2010/11/30

ETT STELBENT MAKTFULLKOMLIGT PARTI...


Det känns som om det var alldeles för längesedan nu, mycket vatten har runnit under broarna sedan jag senast gav mig på att skriva om sosseriets kris och kaos. Inte för att det inte har funnits anledningar, men när sosseriet nu trollat fram en askgrå, närmast transparent och intetsägande sosse-tant som Berit Andnor så är det dags att börja igen.

Denna allt annat än färgstarka sosse är kvinnan som skall leda valberedningens arbete inför extra-kongressen i mars och redan nu kan man börja ana att den förnyelse som är livsviktig för en tynande rörelse kommer att gå i stå. Berit Andnor, den röda valberedningens galjonsfigur är nämligen samma kvinna som var sammankallande och drivande i sossarnas kriskommission 1.0 - den som formerades efter det förra katastrofvalet 2006, ett val som i skenet av det nyss avslutade valet ändå framstår som rätt okej...

Berit Andnor och hennes dåvarande kriskommission kom fram till att väljarna var dumma i huvudet, att folk i gemen inte hade vett nog att förstå vad socialdemokratin egentligen ville. Den kvinnan som egentligen tyckte att förnyelsen var onödig efter valet 2006 är alltså samma kvinna som skall hitta en ny ledare som en del i en förnyelse som aldrig någonsin har behövts, det enda som gäller är ju att väljarna börjar tänka i rätt banor igen.

Problemet med sossarnas kris är att man vägrar leva i verkligheten. När den lille spelevinken Leif Pagrotsky sitter i SvD:s och Aftonbladets "Korseld" och målar upp Sverige under Alliansregimen som ett land som drabbades hårdare av krisen än något annat land så känner folk inte igen sig. Det problemet lever uppenbarligen vidare, tack och lov för oss som njuter av en "rörelse" som vrider sig i plågor över att inte få styra landet.

För medan Pagrotsky sitter och svartmålar den svenska ekonomin så kommer nyheter om hur Sverige har en tillväxt som inte längre är på samma usla nivåer som andra europeiska länder - vi har Asien-klass på vår tillväxt. Medan Pagrotsky sitter och häcklar en regering som fått väljarnas förtroende återigen och på grund av sin krishanteringsförmåga, så sitter väljarna och läser om nödlån till Irland, ett Grekland på randen till konkurs och ett Portugal som väntar på samma symptom. Men i Pagrotskys värld så har Sverige drabbats hårdare än något annat land av finanskrisen - bara för att vi har Borg som finansminister och inte Östros, bara för att vi har Reinfeldt som statsminister och inte Sahlin...

Nätrötterna kan skrika hur mycket de vill om förnyelse, men så länge socialdemokratin går i otakt med den verklighet folk lever i så spelar det ingen roll om processerna i nomineringsarbetet är öppna eller stängda, eller om Andnor lyckas med sitt uppdrag att återigen ge partiet en halvmesyr till kompromiss som partiledare. För att återigen bli en politisk kraft och inte ett idélöst och kraftlöst lik så behöver sossarna komma till insikt att man faktiskt tjänar på att erkänna motståndarens bedrifter för att få större trovärdighet när man sågar svagheterna.

Dit kommer vi nog aldrig tyvärr, ty den svenska socialdemokratin lever med en världsbild där de fick makten att styra över Sverige av den röda, allsmäktiga Guden som Broderskapsrörelsen tror på. Maktfullkomligheten kommer alltid, nu och för evigt, att ta en stor plats i den socialdemokratiska partibygget - alldeles oavsett om man är ett 45%-parti som man en gång var, om man är det 28%-parti som man är nu eller ett 20%-parti som kommer att bli resultatet av att ledande sossar som Pagrotsky lever i en annan dimension än de väljare vars stöd hans parti söker...

Länkar: SvD, SvD Korseld med Pagrotsky, SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Expr, AB

2010/11/29

EN STOR SKÅDESPELARE GÅR UR TIDEN


Den här morgonen blev en sorgens morgon, sorgebandet har applicerats utanpå morgonrocken och jag har haft en alldeles egen tyst minut framför datorn. Medan jag sorgset nynnar på "Blott en dag" tvingas jag att konstatera en av mina favorit-skådespelare har vandrat vidare in i de sälla jaktmarkerna med sin nakna pistol nedstoppat i hölstret. Vila i frid, Leslie Nielsen.

Visst har Leslie varit med i filmer som inte riktigt höll klassen, och visst är de filmer han varit med inte varit de allra djupaste och mest kritikerrosade - men som jag har skrattat åt hans insatser i filmer som Nakna Pistolen 1, Nakna Pistolen 2½, Nakna Pistolen 33 och en tredjedel samt Spy Hard. Leslie Nielsen gjorde även fina insatser i Scary Movie-filmerna 3 och 4 samt några andra dussinrullar som också mest gick ut på att driva med andras konstskapande.

Leslie Nielsen var klockren i denna genre, Leslie Nielsen var som klippt och skuren för att med en oanad förmåga leverera dräpor som jag skrattade hysteriskt åt. Så när nyheten om Leslie Nielsens bortgång denna morgon når mina ögon och öron så vill jag med två filmklipp hylla en av de största skådespelarna i mina ögon. Se och njut av ett skådespel i högsta klass, och tack för allt Leslie!




Länkar: Expr, AB, SvD, DN

2010/11/28

ÄRLIGHET VARAR LÄNGST - ÄVEN FÖR USA...


Så kommer de första spirande tecknen på en ny vår för Wikileaks med sin våldtäktsmisstänkta chefsgrävare Julian Assange. I en första våg av avslöjanden berättas för oss vad USA och stormaktens administration sägs tycka om olika höjdare i den politiska sfären - och vem kan egentligen säga emot de synpunkter som nu luftas genom Wikileaks förtjänst...?

Ärlighet varar längst heter det, en devis jag tyvärr vägrat ta till mig själv. Själv tycker jag att det hade varit vädigt befriande om USA faktiskt hade satt ord på sina innersta känslor om herrar som Khaddaffi eller Putin, Kim Jong Il eller Nicolas Sarkozy - i det fallet så hade nog ärligheten varat längre än en spelad välvilja eller en illa dold aversion mot folk man egentligen inte gillar.

Själv sitter jag och nickar instämmande åt nästan vartenda ett av de svepande omdömen som tydligen funnits i officiella amerikanska mail och dokument. Det är svårt att inte läsa att Vladimir Putin enligt sina amerikanska antagonister klassats som en "alfa-hanne" medan hans knähund Dmitrij Medvedev får det passande varumärket "blek och osäker" - själv skulle jag vilja kalla både Rysslands formella och informella ledare för välutvecklat paranoida men det är ju min högst personliga åsikt som Assange får gratis om han skulle vara intresserad...

Nicolas Sarkozy får stämpeln som "Kejsaren utan kläder" och inget kunde vara mer passande för den lilla beta-dvärgen som leker president i ett land som leker stormakt. Mahmoud Ahmadinejad får veta att "han är Hitler" och frågan är om det är mest förolämpande mot den iranske presidenten eller den hädangångne tyska vettvillingen till Führer? Hitler landsmaninna Angela Merkel klarar sig tack och lov bättre när hon anses vara försiktig - "undviker risker och är sällan kreativ".

Khaddaffi, Libyens excentriske och ständigt campande ledare verkar vara en man i smak - ty Khaddaffi har enligt USA en "yppig blondin som sjuksköterska". Mysigt värre i ett annars rätt omysigt land. Men att den afghanske presisidenten Hamid Karzai är en man "driven av paranoia" kan väl inte vara en nyhet för den som vet hur klanernas Afghanistan ser ut...?

Den numera högaktuella stollen i platå-skor i Pyongyang, Kim Jong-Il, beskrivs som ett "epileptiskt anfall". Då borde världen vara djupt oroad över att en av världens fåtaliga kärnvapenmakter har en våldsamt skakande ledare vid rodret, oförmögen att fatta genomtänkta beslut för ett av världens mest genom-militariserade länder.

Det som Wikileaks nu släpper fram är inget annat en nätbaserad och politiserad version av Se och Hör eller Hänt i veckan - inget att ta på allvar, sådant som det säkert finns lite sanning i men där skvaller är en röd tråd genom berättandet. Alla visste ju att USA tyckte ungefär såhär, men USA höll masken och försökte vara inställsamma mot de som ingen inställsamhet förtjänade. Nu blir USA-imperialisterna varse att ärlighet varar längst...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB1, AB2, AB3, AB4, Expr1, Expr2

DIKTATURENS KREATUR...?


Går man in på Vänsterpartiets hemsida och ögnar igenom deras pressmeddelanden och uttalanden om Nordkorea så hittar man ett ynka inlägg, oavsett hur mycket man än söker. Det pressmeddelandet är daterat för över 2 år sedan och heter "Stoppa kärnvapenhotet". Där nämns Nordkorea i förbigående som ett land som tillsammans med Israel, Pakistan ioch Indien inte har skrivit under icke-spridningsavtalet om just kärnvapen - men den egentliga måltavlan i pressmeddelandet är... trumvirvel... USA!

