-Emanuel Johanssons partiledare stör sig något fruktansvärt på folk som tjänar pengar på välfärden, på riskkapitalister som driver tidigare monopoliserade apotek, på friskolor som gör sig en hacka genom att effektivisera och hitta nya lösningar. Den förre socialdemokratiska riksdagsledamoten från Roslagens famn - allas vår Robinson-Janne - Jan-Emanuel Johansson har dock inga som helst problem att tjäna pengar på välfärden, på barn som hamnat snett eller ensamkommande flyktingungar. Jan-Emanuel har tydligen tjänat en kvarts miljard på att bara vara en motsats till allt det som mäster Juholt säger sig stå för...

Visst, Jan-Emanuel bor inte på Jersey där Juholt påstår att de numera fria och från Staten självständiga apoteken gömmer dina och mina pengar, pengar som de suger ur alla oss som behöver mediciner för såväl fysiskt som psykiskt välbefinnande. Jan-Emanuel bor i Kjell Janssons skatteparadis i Roslagen och skattar alltså för sina vinster här hemma i Svedala -vinster gjorda på barn och ungdomar som har det svårt eller som nyss har klivit ur en container från Afghanistan i något mörkt hamnkvarter. Jan-Emanuel är urbilden av en människa som gör pengar på det som borde vara välfärdens kärna - riskkapitalisten och samtidigt sosse.

Jan-Emanuel har tidigare varit pådrivande när det gällde att införa marknadshyror i trakterna av Mosebacke på Södermalm och nu som en av de som tar ut överpriser på tjänster som enligt Juholt skall hålla sitt pengahungriga plyte borta från välfärden. Jan-Emanuel Johansson lever inte alls som han borde leva, och det är det jag stör mig på.

I min värld, till skillnad mot Juholtarns och Jan-Emanuels, är det helt okej att tjäna pengar - så länge kvaliteten är minst lika bra och helst bättre än den kvalitet som en trött kommun eller ett ännu tröttare landsting lyckades prestera för samma summa pengar eller oftast mer. I min värld handlar det mindre om vem som tar hand om barn som behöver samhällets stöd och där samhället med omsorg både om ungar och skattebetalarnas pengar vänder sig till den som kan leverera både kvalitet och kostnadseffektivitet. Där slår ett sedan århundraden konkurrensutsatt näringsliv en kommun och ett landsting som levt i en skyddad verkstad nästan lika länge utan att behöva oroa sig för att man kostar för mycket och har för låg kvalitet...

Problemet med Juholtarns och Johanssons parti är att man inte längre står för möjligheten att låta andra göra det som kommunen alltid har gjort. Jan-Emanuel skiter i den gamla retoriken som dammats av på Sveavägen 68, han tjänar sina pengar utan att skämmas för sig samtidigt som han hyllar kapitalismen med exakt samma ord som jag skulle använda - "Det som är positivt med ett kapitalistiskt system är att det som säljer oftast är hyfsat bra". Det är därför folk väljer vissa skolor och förskolor - kommunala eller fria - på samma sätt man väljer ett apotek som har korta köer, bra priser och hög service. Det är sådant som Juholt inte kan förlika sig med, där monopolet ger människovärde och där bara Staten och dess tentakler kan ge folk rätt vård, utbildning och välfärd.

Socialdemokraterna är ett stort och ett brett parti, och nu verkar det som om allt från planekonomi till riskkapitalism ryms i det största men krympande oppositionspartiet. Det är Juholts ord som gäller, han är ledaren och i hans värld skulle sådana som Jan-Emanuel Johansson eller det privata apoteket som levererar välfärd till oss vara historia. Eller är det som så, att Jan-Emanuel är som sossen är mest - där en version pumpas ut men där en annan gäller politruker och apparatniks? En sak är säker, att försöka bli klok på sossen är en ändlös process för oss som står utanför och tittar på...