Kalle Larsson, Hans Linde och Gunilla Wahlén är de tre vänsterpartister som undertecknat detta dokument, ett dokument som säger rätt mycket om ett enögt parti, ett parti som är att betrakta som diktaturens kreatur om man med diktatur menar Nordkorea. De tre skriver:

"Vi i vänsterpartiet kräver att:
-USA med sitt överlägsna vapeninnehav inleder nedrustningen av kärnvapen, och att Ryssland och övriga kärnvapenmakter omedelbart följer efter.
- (USA) drar tillbaka sina kärnvapen från Europa, stoppar anläggningen av robotbaser i Tjeckien och Polen och upphör med att hota världen med förebyggande kärnvapenanfall.
- (USA) upphör med forskning och tillverkning av nya, mer effektiva och "användbara" kärnvapen.
- (USA) drar tillbaka sitt stöd för Israels och Indiens kärnvapeninnehav.
- att Sverige tar initiativ till en nordisk-arktisk-kanadensisk kärnvapenfri zon.

Sverige måste också ställa dessa krav på USA i stället för att stärka den transatlantiska länken - som det heter i regeringens utrikespolitiska deklaration - och samarbeta med USA-imperialismen."

Ingenting skrivs om Nordkorea, den i de flestas ögon mest instabila spelaren i kärnvapenklubben. I ett gediget flöde av anti-amerikanska och anti-israeliska pressmeddelanden hittar man ett litet pressmedddelande där Demokratiska Folkrepubliken Korea nämns i förbigående. Då handlar det inte om att Ohly fördömer en våldsam nordkoreansk artilleribeskjutning av en förvisso omstridd ö, inte heller om att Hans Linde andas ens ett spår av fördömande mot Nordkorea efter att man torpederat en sydkoreansk korvett eller att Kalle Larsson oroar sig över att Nordkoreas förföljelsemani kan vara en vara för den bräckliga vapenvilan på den koreanska halvön.

Men när Israel kränker "Ships to Gaza" så är det en oändlig flodvåg av vänsterpartistiska uttalanden, pressmeddelanden och TV-insatser som slår över väljarna, och när Mona lät samma parti vara med i sin regeringsplattform så slog de fast att de stora hotet mot världsfreden var alla amerikanska soldater baserade i andra länder än USA, till exempel i Sydkorea. Oavsett om värdlandet ville ha "jänkarna" där eller inte så var den rödgröna politiken att Sverige under Mona och Ohly skulle jobba för att att USA-imperialisterna skulle åka hem.

Regimen i Pyongyang har fått frikort av det Vänsterparti som säger sig ha gjort upp med sitt kommunistiska förflutna och blivit som alla andra partier. Men det som sägs i form av munväder och det som uppvisas i handling skiljer sig väsentligt - Vänsterpartiet är precis som de alltid har varit, de är diktaturens kreatur, de är de mest politiskt enögda varelserna som vandrar omkring på Helgeandsholmen.

Oavsett vad Vänsterpartiet framöver kommer att säga eller tycka om Nordkorea och landets milt sagt aggressiva politik så kan man inte ta gänget Ohly, Linde och Kalle Larsson på allvar. Ett genuint hat mot demokartier som USA och Israel kombinerat med en kärleksfull omtanke om diktaturer som Nordkorea och Kuba säger ju egentligen det mesta om ett parti som förvånande nog har stöd av över 5% av de svenska väljarna. Skall man skratta eller gråta, det är frågan...?

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, Expr1
Bloggar: Böhlmark

2010/11/27

VÄLKOMMEN BENGTZBOE! - HEJ DÅ WYKMAN!


Efter en bloggpostning om hur man kan hitta en helt ny karriär som f*ttfrisör så är ju steget övet till muffarna ett naturligt sådant. Våra moderata ungdomar har förbundsstämma i fjärran land, i Skåne och i den stad i vars utkanter vår stolta svenska armé på några timmar halverade den icke lika stolta danska hären för nästan exakt 334 år sedan. Staden är Lund, slaget var vid Lund och i dag - 334 år senare skapas nutidshistoria i samma trakter...

Äntligen kom den dagen då vi kunde vinka farväl av Niklas Wykman i rollen som ordförande för Sveriges största politiska ungdomsförbund och äntligen kom dagen då MUF fick en ordförande med hår. Jag känner inte MUF:s nya ordförande Erik Bengtzboe, inte ens ytligt, men kommer man från den vackra sörmländska residensstaden Nyköping så brukar man vara en fulländad människa, se bara på Sten Nordin. Dessutom har våra ungmoderater oftast ett sjusärdeles gott omdöme, så utan att veta ett smack om Erik Bengtzboe så är jag säker på att de som vet och de som är tillräckligt unga för att vara med i MUF vet vad de gör när de enhälligt valde Erik till mannen som skall få tyst på den evigt glappande stollan Jytte Guteland.

Därför vill jag i min roll som blåfärgad politisk fribajsare till bloggare också gratulera min landsman Erik Bengtsboe till sin nya position, från en 016-are till en 0155-are. Må lyckan stå dig bi i denna tid - Erik - i en tid då den politiska förnyelsen är viktigare än någonsin, i en tid då vi sitter i en maktposition vi aldrig haft tidigare. Att agera blåslampa i arslet på moderpartier är en av de viktigate uppgifter ett ungdomsförbund, och jag ber dig att blåsa på ordentligt även om vi verkar ha medvind just i detta nu. Det är nu vi moderater har chansen att etablera en ny storhetstid där det tidigare statsbärande partiet känns som en dålig historia...

Men några tips, från mig till dig. Fokusera främst på inrikespolitiken, för din föregångare - han utan hår - har dessvärre sänkt MUF:s trovärdighet i utrikespolitiska frågor rätt så rejält. Först hade Wykman en idé om en väpnad fritagning av Dawit Isaak, månne influerad av Jan Guillous böcker om Carl Hamilton. Är man medveten om tillståndet i vår svenska försvarsmakt och att Eritrea är ett av de mest militariserade länderna i världen så gör man nog klokt i att inte lansera sådana förslag om man vill bli tagen på allvar. Men Wykman fick media, samtidigt som han framstod som spritt språngande galen.

Ett annat tips är att låta bli att hylla väpnade attacker på, förvisso propagandister, som avser bryta en israelisk blockad av ett, förvisso terroristkontrollerat, område i desperat behov av föda och stöd. Man vinner inga poänger på att tycka att dödade människor, oavsett om dessa är hjälpbehövande palestinier, israeliska soldater och civilister eller turkiska sjömän, är en seger för fredsarbetet i Mellanöstern. Det tyckte Wykman och fick media, samtidigt som han framstod som spritt språngande galen. Snälla gör inte om det...

När MUF:s dåvarande internationella sekreterare Rola Brentlin gick ut och sympatiserade med den våldsamma, ohämmade och vidriga ryska aggressionen mot den suveräna nationen Georgien så höll jag på att trilla av stolen. Det handlade om att MUF stod upp för separatister och terrorister, en stormakt som med en oblyg maskirovka gav sig på ett litet land som ville värna sina internationellt erkända gränser. Inget mer sådant heller, snälla Erik - ryssen har alltid varit och kommer alltid att vara vår arvfiende - tillsammans med det land som fick sin armé halverad i närheten av platsen där du valdes till vår nya förbundsordförande.

Apropå Danmark, Erik Bengtzboe, så kommer jag av någon outgrundlig anledning alltid att tänka på en rätt smaklös men lättdrucken och billig pilsner varje gång jag läser ditt namn. Ölen heter Harboe, och nu skall jag fira att Wykman gått och Bengtzboe kommit med trenne halvlitersburker med artikelnummer 1644 på monopolet. Det är ett monopol ni gärna får jobba för att avveckla - i frihetens tjänst...

Lycka till Erik Bengtzboe, må MUF under din tid utvecklas och bli en ännu varmare blåslampa på maktens synliga och osynliga strukturer. Du behövs, Ni behövs - i frihetens tjänst!

Länkar: SvD, DN, Expr

EN HELT NY KARRIÄR...?


... är titeln på en fantastiskt bra Kent-låt men också det som man ibland behöver för att utvecklas som människa. Förvisso är arbetslinjen är helig, inget arbete är för fult att tacka nej till i ambitionen att jobba bort utanförskapet och dra in mer skattepengar till välfärdens kärna. Men det finns jobb som ger mer i plånboken, det finns jobb som ger mindre i plånboken och jag har alltid haft det dubiösa nöjet att välja den senare kategorin av arbeten - nästan alltid finansierade av skattepengar...

En sommarjobb på McDonalds Hornsgatan följdes upp av en i princip oavlönad värnplikt och ett år i det civila mörkret då jag jobbade bland annat i mörkrummet på Kungsfotos dåvarande fotolab i Skärholmen. Därefter började jag betala lön till mig själv genom skattsedeln, som officersaspirant, officer och slutligen som underskötare. Jag har trivts med alla arbeten, men det finns som sagt ett ekonomiskt skäl till varför ett nytt arbete skulle vara kul. Att få använda sina kreativa sidor är ett annat skäl till varför jag som 42-åring skulle behöva en nytändning.

Det politiska hantverkandet eller en tjänst som proffstyckare på någon tidning skulle passa mig som handen i handsken tycker jag själv, men såväl de politiska hantverkarna eller tidningsutgivarna verkar tycka något annat. Men så kom en av de gamla tidningarna med en artikel som fick mig att se ett yrke som jag nog skulle trivas riktigt bra med, ett jobb där kreativiteten kan flöda och där jag genom ett gediget arbete kanske kan påverka min ekonomiska situation i en positiv riktning.