Länk: SvD, NT1, NT2
Bloggar:

2011/09/19

MITT IDÉPROGRAM - FEM PUNKTER FÖR FRIHET


"Moderaternas senaste idéprogram antogs av arbetsstämman i Jönköping 2001. Sedan dess har vårt parti genomfört ett omfattande förnyelsearbete. Vi har omvärderat tidigare ställningstaganden och utvecklat våra svar på samtliga viktiga politikområden.

Det har funnits ett tydligt behov av ett nytt idéprogram som dels speglar det förändringsarbete som Moderaterna genomgått och som även tar sikte på framtiden, våra visioner, värderingar och vår fortsatta förnyelse.

Partistyrelsen beslutade därför den 3 december 2010 att utse en arbetsgrupp för att gentemot partistyrelsen ansvara för framtagandet av ett förslag till idéprogram. Följande person utsågs till att vara arbetsgrupp: Fredrik Antonsson, ordförande, verkställande ledamot och allt annat. Sundbyberg"

Så skulle det kunna ha blivit om man bara hade vågat från de nya Moderaternas partistyrelse, men så blev det inte. Man tänkte inte "Who dares wins" - och istället för en tokig moderat med rötterna i det gamla så fick 12 andra moderater uppgiften att jobba fram det nya idéprogrammet för de nya moderaterna. Kvantitativt så går det på ett ut, eftersom min kroppshydda nuförtiden motsvarar dessa tolv individers. När det hanldlar om "Kvalitativt" skulle jag vilja använda ordspråket "Ju fler kockar desto sämre soppa"...

För att kunna förnya sig själv och det parti man är engagerad i så måste man stå trygg i sin egen övertygelse - man måste kunna blicka framåt samtidigt som man håller koll på backspegeln och detta är speciellt viktigt när man går från en gnällig passagerare till att ta faktiskt få ta över ratten. Dagens nya moderater blickar i den neutrala betraktarens ögon bara framåt, där makten och härligheten ligger i fokus medan det som en gång var vår hemstad sedan länge försvunnit bakom horisonten, långt där bakom oss.

Egentligen passar det sig inte att gnälla när vi enligt alla opinionsinstitut har ungefär var tredje svensk som sympatisör. Egentligen borde jag knipa igen och tycka att alla fina ord i det dokument som är förslaget till ett nytt idéprogram är helt okej att använda som smörjmedel för att få vår motor att fungera medan vi plockar upp folk. Egentligen borde jag vara jättenöjd med att vi har axlat rollen som det nya statsbärande partiet. Men jag vill egentligen skrika rakt ut ibland, för när jag vill framåt så vill jag framåt som moderat...

Visst, moderat "socialdemokrati" är bättre än de sociala demokraternas socialdemokrati - till och med i mina kritiska ögon. Men om makten kräver av oss att anpassa oss och bli något som väljaren i gemen tycker är en bild av de som sedan urminnes tider har stämplats som statsbärarna så skulle inte jag ha något emot att släppa makten för att låta folket upptäcka vad som händer.

Statsminister Reinfeldt kan ha tänkt "Låten väljarna komma till mig, och förmenen dem det icke - ty de nya Moderaternas parti hör sådana till" - och visst är det fint...? Men om de som kommer till oss bara för att vi har börjat tycka som de, och inte för att det är vad vi en gång började tro på själva? Var hamnar vi då? Som ett viljelöst parti som har fått makten av väljarna som kom till oss, och som nu administrerar landet utan en fungerande ideologisk kompass och med vackra ord som vapen. Förnyelse är bra, så länge det finns en ambition att trots allt suga upp ny näring ur de gamla rötterna...

Det nya idéprogrammet är ett mastigt stycke text, med massor av vackra ord om än det ena än det andra. Jag gör det lite lättare för mig när jag lanserar mina fem punkter i Tokmoderatens idéprogram - ett program för de så kallade "Bosse Larsson-moderaterna" - de Nygamla Moderaterna.