En norsk fotograf vid namn Trine Mikkelsen visar upp bilder på friserade könsorgan, kvinnliga sådana och där slog blixten ner i skallen! Det är ju det jag skall utbilda mig till, till f*ttfrisör eller sl*dskönhetsterapeut eller bananbarberare eller vilken titel man kan sätta på yrket...

Tänk vilka oanade möjligheter som ligger framför den som kan det där med att göra könshåret till ett konstverk, oavsett om det sitter på en man eller kvinna. Förmodligen kan man få stöd av Statens Konstråd för att med en tilltagen portion av skattepengar lägga till ytterligare en beståndsdel i den skål som samlar på välfärdens kärnor - den nya konstformen f*ttfrisering, det nya yrket sl*dskönhetsterapeut.

Där har vi det, tjänstledighetsansökan måste fyllas i och fortbildningen ta fart. Enda problemet i dagsläget är väl att "f*ttfriserandet" just nu måste ha en liten uppförsbacke i form av renrakade venusberg eller en vaxad scrotum. Men efter regn kommer solsken, den som vågar vinner och alla de där andra ordspråken man ta fram när man borde se mörkt på sina beslut och på framtiden. Ibland måste man våga, ibland måste man chansa och i detta fall är jag villig att ta risken...

Länkar: AB

2010/11/26

SOMLIGA STRAFFAR GUD GENAST...?


Knappt två månader efter valnatten och så kom den dagen då det blev klart att alla fyra allianspartier kommer ha sprillans nya partisekreterare under den här mandatperioden. Sist ut, och som den enda som fick sparken var KD:s Lennart Sjögren. Säkert lika oundvikligt som att sosseriet sparkar Ibrahim Baylan när de om någon vecka har sitt förtroenderåd, och om ni frågar mig en nödvändighet för att vända KD:s Golgata-vandring till en promenad i solskenet...

Krisen i sosseriet har tagit all media, men nu märks det även i mediabruset att KD inte heller är nöjda med sin tillvaro - med all rätt. Göran Hägglund och gänget borde med rätt profilering och lite jävlar anamma, om man nu får använda sådana uttryck när man skriver om KD, kunna fylla ut tomrummet på högerflanken som vi Moderater har lämnat därhän. Men man har istället förvandlat sig till Alfons (läs: Fredrik Reinfeldts...) osynliga kompis Mållgan, till ett parti som inte syns och inte hörs så mycket som det skulle behövas.

Tro mig när jag säger att jag önskar KD på riksplanet allt gott i världen, medan jag får en dålig smak i munnen när jag ser på hur våra lokala kristdemokrater i Sundbyberg väljer att gå och lägga sig med fienden. Det fanns en valrörelse då folk jag mötte i valstugan fräste åt mig och berättade att de aldrig skulle kunna tänka sig att rösat på moderaterna. Mitt svar till dessa vilsna själar var att "...det finns tre nästan lika bra partier till som du kan välja i så fall!", en mening formulerad med empati och omtanke om våra mindre vänner. Det var då, det var två månader sedan och idag ångrar jag djupt att jag kanske fick någon att rösta på KD, eller Centern, i vårt kommunala val.

De i Sundbyberg som gick och röstade på KD för att de eventuellt ville ha vårdnadsbidrag, ett byggstopp avseende all byggnation i vår stad, en minskad politisk organisation, ett stoppat utomhusbad, daghem befriade från "Gumman i lådan"-sjungande och ett styre utan de besatta sossarna. De som röstade på KD i Sundbyberg kan känna sig sodomerade, grundlurade och förlöjligade. Man får inget vårdnadsbidrag, man får inget byggstopp, man får en utökad kommunal byråkrati som kostar över tre miljoner per år, man får en bassäng med fågelträck på Golfängarna och dagis där det sjungs "Gumman i lådan"...

Man säger sig vara stolta över att ha stoppat ett kraftvärmeverk i Kymlinge, men tittar man på vad den tidigare majoriteten hade för nya avsikter med detta projekt så ser man ingenting om någonting om ett kraftvärmeverk i den rödgröna plattformen som togs fram direkt efter valet. Antingen försöker KD och Centern lura sina väljare att tro att de små partierna gjort skillnad, eller så har de små, naiva partierna blivit blåsta för för första men inte sista gången av sina nya herrar...

Med tanke på hur KD i Sundbyberg säljer sin själ för ett kommunalråd och ingenting mer så kan man förledas att tro att Gud straffar partiet som borde stå Honom närmast genast. Kan det vara så att syndarna i Sundbyberg drar olycka över ett helt parti? Oavsett vad, outgrundliga äro Herrens vägar...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2

MONSTRUÖS MODERAT MEDGÅNG...!?


Det skulle vara så himla enkelt att lägga sig ner på golvet, jubla, sprattla hysteriskt med alla fem extremiteterna och hoppas att de där riktigt sköna siffrorna i DN/Synovate stämmer. Det är siffror som talar om ett historiskt högt stöd för moderaterna och ett historiskt lågt dito för partiet på allas läppar, den ledarlösa, krisande och havererade socialdemokratin. Visst skulle det vara så skönt att göra en Sören Holmberg och i affekt skrika att de politiska motståndarna är "rökta" och visst blir jag riktigt j-vla skadeglad när jag ser hur ett statsbärande parti har abdikerat och ett annat har bestigit tronen...

Men beror den högsta siffran någonsin i just Synovates undersökning på att vi moderater gör allt rätt i dessa dagar? Har vi 37.5% av väljarna i ryggen för att vi är så himla bra? Eller beror siffrorna på att vi egentligen inte har någon motståndare just nu, där oppositionen bara känns som ett stort svart hål där väljarna försvinner in och hamnar i en annan blå dimension? Svaret måste bli det senare, för ärligt talat - hur mycket har regeringen märkts efter valet...?

Att socialdemokratin är mitt uppe i sina krisprocesser där man inte har en aning om vem som skall ta upp Monas fallna mantel måste vara roten till den stora blåa klängväxten som klängt sig fast vid väljarna. Socialdemokraterna skördar sina frukter efter en misslyckad valrörelse, medan vi moderater leviterar i spåren av deras fall. Men nu är tiden för att befästa Alliansens försprång och fördelar - medan sossarna krisar måste vi upp på banan för att berätta om våra visioner. Medan motståndarna käbblar om ledarskap så måste vi använda tiden för att utveckla Alliansen 2.0 - en ny Allians för en ny tid men med samma respekterade ledarskap.

När Alliansen vann valet 2006 så fanns det en uppsjö av ROT- och RUT-tjänster att använda på ett alltmer slitet folkhem. Idag är tiden en annan, Alliansen har styrt i fyra år och det valmanifest som 2006 kändes spännande och fräscht byttes ut till ett rätt torrt och intetsägande manifest för valet 2010. Men med de motståndare vi hade så räckte det ändå, nästan hela vägen fram till egen majoritet. Vi vann inte så mycket på visioner som på vad vi hade gjort och en rätt usel motståndare...

Om lite mindre än fyra år så är det dags igen och då kommer vi att möta en fiende som vi idag inte har en aning om hur den ser ut. En helt ny socialdemokrati förväntas stå emot oss, om nu den mest konservativa rörelsen i Sverige mäktar med att förstå att tiden är i ständig rörelse framåt. Vi kan inte räkna med en ny sosse-ledare som bara har Åkesson och Falkvinge efter sig i förtroendemätningarna, vi kan inte räkna med att kunna kladda ner SAP med kommunisten Ohly - vi måste räkna med att redovisa vår bild av vad vi själva vill och hur vi går vidare i renoverandet av folkhemmet.

Moderaterna har utan tvekan tjänat klart mest på allianssamarbetet, och det är en farlig väg när vi ensamma plockar hem vinsterna som är fyra partiers genuina samarbete. Ensamma kan vi inte vinna, och våra tre allians-vänner måste också få något av väljarna som tack för hjälpen med styrandet av Sverige. Att se till att även Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna lyckas vända en negativ spiral där vi moderater sliter stora köttstycken ur deras späda kroppar ligger i alla alliansvänners intresse. Vårt heliga gemensamma mål måste vara att fånga upp gamla sossar som ser samma verklighet som vi, som nickar instämmande åt vår vägbeskrivning när vi försöker styra in på rätt väg.

Vad krävs då för att nå dit, till en mer visionär allians? En allians där all tjänar på samarbetet och där inte den enda bonusen för de små partierna är att slippa sossarna vid makten...? Det återstår att fundera på, men det är nu vi har tid att ta oss dit - medan motståndet är lamslaget och handlingsförlamat. Det är nu vi kan lägga grunden för att Synovates siffror kanske kan vara något som hyfsat väl överensstämmer med verklighetens valresultat och där vår politik tar avtryck av den verklighet som väljarna lever i...

2010/11/25

ÅH SARAH, KOM UT I KVÄLL...


Sarah Palin, denna fantastiska och undersköna "president-wanna-be" har satt sin vackra fot i dragspelet. Sarah Palin har gjort det som Ohly så gärna vill men som den svenska smygkommunisten och fegisen inte vågar. Sarah Palin har berättat att hon ser Kim Jong-Il och hans förtjusande land Nordkorea som de allierade som USA skall stå upp för.

Sarah Palin är i någon sorts opposition mot Obama-regimen, men frågan är om det är så klokt att sitta i radio och ta opponerandet ett steg längre - att alltid tycka annorlunda än de som styr. Nu tror jag förvisso att Sarah Palin råkade säga fel, att hon inte alls hyser några varma känslor för den lilla gula dvärgen med platåskor i Pyongyang. Sarah Palin sade fel och någon sekunds ofokusering gav oss en groda som det nog jublas åt norr om den 38:e breddgraden...

Vågar man gissa att Mauro Scoccos låt "Sarah" kommer att omarbetas och sändas efter de nordkoreanska TV-nyheterna där en hysteriskt skrikande Anna Lindmarker-kopia nyss har berättat om vädret och hur man hört en kråka recitera den avlidna men ständigt närvarnade statschefen Kim Il Sung...?

"Inga NKPA-soldater sover,
hon finns i alla bunkrar...

I luften de andas,
hennes kyss på deras hjälmar.
De smyger runt hennes porträtt,
med hennes topless-bild i fickan.
De är hjältarna i filmen,
hon är flickan...
De ropar hennes namn när ingen hör.
Och artilleripjäserna skjuter i kör.

Hon går förbi min skyttegrav,
jag följer varje steg hon tar.
Hon försvinner runt hörnet,
och sen finns bara längtan kvar.
De säger att hon lever i imperialist-USA
och kanske vill hon ha det så.
Men om hon lärde känna mig,
skulle det ändra nåt då...?

Jag står utanför hennes övervakade hotellrum.
Hör hjärtat slå,
jag slår ner hennes guide och knackar på.
Åh, kom ut ikväll...

Åh Sarah, kom ut ikväll
jag väntar i hörnet på Kim Il Sung-torget.
Sarah, du är mer än jag förstår,
ta på dig jackan, så går vi ut och åter tunnelbana.

Hon är vild som vinden.
Hon är varm som ett kärnvapentest.

I hennes ögon glittrar
en outtömlig skatt.
Det finns inget jag inte skulle göra,
för att ha henne här.
Jag tar emot då imperialismen faller,
jag lovar och svär!

Jag går fram till hennes hotellrumsdörr och knackar på,
på andra sidan börjar hon att gå...
Åh, kom ut ikväll...!

Åh Sarah, kom ut ikväll
jag väntar i hörnet på Kim Il Sung-torget

Sarah, du är mer än jag förstår
ta på dig jackan, så går vi ut och går

Kom ut, kom ut,
Kom ut ikväll..."


Länkar: SvD, DN,

2010/11/24

KOREAKRISEN UR OHLYS PERSPEKTIV...?


Flera är de som har funderat över hur en eventuell rödgrön regering skulle ha hanterat gårdagens stora nyhet - den nordkoreanska artillerimattan över en lite sydkoreansk ö. Kristdemokraternas undersköna riksdagskvinna Caroline Szyber fick snabbt in en debattartikel i ämnet på SvD Brännpunkt där hon filosoferade kring ämnet. Efter att ha gjort en stuvning på hallucinogena svampar till kvällsmackorna igår så tror jag att jag i mitt inre såg precis hur de rödgröna skulle ha reagerat...

Att Lars Ohly var agendasättare när de rödgröna gänget satte sig ner för att forma sin utrikespolitik är det nog inte många nyktra människor som argumenterar emot, och just därför så såg jag i spåren av min svampstuvning hur Lars Ohly höll på att vädra ut Carl Bildts tjänsterum på Arvsfurstens palats när det ringde i mobilen. Något hade inträffat i det Gula Havet, det var fara och färde. Alla ville veta vad den svenska officiella linjen var till det som hade hänt.

Utrikesminister Ohly satte sig ner, kliade sig i huvudet och började skriva den rödgröna regeringens kommentar helt på sin egen magkänsla. Det gick fort, som det alltid gör när svart är svart och vitt är vitt. Lasse Ohly tog med sig sitt uttalande och stövlade iväg längs Strömgatan. Snart skulle Sverige och världen bli varse att det hade blivit ett kaxigare land av det gamla nickedocksriket Sverige.

Vi ansluter när Ohly har bufflat sig fram till talarstolen i Riksdagens Plenisal, en helt folktom plats om man bortser från Hans Linde som satt och drägglade vid sin bänk. Talmannen ger utrikesminister Ohly ordet...

"Tack fru Talman.

Det som inte fick ske har skett. En bräcklig fred hotas återigen av illasinnade krafter. Världsfreden är i fara och hotet om en eskalering av de inledda stridigheterna på den delade koreanska halvön kan inte negligeras. Sveriges rödrödgröna regering ser mycket allvarligt på det som vi nu ser spelas upp för våra ögon och det är med stor skärpa vi fördömer den sydkoreanska aggressionen mot det fredsälskande nordkoreanska folket.

Gång på gång har våra kamrater i Pyongyang provocerats av den amerikanska imperialismens soldater och deras lydiga lakejer i Seoul. Gång på gång har våra kamrater i Nordkorea, i all sin godhet och vilja att leva i fred och harmoni med sina grannar låtit provokationerna passera - men det finns en gräns för allt. Den gränsen har passerats flera gånger under de utmanande offensiva militärövningarna från kapitalistsvinen och deras skyddslingar, och nu tog tålamodet - fullt förtåeligt - slut. När Nordkorea denna dag slår tillbaka, i rent självförsvar, så står Sveriges rödrödgröna regering bakom varje briserande artillerigranat som landar på den lilla kobben som borde vara nordkoreansk.

Jag avser att kalla upp den sydkoreanska ambassadören till UD för att ge honom en verbal holmgång han sent lär glömma. Sverige kan aldrig, någonsin, acceptera att USA:s lydstater ger sig på sina fredsälskande grannländer. Sverige står upp för Nordkoreas rätt att värna sitt territorium med alla till buds stående medel. Sverige står upp för Nordkoreas rätt att styra sitt land som man själv behagar, utan att behöva ge efter för ständiga nålstick från en patetisk marionettregim i söder. Sverige står upp för Nordkorea - nu och för alltid!

Själv ser jag tecken på en repris av det som hände under Koreakriget, Som den minnesgode sanningssökaren kommer ihåg så gjorde USA-imperialisterna 1950 ett desperat försök att lägga under sig hela Koreahalvön. De sydkoreanska lakejernas patetiska militärmakt attackerade det stolta och frihetstörstande Nordkorea. Då som nu gjorde de en total felbedömning av Nordkoreas militära förmåga och då som nu blev svaret hårt och skoningslöst. Hade USA och Sydkorea bara lyssnat på vår regerings krav om att alla USA-imperialistiska soldater skall hem till USA så hade detta förmodligen aldrig inträffat. Så rätt låg vi i bedömningen om hur freden bäst värnas, så rätt kan bara vi med hjärtat på rätt ställe hitta...

I västvärldens dekadenta och förvridna historieskildring beskrivs det som att det skulle vara de fredsälskande Nordkorea som efter en respektingivande militär upprustning var de som startade kriget för Koreas återförenande, för bröders och systrars rätt att leva tillsammans i en enda stor familj under den evige landsfaderna Kim Il Sung. Ingenting kunde vara mer felaktigt, det nordkoreanska fredsälskarna skulle aldrig starta ett krig.

Imperialisterna i USA och kamraterna i det dåvarande Sovjetunionen hade i slutet av andra världskriget lyckats komma överens om att Korea med tiden skulle få återförenas i ett land och detta utan inblandning av fientliga yttre krafter. Året var 1948 när USA och Sovjetunionen av en folkkongress i nord uppmanades att dra lämna Korea. Naturligtvis lyssnade de fredsälskande kamraterna i Sovjetunionen och den Röda Armén lämnade Korea åt sina rättmätiga herrar.

Med USA-imperialisterna förhöll det sig helt annorlunda. Bara ett fåtal av aggressionsarméns trupper förflyttades och då till baser i lydriket Japan. Samtidigt så började USA rusta upp den sydkoreanska armén på ett sätt som bara kunde innebära aggressiva planer och strategier. Ivrigt påhejade av USA-imperialisterna så började den sydkoreanska militärmakten 1949 att systematiskt begå militära provokationer mot den fresälskande grannen i norr.

Flera miljoner provocerande angrepp utfördes med ett enda syfte - nämligen att få den koreanska folkarmén i norr att gå i fällan. Målet var solklart, att USA skulle kunna få ett dubiöst motiv att invadera och ockupera hela landet. År 1950 övergick en sådan provokation i ett regelrätt invasionsförsök från sydsidan. Precis som nu i dag, då våra kamrater slår tillbaka sydkoreanska angrepp vid den lilla kobben så visade sig den koreanska folkarmén 1950 att den trots sin vilja att verka i fredens och frihetens tjänst kan slå tillbaka när hotet just freden och friheten blir påtaglig.

Därför, och med Koreas historia i bakhuvudet, står Sverige vid Nordkoreas sida för första gången. Vi är stolta över vårt ställningstagande, vi tänker själva nuförtiden och bryter de kedjor som hållit oss fast i en roll som USA-imperialisternas knähund. Tack för ordet!"

Lars Ohly lämnar talarstolen. På sin plats i plenisalen sitter Hans Linde och applåderar lika exalterat som Nalin Pekgul under valnatten. Hans Lindes ögon är tårade. Hans Lindes minspel ger betraktaren bilden av en nöjd man som nyss haft en skön stund i sänghalmen. Hans Linde kan inte tro att det han hört är den rödrödgröna regeringens officiella linje.