Punkt 1": Med människan som utgångspunkt":  Människan och medborgaren skall ges förutsättningar för att forma sitt liv efter egna ambitioner och egna drömmar. Ingen skall förfördelas på grund av etnicitet sexuell läggning eller klasstillhörighet, ingen skall nekas samhällets stöd att genom en bra skola kunna realisera sina livdrömmar och om inte det går göra som Victor Muller och anamma Plan B, C, D eller E.

Rättvisa i min värld är att ge samma uppsättning verktyg och samma möjligheter till var och en att förvalta. Friskolan, där inte bara miljonärens son eller dotter kan välja bort en icke-fungerande kommunal skola eller en friskola som bara tänker på vinstuttag och noll kvalitet är en rättvisereform, inget annat. Om man sedan inte tar vara på möjligheten är inte det orättvisa, utan ett fritt val - ett bevis på att friheten fungerar.

Punkt 2: "Ordning och reda i ekonomin, full sysselsättning och trygg välfärd": Samhället skall alltid vara en trygg pelare som den som behöver kan luta sig mot. Välfärden måste möta medborgarnas krav på kvalitet, på tillgänglighet och med empati. Välfärden kan inte vila på bara ett ben, monopolets. En sjukvård som bara drivs av landsting eller kommun, utan konkurrens, kommer att underprestera. Konkurrens är i mina ögon en förutsättning för att nå bästa resultat och med största omtanke om de pengar som Stat, Kommun och Landsting tar av medborgarna för att leverera. Precis som med sjukvård, gäller detta också barnomsorg, skola, äldreomsorg - alla de områden som skall finansieras av medborgarna tillsammans med bästa tänkbara kvalitet.

Ordning och reda i ekonomin handlar vid sidan av att väga plus mot minus också om att värna de pengar som egentligen är skattebetalarnas egna tillgångar. Varje skattekrona måste hanteras varsamt, varje slösad skattekrona är stöld från medborgaren. Skattekronorna skall finansiera det som är välfärdens kärna - och inte subventionera museibesök, vuxna personers fritidsintressen eller enhetstaxor i kollektivtrafiken. Skattekronorna skall betala för det som ger oss trygghet, ett försvar som kan försvara, en polis som orkar rycka ut, en räddningstjänst som fungerar när det behövs - vid sidan vård, skola och omsorg.

Full sysselsättning. Sänkta trösklar in i arbetslivet och en moderniserad arbetslagstiftning tillsammans med en politik som inte betraktar det som fult att tjäna pengar genom företagande bör vara grunden för att stimulera för företag att anställa folk. Arbetslösheten kan bara besegras genom ett gediget samarbete med näringslivet. En skola som går från kravlöshet till att se individens behov för framtiden är också en förutsättning för att lyckas. Krav istället för kravlöshet, hjälp till självhjälp istället hjälp till självstjälp - ett samhälle där vi lånar ut verktygen och ger alla samma möjligheter att bygga själva.

Punkt 3: "Vi har alltid varit på väg", "Hållbar tillväxt" och "Ett modernt, öppet och sammanhållet samhälle": Ett modernt samhälle behöver en moderna infrastruktur, där de största städerna sammanbinds med järnvägar som fungerar även om det ligger löv på spåren och med motorvägar som inte är igenkorkade för att det finns politiker som låtsas som om inga bilar finns. Ett modernt samhälle underlättar för oss att resa till andra delar av världen för att tillgodogöra oss hur deras samhällen fungerar och inte. Straffskatter på flygresor är inte att tänka på. Ett modernt samhälle kan producera el till sina medborgare på riktigt och inte genom önskedrömmar om att en avvecklad kärnkraft inte kommer att märkas av. En modern nation tänker nytt men använder gammalt tills dess tankarna har blivit en realitet. Privata initiativ i infrastrukturen är att tänka på.