Lars Ohly vandrar iväg, påtagligt nöjd med sig själv när mobilen ringer i fickan. Det är ännu fler jobbiga nyheter som når Ohlys öron. Urban Ahlin har hittats på sitt tjänsterum i ett halvt medvetslöst tillstånd med en massa tomma tablettburkar bredvid sig. Som om inte det var nog så har tydligen Jan Eliasson tagit sin tillflykt till den amerikanska ambassaden och ansökt om amerikanskt medborgarskap...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, Expr1, Expr2, AB1, AB2, DN1, DN2
Bloggar: Szyber,

2010/11/23

KOMMUNISMENS SISTA DÖDSRYCKNINGAR


När Nordkorea börjar vräka artillerigranater över en, förvisso omstridd men ändå, sydkoreansk ö så är det egentligen föga överraskande. Nordkorea som stat är beroende av omvärldens hjälp för att inte landets plågade folk skall svälta ihjäl, och omvärlden är i de flesta fallen den välmående grannen och brodern i söder. Nordkorea som land och företeelse biter gärna och ofta de händer som föder dem.

Medan nordkoreanerna lägger alla sina slantar på kärnvapen-, missilforskande och framställning av desamma så äter Kim Jong-Ils undersåtar gräs med grus, och när det är dags för fredagsmys så kanske man har tur att få en näve ris. Nordkorea som nation är en nation utan hopp, utan framtid och utan möjligheten att klara sig själv - och vad brukar då återstå för en oberäknelig diktatur utan skrupler?

Naturligtvis våld! Självklart krig! Utan tvekan förödelse! Jag minns hur Saddam Hussein började gräva sin egen jordhåla när han invaderade Kuwait. Jag minns hur den argentinska militärjuntan 1982 invaderade Falklandsöarna för att rädda sig själva, men Thatcher slog tillbaka och allt man lyckades med var att köpa sig några månader. Idag tror jag att Nordkorea har börjat att placera ut sin bondearmé för det sista schackpartiet - och det förhoppningsvis inte dröja länge förrän Kim Jong-Il med sin antikvariska armé är schack matt...

En annan tanke som jag bär på är hur länge vi får vänta på Lars Ohlys eller Hans Lindes fördömanden av den nordkoreanske och kommunistiska aggressionen? Hade det handlat om israeliskt artilleri mot Gaza eller ett flyganfall mot något Hizbollah-läger i Libanon så hade de redan varit i farten. Nu handlar det om kommunismens sista dödsryckningar, och snabbheten i fördömandet är inte alls lika fartfyllt som när det är en västerländsk demokrati som skall hudflängas med billiga poänger.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, AB1, AB2

2010/11/22

TINTIN OCH TÖNTERIERNA


Under min torftiga uppväxt i ett socialdemokratiskt hem så fanns det iallafall några ljuspunkter i tillvaron. En var att min käre far hade det goda omdömet att plocka med sig nya spel till min gamla ZX Spectrum i en aldrig sinande ström, en annan var att jag hade en gedigen samling av Tintin-böcker. Men medan den lilla och klena datorn ZX Spectrum är dödförklarad så lever Tintin vidare, och detta trots att författaren Hergé är lika död som min gamla spelmaskin med ett minne på hela 48 kilobyte eller lika avliden som socialdemokratin som politisk kraft i Sverige...

Tintin var och fortsätter att vara odödlig konst, tecknad satir och historier man inte kunde slita sig ifrån förrän man kommit till den sista av de 64 sidorna. Alla var bra, rent av fenomenala om man bortser ifrån ”Castafiores juveler” som jag aldrig kunde ta till mitt hjärta. Länder som Bordurien och Syldavien kändes bekanta och verkliga, medan jag gärna hade lagt till städer som Tapiocapolis och Klow på mina resrutter.Platser där Tintin hade varit var också platser som jag ville besöka, i gränslandet mellan fiktion och verklighet – ett gränsland jag kände mig hemma i när den verklighetsfrånvända sosseretoriken som sköljde över mig vid kvällsmaten krockade med den verklighet som jag såg med mina politiskt blåa ögon.

Tintin var den självklara idolen trots att han såhär i efterhand framstår som lite väl fjollig. Kapten Haddock var den som lärde mig att svära på ett mer sofistikerat sätt, professor Kalkyl den äldre herren som legitimerade nördens existensberättigande med sin diskreta charm medan poliserna Dupond och Dupont var de man tänkte på för att rättfärdiga Hans Holmérs roll som spaningsledare i jakten på Palmes mördare. Jag stärde mig inte ett dugg på att Tintin bars omkring i en bärstol iförd en kolonialistisk djungelhjälm av ett gäng som gav Fazers gamla lakrits sitt tecknade ansikte.Serien var i mina ögon fulländad, eller var den det egentligen - om jag skall vara politiskt korrekt? Nu kommer ifrågasättanden om det inte var så att självaste Tintin inte bara var bög, utan också rasist...?

I Belgien skall man dra Tintin inför domstol och orsaken är den allt annat än politiskt korrekta beskrivningen av Tintins tillvaro i Kongo. En bok från tidigt 30-tal, en bok färgad av dåtidens rasbiologiska funderingar där man inte alls drog sig för att utmåla kongoleser eller andra afrikaner som lätt infantila eller en bok som drev med med västvärldens bild av samma människor? Det är frågan man bör ställa sig. Själv har jag inte blivit färgad av det jag läst om och om igen i en Tintin-bok. Kongolesernas värde är för mig solklart oavsett om Hergé målade upp dom som naiva och tröga i en över 70 år gammal bok, och trots att jag ätit Nogger Black med ett tillfredsställt leende på läpparna.

Om nu olyckan är framme, om man börjar använda censuren som ett vapen i den ständigt pågående historierevideringen, om ”Tintin i Kongo” blir olaglig och förbjuden att sälja – vad får det för konsekvenser? Vad blir följden för alla andra Tintin-böcker som driver med andra kulturer och folkslag på ett sätt som jag kan se som ironi och satir men som de lättkränkta alltid skall dra några steg längre medan de skriker ”rasism!” med gäll stämma...?

Hugade och penningkåta advokater lär väl börja processa åt inkafolkets ättlingar, som med all rätt i världen känner sig påhoppade av att man i ”De sju kristallkulorna” och ”Solens tempel” målar upp bilden av Inka-folket som ett gäng rätt vidriga typer som vill offra nörden Kalkyl till solguden. På samma sätt kan samma skrå lyfta fram hur Hergé beskriver japanerna i ”Blå Lotus” – vettlösa mördartyper, en bild som historieböckerna också bekräftar titt som tätt när det handlar om Japans styre i Kina. Vad skall de ännu mer drivna amerikanska journalisterna säga om ”Tintin i Amerika”, där maffia och gangsters tycks styra hela landet och där indianer i fjädrar inte har något emot att döda blekansiktet och fjollen Tintin? Vad säger till expempel FARC-gerillan i Colombia om att Hergé målar upp en bild där latinamerikanska gerillagrupper består av ett gäng alkoholiserade haverister som bara kan slåss när Kalkyl fixat antabus åt kommendanten?

Rättsprocessen mot ”Tintin i Kongo” kan kanske komma att sätta igång en lavin av rättsprocesser mot Hergés dödsbo, och det belgiska domstolsväsendet kan komma att bli förlamat för lång tid framöver. Vilken nytta skulle det göra egentligen? Är det inte bättre att domstolarna tar hand om riktiga brott, sådant som sker nu – idag och imorgon – där vardagsrasismen slår igenom förpestar tillvaron för sådana som Hergé inte hade en tanke på att kränka...?

Länkar: DN, SvD1, SvD2
Bloggar: Kulturbloggen, Ingerö

"NOW THI(S) I(S) NOT THE END..."


"It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning"

När nu Mona Sahlin har bestämt sig för att lämna sitt uppdrag som partiordförande så är väl sannolikheten rätt stor att hennes imbecilla bok om Monas vision för Sverige – "Möjligheternas land" – får en uppföljare i biografiskt format. En lämplig titel skulle kanske kunna vara "Omöjligheternas parti". Med en lång och gedigen politisk karriär bakom sig måste det finnas en skattkista av historier att bygga boken på, men boken om Monas politiska gärning får inget lyckligt slut – hur gärna författaren än må vilja revidera historien.

För när nyhetsmedia idag berättar att sosseriets fria fall har dämpats betydligt sedan Mona gick och krisen tog över så kan vi dra några slutsatser. Visst är det riktigt elakt, ja rent av gement, att sparka på en kvinna som redan bestämt sig för att sluta men i detta fall så finns det skäl som kan bli kapitel i den troliga uppföljaren.

Om man skall tro på United Minds, vilket man oftast inte skall, så faller inte SAP längre okontrollerat ner mot 4%-spärren och mörkret därunder. Sosseriets väljarbas verkar ha stabiliserat sig runt 29% av väljarna. Dessa utvalda människor är alltså de som väljer att följa med skeppet ner i djupet utan att ha en tanke på att ta sig till livbåtarna, dessa bergfasta sossar är de som aldrig någonsin skulle överge socialdemokratin för något i världen. Det spelar liksom ingen roll ifall partiet väljer en staty av Kronblom till ny partiordförande, de förblir sossar ändå med Ådalen på hornhinnan och med Erlanders skämt ringande i öronen. Det enda som kan hindra dessa väljare från att gå till vallokalen och rösta på socialdemokraterna rakt av är att Liemannen tittar in och hämtar hem de oftast till åren komna ur-sossarna...

Mona Sahlin lyckades alltså med bedriften att köra ner sitt parti så långt i skiten som det bara gick. Bara de väljare som inga argument biter på stannade kvar, de som inte anser att folkhemmet behöver vare sig RUT eller ROT för att hålla över åren. Nej, Mona med sina utvalda hantlangare lyckades med något som jag som politisk motståndare är väldigt nöjd med. Man hittade sin kärna, sin stomme på 29% och skall socialdemokratin lyckas minska ännu mer så krävs det förmodligen att Pär Nuder gör en grandios entré och skickar PRO-proletärerna i det så kallade köttberget över ättestupet. Eller att Östros börjar förgifta de lokala företrädare han träffar på sina rundresor. Eller att naturen helt enkelt har sin gång, där man blir den jord som man än gång kom ifrån. Monas bedrift är definitivt historisk på många sätt.

Men frågan är om det verkligen är så att stommen är på 29%? Kan det inte vara så att de svenska väljarna föredrar en socialdemokrati utan ledning, utan fastlagd politisk riktning, med en kris som är ett haveri och där allt bara är ett vakuum fram till i mars 2011 framför ett parti som hade Mona Sahlin som galjonsfigur? För det är ju lite suspekt att det fria fallet fick fallskärm ungefär samtidigt som Mona började titta på sin egna dito. Eller hur...?

Länkar: SvD, AB

2010/11/21

PALMS ÅTERKOMST - VERONICA TILL AUGUST


Jag minns den där kvällen på Bishops Arms, Landvägen, Sundbyberg, som om den vore igår. Detta trots att jag den kvällen var påtagligt påverkad av drycker med alkohol som en av beståndsdelarna, och detta trots att det var länge, länge sedan - två år sedan. Inne på Sundbybergs bästa pub träffade jag tillsammans med en partivän gräddan av den dåvarande eliten i det lokala sosse-gänget och vi bjöds att slå oss ner vid det sossiga bordet. På pinnstolarna satt bland annat den alltid lika vackra Helene Hellmark-Knutsson, biffen Jan Jogell och en riksdagsman som jag väljer att hålla hemlig med hänsyn till hans framtid position under en eventuellt ny kvinnlig partiledare...

Eftersom jag är våldsamt ytlig när det kommer till kvinnliga politiker - och för att på ett patetiskt sätt försöka att inbilla Helene att det faktiskt finns andra sosse-kvinns som jag tycker om - så förde jag Veronica Palm på tal. Jag berättade att jag tyckte att Roger Mogerts fru verkade vara en spännande kvinna som inte alltid var så där tråkigt politiskt korrekt som man kunde förvänta sig av en topp-politiker. Jag lyfte fram faktumet att jag tyckte att Roger Mogerts fru var en kalaspingla, iallafall på de TV-inslag och de pressbilder som jag hade sett, och då kom motreaktionen från den hemliga riksdagsmannen. "Hon är bara snygg på avstånd!" följdes upp med "Hon är inte alls lika snygg på nära håll!" och avslutningen kom som ett slag i naveltrakten på mig som hade målat upp min bild av en politisk nymf, "Hon har dålig hy, riktigt dålig hy!".

Jag kunde inte glömma de där orden, yttrade av en berusad man till en annan, en kväll på Sundbybergs bästa pub. Men för varje gång jag såg Veronica Palm på TV eller i en tidning så blev jag mer och mer övertygad om att den hemliga riksdagsmannen hade fel - för varje gång tyckte jag att hon var lika snygg som imbecill när hon öppnade munnen. När jag en gång lyckades springa på Roger Mogert med fru på Gullmarsplans T-bana så var hon inte alls ful på nära håll, sminkad till en fantastisk skönhet stämde bättre...

Veronica Palm, kvinnan som enligt de egna är ful på nära håll och snygg hos mig, tillhör nu de som nämns oftast när det handlar om Monas efterträdare. Gärna för mig, för då kommer hon dyka upp i media ännu lite mer och ännu lite oftare. Gärna för mig, för då tar socialdemokratin ett gigantiskt steg från de värderingar som fick väljarna att vända sig från SAP. Gärna för mig, eftersom vi då har en tydlig skillnad mellan oss som tycker att det inte är mer än rätt att folket får behålla så mycket som bara är möjligt av sin lön och de som stolta tar så mycket de bara kan för att subventionera gratis museibesök.

Veronica Palm är en skattekramare som iallafall är ärlig nog att stå upp för sina ambitioner att håva in så mycket som möjligt av folkets lön. Med Veronica Palm som ny sosseledare så får vi en ännu lite enklare väg mot 2014, och det gamla statsbärande partiets Golgata-vandring kommer att utveckla sig till ett maratonlopp. Veronica Palm är en kvinna som inte verkar ha vett att förstå varför väljarna flydde hennes parti, det var ju inget lämmeltåg som vandrade till Ohlys parti som man kan tro när man lyssnar på vilka väljare Palm är ute efter.

Med sin retorik cementerar Veronica Palm fast grunden för sin bild av socialdemokraternas Sverige, där ingen skatt någonsin kan bli för hög och där hon skall "jaga finansministern med blåslampa". Vill sossarna ha Veronica Palm, oavsett om hon är snygg, är ful, har dålig hy eller dåliga idéer, så gärna för mig. Med henne vid rodret kommer socialdemokratin styra mot avgrunden, från nutid till forntid - från Persson och Sahlin till Veronicas namne August. Är det en socialdemokrati som vill lösa morgondagens problem med gårdagens patentlösningar så gärna för mig. Bilden av ett parti totalt i otakt med verkligheten blir ännu lite tydligare om man slutar att fån-glo på Veronica Palm och faktiskt börjar lyssna på vad hon säger...

Länkar: DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, Expr

2010/11/20

BEAUTIFUL BLOGGER AWARD - MITT BIDRAG


Jag är normalt sett inte ett dugg skeptisk till bloggvärldens motsvarighet till ett oblygt besök på en Swingers-klubb, de frekventa "kedjebreven" på bloggosfären som går ut på att hylla varandra, ohämmat och kärleksfullt men så fruktansvärt utstuderat.

Så när jag nu har blivit hyllad av en man som avser att hylla lite längre ner så faller jag naturligtvis dit igen. Jag tackar Johan Hedin för att han förstått min storhet och för att jag kunde klippa ut hans text, klistra in den på min egen blogg och göra några smärre förändringar för att inte framstå som helt skruppellös. Jag tackar herr Hedin så hemskt mycket för hans härmed oomtvistade goda smak när det kommer till politiska bloggar och levererar härmed min egen variant på kedjebrevet.

För att kedjebrevet skall flyta runt ett tag till så finns ett antal regler. Detta gäller:

1) Kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den (käck)
2) Tacka och länka till den som nominerade dig (tjeck)
3) Nominera sju andra bloggare och länka till dem
4) Berätta sju intressanta saker om dig själv

Att hitta sju bloggare som förgyller tillvaron är inte det svåra, det svåra är att hålla sig till sju och inte fler. Men jag gör ett försök, plockat brett ur den politiska bloggosfärens höger-vänster skala och med mina dagsfärska värderingar som mall...

Johan Westerholm är en ständig källa till knivskarpa analyser och han angriper samhällsproblemen med en god portion socialliberalism. Westerholm och jag må befinna oss på varsin sida om frontlinjen men vi delar en gemensam bakgrund i Kronans kläder som gör att vi är mer ense än vad vi borde eller önskar att vara.

Johan Hedin, mannen med goda smaken att nominera lilla mig som en av sina sju favoritbloggare är självskriven på listan - och då inte enbart för att han har en genuint god smak när det kommer till bloggar. Johan Hedin är den i särklass mest läsvärda centerbloggaren som använder pricksäkra kommentarer och sitt tangentbord för att väcka liv i sitt parti..

Försvarsbloggen Wisemans Wisdoms är utan tvekan en av de bloggar som gör mina dagar lite lättare att leva, och detta trots att budskapen om vårt svenska försvar ofta är nattsvarta. Men när en person med rätt kompetens och insikter lyfter fram mörkret så finns det ändå ett hopp om att någon modig och kontroversiell försvarspolitiker någon gång får för sig att sträcka sig efter strömbrytaren.

En av de skönaste personerna som jag haft förmånen att stöta på IRL är kristdemokraternas bloggare nummer 1, Peter Soilander. Att Peter är topprankad av KD:s bloggare är inte svårt att förstå, något annat vore nämligen helt befängt. Peter är klockren och öppen, allmänt härlig och förhoppningen är att hans nya jobb som politisk hantverkare i Persson-land inte skall få honom att bli lika avtrubbad som många andra har blivit när hobbyn har blivit ett avlönat arbete...

Thomas Böhlmark är framtiden för moderat bloggande. Medan jag har alltfler frekventa svackor i inspirationen och medan Kent Persson försöker "rodda" styret i Sveriges sjätte största stad så har Thomas Böhlmark en stadig vind i ryggen. Ingen annan moderat bloggare har utvecklats lika mycket på så kort tid som Böhlmark. Får jag välja en tronföljare för en tron jag aldrig har suttit på så är det just Böhlmark, trots att han utvecklats till en snål-länkare av rang...

Ibland måste man få skratta även åt politik, och just nu skrattar jag som mest åt den fiktive bloggaren med rötterna i Rörelsen - Sven Erland Västros. Vill man följa arbetet på Sveavägen 68 som det förmodligen ter sig i en satrikers ögon så skall man titta till Sven-Erlands blogg. Sveriges mest progressiva bloggare alla kategorier!