Som parti är vi naturligtvis också alltid på väg. Frågan är vart och varför? Är ambitionen att styra Sverige med en politik som inte längre har sina grundfundament i det som en gång var viktigare än att kunna stå rak i ryggen och predika en politik som en gång för alla förnyar vårt land till något vi alltid har varit övertygade om är bättre än det som sossarna tror på? Att vara på väg är bra, om vägen går åt rätt håll. Att vara på väg åt fel håll är också att vara på väg...

Punkt 4: "Frihet, Trygghet, Rättvisa" och "Solidaritet utan gränser": Friheten måste vara A och O i Moderaterna. Frihet för människan att kunna utforma sitt liv efter egna önskemål utan politikerns moraliska pekpinnar om kvoterad föräldraförsäkring, utan politisk detaljstyrning av medborgarens vardag. Frihet är när politikern ser till att samhället fungerar, att de som lever i frihet kan känna sig trygga - med en välfungerande och effektiv välfärd, med ett försvar som finns på riktigt och inte bara i önskedrömmarna på Jakobsgatan och Lidingövägen, med ett rättssamhälle som skapar trygghet och inte otrygghet. Frihet är inte när någon kvinna tvingas ta till bröstpumpen mot sin vilja för att politikern har sagt att man måste dela föräldraförsäkringen rättvist. Det som är rättvisa för politikern är orättvist mot familjens beslutanderätt över sin egen tillvaro.

Sverige är ett land i världen och i Europa. Vi är inte själva, vi kan inte leva som en liten skyddad verkstad upp i norr. Vi måste ta hand om folk som behöver fly för att få skydd. Vi måste kunna stötta vår omvärld med bistånd, med fredsbevarande och fredsframtvingande insatser utan att för den skull lämna landet ogarderat. Sverige bör alltid stå på frihetens sida, aldrig svika som vi gjorde under det Kalla Kriget när vi inte kunde stå upp för demokratin versus diktaturen. De som får skydd i Sverige måste integreras, sättas i arbete och börja bidra till vårt gemensamma samhällsbygge å det snaraste. Kravlöshet byts mot krav att leva efter svenska lagar, med ett jämställt tankesätt och där "vi och dom" inte längre finns.

Punkt 5. "Politikens möjligheter och begänsningar": Politikens och politikerns enda uppgift är att finnas till när det behövs och för att skapa de lagar som är delarna i den ständigt arbetande motor som vårt samhälle är och måste vara. Ingen friktion, inga missljud, inget gnissel. Politikern skall ibland smörja, vårda och underhålla motorn, men oftast på avstånd se på hur de olika delarna skapar en helhet som man kan vara stolt över. Politikens möjligheter är också politikens begränsning - den dagen då man bara för att verka påhittig, nytänkande eller ideologiskt handikappad börjar peta på sådant som fungerar som det skall.

Familjen Svensson 1.0 som fungerar som den skall, med ungar som inte skolkar, med föräldrar som jobbar och lever livet behöver bara en politiker som nöjt ser på. Familjen Svensson 2.0 som fungerar som den inte skall, med ungar som skolkar, föräldrar som inte jobbar och kanske missbrukar behöver en politiker som bryr sig om. Det är på de senare fokus måste ligga, inte på att säga till Svensson 1.0 att de måste dela upp föräldraförsäkringen, att de inte får välja skola eller dagis, att de inte skall kunna välja apotek eller matvarubutik. Det är när politiken och politikern fattar vad de skall göra - och inte - som vi skapar det samhälle där friheten trycker tillbaka ofriheten på alla plan. Fem punkter för friheten...

Det var mitt korta, inte alls så genomtänkta ideologiska ställningstagande framkrystat under en lunchrast och en fikapaus. Partistyrelsen rekommenderar partistämman att klubba igenom det andra idéprogrammet, men nu har jag iallafall berättat om mina idéer - som kanske inte är så nya men desto mer moderata...

Länkar: SvD,
Bloggar: Hagbom, DHE,

Bilden lånad av losintouch.blogg.se