Ibland måste man få gråta även åt politik och var gör man det bättre än oss grabbarna på Alliansfritt Sverige. Maken till cyklopseende finns inte någonannastans i hela bloggosfären, men med tanke på att de trots allt skriver sin skit med glimten i ögat och bajs på fingertopparna så platsar herrar Fridén och Utbult in på den sjunde platsen av sju.

Jag skulle utan problem ha kunnat fylla listan med tjugo bloggar som ligger på plus hos mig men nu fick jag ju bara sju möjligheter. Ni som inte nämnts, men som ändå vet med er att jag gillar er - Högberg, Persson, Jensen m.fl. - finns där i bakhuvudet.

Jag är inte säker på om det finns så många som sju intressanta saker om mig själv, men jag gör väl ett försök:

1) Var den enda i min klass i ettan som vägrade blockflöjt...
2) Sågade sönder en sprillans ny hyvelbänk på Dansutskolan i Gnesta under den första historiska träslöjdslektionen någonsin i den skolans lokaler.
3) Har hittat 3 dolda mikrofoner på ett hotellrum i dåvarande Leningrad. Hotellet hette och heter fortfarande Pribaltiskaya. Detta var under sovjet-tiden men frågan är om inte Putin låtit mikrofonerna sitta kvar...?
4) Är mycket intresserad av mat och dryck, om mat är synonymt med hamburgare och pizza och drycken är iskall öl från mitt andra hemland.
5) Har kört bil från Gavlerinken i Gävle till Stockholm i ett våldsamt snöoväder helt utan körkort och utan inblandning från polisen. Det var så länge sedan så det brottet är preskriberat...
6) Skäms intensivt över att ha stått och klappat händerna till Howard Jones i Eriksdalshallen. All synthpop var inte bra så här ur ett historiskt retroperspektiv.
7) Hade en gång i tiden en gedigen samling av Playboy-tidningar, som jag köpte enbart för de intressanta intervjuerna och informativa artiklarna. När jag träffade mina barns moder så sålde jag allt, alldeles för billigt till ett antikvariat på Sankt Paulsgatan...

2010/11/19

EN PALM I PALMES SKUGGA? ELLER EN NUDER...?


Spekulationerna fortsätter i media om vem som den tilltänkta och ännu ledarlösa valberedningen för ett de fecto ledarlöst parti så småningom skall lansera som ny ledare för ett parti i desperat behov av ledarskap. Igår var det främst Veronica Palm som låg i fokus, med kompisen Micke Damberg i bakgrunden som en eventuell utmanare - iallafall om man skulle tro tidningsredaktionernas källor. Den här morgonen är det Pär Nuder som nämns som räddare i nöden, en roll han har spelat tidigare...

Pär Nuders enda insats vid sidan av politiken, innan han efter Monas desavouering tog sitt pick och pack och blev styrelseproffs, var ju som hjälte. Pär Nuder som kanske kan få spela rollen som ny partiordförande spelade som 17-åring rollen som Peter i den tecknade varianten av Landet Narnia. Roll och roll förresten, han dubbade rösten - på ungefär samma sätt som han nu lanseras att bli en röst för hela rörelsen.

Veronica Palm är snyggare än Pär Nuder, men Pär Nuder verkar mer skärpt än Veronica Palm men frågan är om någon av de två ledaraspiranterna har något att sätta emot i skönhet och skärpa mot han som ligger och lurar i vassen - Sven-Erik Österberg. Ryktens om att Skinnskattebergs bidrag till SAP:s historiebok redan hade börjat positionera sig för att axla Monas mantel hörde jag flera gånger under valrörelsen, från flera olika källor. När Österbergs namn nu nämns så vet jag att han inte kommer att vara den som tackar nej om han får frågan att bli ledare över det ledarlösta partiet...

Positioneringen pågår överallt och hur mycket media och bloggare än må spekulera så är det idag ingen som kan säga sig ha en klar bild över vad som komma skall. Det kan bli vem som helst av de som nämnts, det kan bli en av de som redan tackat nej - det enda som är säkert är att det blir någon, eller kanske några. Men oavsett vem det än blir så är inte jag speciellt oroad över att socialdemokratin med en ny ledare skall kunna begrava sin egen oro.

Innan Mona bestämde sig för att lämna in så hette det ju att hennes eventuella räddning var att det inte fanns några bra kandidater som möjliga ersättare - och där instämmer jag. Problemet för sossarna är att detta i allra högsta grad är lika mycket sanning idag som för en vecka sedan. Kronprinsen eller kronprinsessan har inte hunnit bli könsmogna eller tagit sig ur målbrottet. Vem det än må bli så kommer SAP lansera en ny ledare som oavsett ålder eller kön inte kommer vara mogen uppgiften att ta över ett parti i fritt fall. Inte ens en gammal apparatnik som Pär Nuder...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD
Bloggar: Böhlmark (även känd som "Snål-länkar'n"), Ring Broman

2010/11/18

KRISDEMOKRATERNA? ETT FÖR SNÄLLT PARTI!





Tänkte passa på och ta en paus från det som händer i sosseriet i några inlägg åtminstone, för vad som än händer där just nu så är det inte nu någonting avgörs. Även om socialdemokratins kris är spännande och uppseendeväckande på många sätt så är ju faktiskt inte sosseriet den enda politiska kraften i landet som krisar just nu, i princip så krisar ju alla partier mer eller mindre - om man räknar bort oss moderater och miljömupparna...

Kristdemokraterna, våra älskade alliansbröder och systrar, har en alldeles egen kris att hantera medan sossarna vänder ut och in på sig själva för att stoppa ett fritt fall. Själv så tycker jag inte att KD skulle behöva krisa överhuvudtaget, men jag är ju jag och inte en talesperson för alla Sveriges väljare. I mina ögon så har KD en fantastiskt bra partiledare i Göran Hägglund, problemet är bara att han alltför sällan får visa det. I mina ögon har KD alla möjligheter i världen att bli det parti som täcker upp på högerflanken när vi moderater har rättat in oss mittåt. I mina ögon så har KD en politik som borde tilltala de värdekonservativa som idag är helt vilse i ett land där alla normala partier tävlar om att vara mest liberala. Spelar man sina kort rätt så borde inte 4%-spärren vara något som skulle behöva oroa kristdemokraterna. Utnyttjar man läget så borde ingen kunna sitta och tjoa efter Göran Hägglunds avgång.

Häromdagen kom en opinionsundersökning som visade att Göran Hägglunds parti hade 2.8% av väljarna i ryggen. Skrämmande siffror tycker jag. Det finns fler människor i Sverige som tänder på att urinera på varandra under sexakten än de som står upp och stolt förklarar sig vara kristdemokrater. Att vi moderater kanibaliserar på våra små vänner är inget att hymla om, men vi äter ju faktiskt också på det röda kadavret på andra sidan blockgränsen.

Våra framgångar är ännu så länge våra vänners motgångar, och det finns fler än en undersökning som visar att det var taktikröstande moderater som räddade KD kvar i maktens boning - och inte ens valrörelsens bästa valaffischer verkar ha haft en bra effekt på de vilsna väljarna. KD borde med rätt profilering kunna plocka hem missnöjda moderater som tycker att snacket om "arbetarparti" bara känns löjligt. Högerkanten är fri, men Göran står still istället för att springa...

Kristdemokraterna behöver profilera sig hårdare, sluta med att vara så snälla och inställsamma mot allt och alla. Stick ut, våga käfta emot och visa att ni finns av en anledning som inte är att bara vara oss till lags hela tiden. Visst är Alliansen helig men lik förbannat ett samarbete som alla måste vinna på - inte bara vi som kallar oss moderater. Alliansen behöver förnyas precis som våra fyra partier behöver en ständig förnyelse för att hålla undan för ett parti som säger sig vilja förnyas men som inte fattar hur.

Kristdemokraterna behöver hitta en profil som fungerar, något helt annat än "verklighetens folk". Skjut in er på de desillusionerade moderaterna så tar vi hand om de desillusionerade sossarna. För är det något det finns gott om i det här landet är det desillusionerade människor och väljare som letar efter en ny hemvist...

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD,

2010/11/17

ATT BAJSA MED HÄNSYN...


Från socialdemokratins kris, kaos och haveri till hur man förhåller sig till att sitta på dasset under arbetstid är steget väldigt kort - två illaluktande och illamåendeframkallande händelser i medias fokus. När DN idag lyfter frågan om att många svenskar känner sig obekväma med att tömma tarmen på jobbet så vill jag naturligtvis delge läsekretsen mina erfarenheter i ämnet...

Var femte svensk drar sig för att använda personaltoaletten under arbetstid, av rädsla för smuts och sjukdomar. Själv tillhör jag nuförtiden de där 20 procenten, men jag tillhör gruppen av empati för mina medarbetares välbefinnande - jag vägrar förpesta min arbetsplats med dofter som skulle knäcka en redan hårt ansträngd arbetsplats. Jag tillhör de där 20 procenten för att jag inte vill att mina rektala ljudkreationer skall fortplanta sig över korridorerna, med ljudvågor som kan fälla en älg. Jag tillhör de där 20 procenten eftersom jag vill ha lugn och ro, sitta där med en tidning och filosofera medan det plumsar i bakgrunden och på mitt arbete kan man inte vara säker på att få bajsa i lugn och ro.

Men jag äter ju en hel del också, och det som kommer in måste ju någon gång komma ut. Att gå omkring och "hålla sig" ligger inte för mig så jag har två alternativ dit jag rymmer - en toalett i omklädningsrummet som tidigare var en skön tillflyktsort när nödigheten slog till, och en plats på en avlägsen plats där vi har sjukhusets så kallade "visningsrum". Den första platsen har blivit mer och mer stökig, med folk som springer omkring utanför dörren när jag behöver lugn och ro, men den andra platsen är klockren - lugn, avsides och helig. Inga levande störs av mina exkrementers dofter, inga kollegor stör mig genom att springa omkring och tjattra utanför dörren när jag behöver fly...

Det fanns dock en tid då jag och toaletten på jobbet levde i symbios, och det var på mitt första sommarjobb - McDonalds Hornsgatan. Inför lunchrusningen så hade vi fyllt upp värmeskåpet med Big Mac, HB, Cheeseburgare och QP Cheese - men när lunchgästerna anföll kassalinjen likt en hord av mördarmyror så räckte ingenting. Att därefter försöka hålla jämna steg med beställningarna var en omöjlighet, och min stressmage sade ifrån. Medan kollegorna svettades, slet och skrek hysteriskt åt varandra under ett kaos som varade i en timme så flydde jag till personaltoaletten för 8-10 minuters själavård och avslappning.

Visst var det taskigt och slött, men jag behövde verkligen sitta där just då - utan en tanke på smuts eller sjukdomar, utan en tanke på att mina prestationer kunde störa kollegan som stod på tur för att besöka dasset. Men det var då, nu är nu och tiderna har förändrats. Då skämdes jag inte för mig, men det gör jag nu. Då hade jag ingen medkänsla, men det har jag nu...

Länk: DN

2010/11/16

RÖTTER SOM BYTER NÄT MOT PAPPER


Jag vet inte hur de bär sig åt, men något måste de göra rätt - mina politiska antagonister i Nätrötterna. För vilken gång i ordningen vet jag inte - eftersom jag inte mäktar med att räkna till tre - lyckas några av de namnkunnigaste bloggarna i nätverket NetRoots få gammelmedia att publicera en av deras debattartiklar, i en papperstidning på nätet.

Aftonbladet och Expressen har tidigare haft det sällsynt dåliga omdömet att publicera sådant som bara borde finnas på de röda bloggarnas hemsidar på sina respektive debattsidor, och den här kvällen slår en röd kvartett in dörren till den blåaste av de blåa bland tidningar. På SvD:s Brännpunkt kommer Westerholm, Högberg med hår, fru Einerstam och Sandro Wennberg till tals, med en kravspecifikation på vad man förväntar sig under omdaningen av ett halvdött parti...

Det kanske är lite väl magstarkt att börja umla om en revolution för det individuella tänkande gentemot den tidigare kollektiva masspsykosen som haft Rörelsens tänkare i ett hjärngrepp. Hur skall man annars tolka signalen som sänds ut med följande mening? "...finns det goda grunder att avkräva programförklaringar från var och en som idag sitter i partistyrelsen, individuella programförklaringar som ska omfatta just deras visioner och politiska lösningar och hur de vill att dessa skall uppnås. Detta skapar ett underlag för valberedningen och extrakongressen att ta ställning till om dagens enskilde ledamot har förmåga och idéer nog att leda partiet vidare."

Det känns så rätt det kan bli i ett parti som faktiskt kämpar för sin existens som en politisk kraft lite utöver det vanliga. Det blir en blåslampa i stolgången på en politisk adel som har tagit över ett parti som i sitt ursprung var en folkrörelse. Det blir en kravspecifikation på de som säger sig vilja var med men som hittills inte kunnat berätta hur. En kväll som denna bugar jag för de fyra skribenternas förmåga att sätta press på en partiorganisation där man numera inte alls vill veta av någon press eller stress inför extrakongressen. Målet för sossarnas bunkergäng är att dämpa åsiktsskillnaderna och börjar måla upp en falsk bild av samsyn för allmänheten - inget annat. Målet är att konservera makten hos de som drivit ett parti i fördärvet tillsammans med en historiskt usel partiledare som ändå hade vett att avgå till slut...

Själv undrar jag när någon av de fyra drakarna som är Dagens Nyheter, Svenskan, Expressen eller Aftonbladet hör av sig till mig för att få en debattartikel om Ibrahim Baylans besök på Chat Noir eller Urban Ahlins syn på den feminina delen av mänskligheten. Tystnaden är total, jag känner mig nästan lika mobbad som Mona Sahlin av media. För medan Nätrötterna knäpper med fingrarna och får debattredaktionerna att dansa efter deras pipa så sitter jag här, och gör det jag ändå lyckats bäst med här i livet...

Länkar: SvD

ETT DYSFUNKTIONELLT LAGBYGGE


När ett lag underpresterar under en längre tid - oavsett om det handlar om ishockey, fotboll, handboll eller hästpolo - så är det naturliga att byta ut ledaren för att vända en trend. Det brukar heta att det är lättare att sparka en stackars missförstådd tränare än 20-30 överbetalade divor till spelare som inte fattar hur de skall springa eller spela, och när nu Mona har tagit sitt pick och pack och lämnat ett dysfunktionellt lagbygge så borde det ju vara frid och fröjd bland de röda supportrarna, men se det är det inte...

I sossarnas lag så vill man inte bara att den ansvariga ledaren går. Man vill även att lagledaren, matrialförvaltaren, fys-tränaren, lagläkaren, kanslisten, vaktmästaren skall dra dit pepparn växer. Alla skall bort, helst igår om man får lyssna på de ihärdigaste lagförnyarna. Men är det så himla klokt att skicka iväg alla på pepparjakt? Även om laget var dysfunktionellt och i kaos så betyder ju erfarenhet rätt mycket i såväl sport som politik.

Men vissa i ledarstaben är mer skyldiga till fiaskot än andra, men dessa "vissa" verkar inte förstå att man har bidragit rätt mycket till den flyktade ledarens helt misslyckade taktik. Thomas Östros verkar vara en sådan person, en man som suttit bredvid på bänken och nickat instämmande med sitt blanka och polerade kalhygge när den kvinnliga ledaren går vilse bland taktik-blockets kapitel utan att ha en tanke på att hjälpa till. Thomas Östros verkar vara en politisk asgam, som vill ha den plats som kompisen tvingades lämna...

Kanske skall man vara glad att det i det röda laget ändå finns någon som säger "Nja?!", ty ett lag utan ledare fungerar ju ännu sämre än ett dysfunktionellt lag med en usel ledare. Utan ledare drar alla spelare åt olika håll, det finns inga konturer i spelet och raset i tabellerna kommer som ett brev på posten. Det är just det vi ser i sosseriet idag, ett tillstånd där den enda samordningen man kan se handlar om maktkampande och äregirighet mellan olika falanger. Det är ett tillstånd som de röda lär få dras med till den dagen i mars då laget har en extrakongress för att välja en ny taktik, en ny ledare - vare sig det handlar om en nytänkare eller en övergångslösning i väntan på Guds Gåva till Rörelsen.

Alla de tilltänkta ledare som är populära bland supportrarna tackar nej, sådana som den drogtestvägrande landsflyktingen Bodström, den snygga Ulrica Messing, den som anses vara just Guds Gåva till Rörelsen - Margot Wallström. Att socialdemokratin är ett parti av nej-sägare blir alltid lika tydligt när det vankas utnämningar till de höga taburetterna, det är tydligen mode-ordet nummer ett i Rörelsen vare sig det handlar om sänkta skatter, valfrihet, Förbifart Stockholm eller att ta över ledarskapet i ett parti som skriker efter en fast hand. Men det finns ju undantag...

När vi Moderater blir mer och mer progressiva för varje minut som går, när vi utmanar framtiden som framtiden utmanar oss så gör sosseriet tvärtom. När vi trollar fram nya, innovativa och spännande personer, gärna kvinnor, till vår organisation så tornar en "förnyad" socialdemokrati upp sig som ett gäng av skalliga, gråa, intetsägande tråkmånsar till gubbar. Thomas Östros gör knappast någon väljare glad men han har iallafall sagt "nja?!" till att ta över, Sven-Erik Österberg har inte heller han sagt bu eller bä utan väntar i vassen och den sextrakassareande talespersonen Urban Ahlin har också krypt undan utan att säga "Nej!". Gubb-maffian står redo att göra sina drag för att pissa in sitt revir, för de har förstått att tystnaden i detta fall är ett "ja!".

Hursomhelst så är det spännande och kommer att bli ännu lite mer spännande att se hur detta kaos utvecklar sig. Lika spännande är det fundera över vad de väljare som gav sosseriet sina röster i valet för två månader sedan tänker idag? Tänker de tanken att de faktiskt lade sin röst på ett parti som leddes av en kvinna som var oförmögen att hålla ihop ett parti men som ville regera tillsammans med två partier till...? Tänker de på att de faktiskt röstade på ett parti där partiets ledarskap krasst konstaterat att man hade en dj-vligt dåligt politik? Vad tänker de som röstade sossigt i valet när nyhetsflödet ser ut som det gör? Att man gjorde fel? Att det var tur att den röst man lade ändå inte blev avgörande till fördel för kaosets, haveriets och krisens parti...?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2